Jag har varit på länk. Är svettig. Har dessutom paranix i håret (googla om du är lyckligt lottad och ovetande) och det förhöjer ju inte fräschören på något sätt. Jag har fixat en korvsås och värmt en vällingflaska och ska äntligen få duscha när jag kliver in i badrummet och möts av efterdyningarna av det som Arvid beskrev som ”mitt bästa bad i livet”.

Att säga översvämning är väl att ta i, speciellt i dag då vi har bilder från Houston på näthinnan. Men jag kan plaska med fötterna, om vi säger så. Och det vill man ju inte riktigt kunna på ett badrumsgolv.

Jag tittar upp från plasket och möter min spegelbild. Ser en lite uppgiven kvinna. I en riktigt illasittande träningsbehå. Fortfarande med paranix i håret. Tänker att det fanns en tid då en dusch var… enklare. Längtar tillbaka i tiden. Eller framåt i tiden. Till en tid då jag igen kan kliva över tröskeln i badrummet och veta att allt är som det ska.

Men det är långt dit. Vittnesbörd från föräldrar till tonåringar tyder på att det tyvärr kan vara riktigt, riktigt långt dit. Så långt fram vill jag verkligen inte.

Småbarnstiden i åtminstone vår familj är kaotisk, högljudd och helt oförutsägbar, men jag vill inget annat nu. Att hoppa över det här ovälkomna plasket i badrummet är att hoppa över så väldigt mycket annat också. Så galet härliga saker. Saker som gör livet. Saker som är livet.

Barnen lägger sig, jag får äntligen duscha och mitt hår doftar havtorn. Jag sätter mig ner vid bordet och äter lite mikrovärmd zuccinilasagne, den som jag aldrig hann äta då den var varm. Just den här stunden är helt utan kaos och ljud och oförutsägbarhet. Jag läser Katarina Gäddnäs ljuvliga kolumn i dagens Kyrkpress och just den här kvällen landar den helt rätt i min 34-åriga själ.

Allt har i sanning sin tid. Varje tid har sina översvämningar i badrummet (nu sa jag det i alla fall) och varje tid har de där sakerna som gör själva livet.

Jag längtar ingenstans.

Bild: Maria Hedengren

Vi har haft årtusendets familjesommar. Alla har varit lediga i tio veckor. Vi har badat i familjetid. Vi har nästan drunknat i den. 

Jag trodde att vi därmed hade lagrat familjetid så att den skulle räcka fram till påsk. Men tid är en ovanligt färsk färskvara och den tid vi hade tillsammans i mitten av juni värmer tydligen inte alls nu i slutet av augusti. Dessutom verkar det vara svårare än vanligt att vara ifrån varandra när man inte har behövt vara det under en så lång tid. Det där lagret av tid som jag hade hoppats på känns mest som ett hopplöst underskott. 

I år är vardagen ovanligt svår att anpassa sig till och i går fick vi ta emot en lång lista över klagomål från ett barn. En av punkterna handlade om att vi föräldrar jobbar alldeles, alldeles för mycket. Det då efter att båda har varit lediga sedan början av juni. 

Jag var själv hopplöst trött i går och det var frestande att bara slakta feedbacken. Det hade inte ens varit speciellt svårt eftersom det mesta var helt orimligt. Men det hade ju inte lett till något gott alls. I förhållande till mina barn är jag nämligen helt ointresserad av att ha rätt, men superintresserad av att det känns rätt. För dem.

Så i stället ägnade jag och Fredrik dyr vuxentid efter läggdags åt att fundera på vad barnet egentligen sa. Vad som menades, vad som kunde läsas mellan raderna bara man orkade texttolka ens lite. Och vi fattade några beslut som vi tror att kan kapa några klagomål från listan. 

Ibland är kärlek att visa var gränserna mellan rimligt och orimligt går. Och ibland är kärlek att bekräfta det orimliga om det finns något rimligt och viktigt bakom. Ibland är det lätt att veta vilken kärlek som behövs när och ibland är det så svårt att det inte går.

Inte älskar vi dem på rätt sätt alla dagar. Men vi älskar dem alla, alla, alla dagar och tror och hoppas att det blir bra så. 

Då i början av juni. När tiden kändes evig.

I dag är en av de bästa dagarna. Det är jag och min Fredrik och vår Hilde. Ett stort barn har dagis och ett större har skola och nu får vi tre göra vad vi vill.

Tror jag. 

Fredrik har andra planer. Det ska städas.

