Jag längtar bort från barnen ibland. Och ibland gör jag det till och med ofta. Men från honom längtar jag faktiskt aldrig. Jag har noll behov av paus från min Fredrik. 

Nu är vi tillsammans igen, efter nästan en vecka ifrån varandra. På många sätt hade jag det jättebra under veckan som gick – en ljuvlig syster var här hos mig – men på alla sätt är det bäst när han är hos mig. 

Jag vet inte om jag är halv utan honom. Det är kanske att ta i. Men jag vet att jag är helare när han är hos mig. Och att jag är ledsnare utan honom. 

En selfie på en sommarresa.