Jag känner hur livsglädjen rinner ur mig när han börjar använda s-ordet. Vissa ord borde vara förbjudna innan klockan tio på förmiddagen och det ordet tillhör definitivt dem. 

Jag antyder att jag inte vill förstöra hela tisdagen med att städa hela dagen. Jag föreslår att vi plockar samversgrant i dag och att någon (jag syftar naturligtvis på Fredrik) får dammsuga och städa golv i morgon. Fredrik gör ont ännu värre genom att med stort allvar konstatera:

– Det är bra. Vi måste nog dela upp det. Det kommer ju att ta flera timmar. 

Det är som om han har glömt vem han talar med. Eller som om han aldrig har träffat mig. Hur kan han tro att jag ska bli mer inspirerad för städningen genom att han påpekar att den kommer att ta länge? Flera timmar? Jag hade tänkt mig en en timmes grej. Högst. Redan det kändes övermäktigt.

Vissa dagar tänker jag mig att min räddning ligger just där; att jag alltid tror att det tar bara en timme att städa. Den som får gå omkring och tro så får ju onekligen gå omkring och ha det ganska bra. 

Och alla dagar vet jag att min räddning ligger i att jag fick just honom. En man som vet att det tar flera timmar, men som ändå föreslår. 

Vi har plockat en hel timme. Båda två. Fokuserat och målmedvetet och effektivt. Vi hann med vardagsrum, tambur och nästan kök. 

Han hade rätt. Flera timmar.

Ibland frågar vi oss själva varför barnen diskar så sällan i sommarhuset. Varför man tydligen måste vara myndig för att kunna förbarma sig lite över kärlen. Men så tittar vi på glasen som barnen anser sig ha diskat och vi behöver liksom inte ställa frågan en gång till. 

Jag är inte det minsta kinkig. Jag är ganska sunkig, faktiskt. Men inte ens jag skulle kunna kalla de här glasen diskade. 

Inte konstigt att barnen kommer undan. 

Så är hela familjen äntligen samlad igen. Vi stornjuter av att få vara tillsammans. Vi pratar om vad vi gjorde förra veckan på våra olika håll, om hur mycket vi har saknat varandra och om hur gott det är att nu få dela livet igen.

Alltså nej. Tyvärr inte. Så där har vi det faktiskt inte alls.

Redan vid frukosten var världskriget igång. En stängde in sig i sitt rum och vägrade kommunicera med någon blodsbunden. Vid lunchtid några timmar senare hör jag hur Fredrik säger att han vill resa tillbaka till fjällen. Ett barn har slagit ett annat så att det blöder ut munnen och nu har det blödande barnet utsett sig själv till oskyldigt offer. Samtidigt som alla andra vet att det var just det barnet som utdelade första slaget.

Suck.

Men alltså nej. Egentligen inte. Så där har vi det faktiskt inte heller.

Inte bara så där.

För mellan varje världskrig som utspelats hemma hos oss i dag har vi också hunnit stornjuta av att få vara tillsammans. Vi har pratat om vad vi gjorde förra veckan, om hur mycket vi har saknat varandra och om hur gott det är att få dela livet igen. Och vi har menat det.

Nåd är att vi glömmer ganska snabbt. Och att vi hänger med i svängarna.

Den stora återföreningen. Inte alls som jag hade hoppats. Men precis som jag hade trott.

Vi fem. Fotograferade av Maria Hedengren.

Jag längtar bort från barnen ibland. Och ibland gör jag det till och med ofta. Men från honom längtar jag faktiskt aldrig. Jag har noll behov av paus från min Fredrik. 

Nu är vi tillsammans igen, efter nästan en vecka ifrån varandra. På många sätt hade jag det jättebra under veckan som gick – en ljuvlig syster var här hos mig – men på alla sätt är det bäst när han är hos mig. 

Jag vet inte om jag är halv utan honom. Det är kanske att ta i. Men jag vet att jag är helare när han är hos mig. Och att jag är ledsnare utan honom. 

En selfie på en sommarresa. 

Vi vill så gärna att livet ska vara rättvist, men det är inte det. Vi önskar att vi skulle kunna få veta och förstå varför, men vi får inte det. 

Vi får bara livet. Som det är. 

Och det är som det är. 

Ibland är det så rikt och vackert. Ibland så rått och hårt. Alltid märkligt. 

Mitt eget är som det brukar. Märkligt rikt och vackert. Men runt mig faller världen, som Marit Sahlström sa en gång. 

Jag får kalla kårar när jag tänker på ubåten som blev den unga kvinnans död. Det är så fruktansvärt obehagligt på så många nivåer. Det är mardröm man inte ens kan föreställa sig. Det är en berättelse som knappt skulle vara trovärdig nog för en kriminalroman. 

Och det är ännu en död kvinna. Dödad av ännu en man. 

Jag vet att det inte är alla män.Men det är nästan alltid män. Det är en ytterst liten del av männen, men fortfarande är det ytterst långt män det handlar om. Vare sig det är dödsvåld inom hemmets fyra väggar, skott i en skola eller hugg på ett torg så är det nästan alltid män. 

Vad tror du att det beror på? Och vad tycker du att vi ska göra åt saken? Det är så svårt. Och så avgörande. Så livsavgörande. Bokstavligt talat.

Min älskade, älskade son. Jag vill ju att han ska få bli en man som aldrig någonsin skulle kunna. Så där som alla mödrar vill. Så där som alla mödrar tyvärr inte får. 

Familjens mest intensiva medlem är på sensommarresa. Det är lugnt och skönt och tyst. Inget bråk, inget trots, inget morgonstrul. Det är lite för tomt och lite för tråkigt och alldeles för lite härlighet. Vår mest intensiva är intensiv åt alla håll, allra mest åt de härliga. 

Hon som inte kan ta en sensommarresa bara så där fick stanna hemma. Och jag misstänker att också hon saknar. Nästan lika mycket som jag. 

Hennes man vill inte ha sex med henne. När hon vill drar han sig undan. Och när hon och barnen lagt sig drar han fram datorn. Och tittar på när andra har sex.

Hennes mans porrberoende har dödat hans lust till henne.

Jag har hört samma berättelse av några olika kvinnor. Inte många – men några. Det är en berättelse som alltid berättas med sorg, hjälplöshet och besvikelse. Ofta också med skam, och det gör mig på något sätt ännu mer illa. Och det förklarar kanske till en del varför det är några och inte många som har berättat.

Det är sällan porren ifrågasätts, nästan alla frågor om den besvaras av experterna med att det är helt normalt och så länge det känns bra är det bra. Men nu höjs fler och fler röster om att porren har också riktigt fula sidor. Kriminolog Nina Rung uppmuntrar i aftonbladet föräldrar att skapa sig en bild av den porr som barn i dag ser. Den porr som barn börjar konsumera när deras medelålder är tolv år.

För en tid sedan fick jag ett meddelande av en kvinna som frågade om ville dela hennes berättelse.

Den är hennes, inte min. Och här är delar av den:

”Jag och min man hittade varandra redan som unga. Det var kärlek vid första ögonkastet. Vi gifte oss, köpte hus och fick barn. Vi levde i ett lyckligt, tryggt och kristet äktenskap. Trots att småbarnstiden ofta var kaotisk och tröttsam så hade vi det underbart tillsammans, vi skrattade ofta och vi älskade ofta.

Ända tills porren smög sig in i vårt förhållande. Kärlek byttes sakta ut mot nonchalans. Ömhet byttes ut mot respektlöshet. Sanning byttes ut mot lögner. Skratt byttes ut mot tårar. Till slut stod vi där, en skadad man och en trasig kvinna i spillrorna av det som en gång varit ett lyckligt och tryggt äktenskap.

Jag vill bara säga åt dig, snälla, låt bli knapptryckningen som för till porr. Den ena knapptryckningen leder till den andra och plötsligt är du fånge i en massa sexuella orgier. Det är inte värt skadorna, smärtan och trasigheten som detta kan föra med sig i ditt äktenskap. Det är inte värt det. Inte om du frågar mig. Inte om du frågar min man. Och inte om du frågar våra barn.

Har du redan fastnat? Till stor tröst vill jag hälsa dig att det finns hjälp att få, det finns nåd och det finns förlåtelse. Och du kan få chansen att börja ett nytt liv, som innehåller så mycket mera kärlek och skönhet än du någonsin drömt om.”

Ingen tolvåring som med sund nyfikenhet närmar sig porren vill skada framtida livskamrater och barn. Ingen vill bli beroende, ingen vill fastna. Men för en del av de tolvåringarna blir det så. Och de blir ju inte färre. 

Jag vill skydda mina barn mot vridna bilder av människor. Jag vet inte hur det ska gå till, men jag tror på att tala med våra barn också om det svåra. Kanske i synnerhet om det. Hellre lite för tidigt än lite för sent. Hellre lite för mycket än lite för lite.