Så är hela familjen äntligen samlad igen. Vi stornjuter av att få vara tillsammans. Vi pratar om vad vi gjorde förra veckan på våra olika håll, om hur mycket vi har saknat varandra och om hur gott det är att nu få dela livet igen.

Alltså nej. Tyvärr inte. Så där har vi det faktiskt inte alls.

Redan vid frukosten var världskriget igång. En stängde in sig i sitt rum och vägrade kommunicera med någon blodsbunden. Vid lunchtid några timmar senare hör jag hur Fredrik säger att han vill resa tillbaka till fjällen. Ett barn har slagit ett annat så att det blöder ut munnen och nu har det blödande barnet utsett sig själv till oskyldigt offer. Samtidigt som alla andra vet att det var just det barnet som utdelade första slaget.

Suck.

Men alltså nej. Egentligen inte. Så där har vi det faktiskt inte heller.

Inte bara så där.

För mellan varje världskrig som utspelats hemma hos oss i dag har vi också hunnit stornjuta av att få vara tillsammans. Vi har pratat om vad vi gjorde förra veckan, om hur mycket vi har saknat varandra och om hur gott det är att få dela livet igen. Och vi har menat det.

Nåd är att vi glömmer ganska snabbt. Och att vi hänger med i svängarna.

Den stora återföreningen. Inte alls som jag hade hoppats. Men precis som jag hade trott.

Vi fem. Fotograferade av Maria Hedengren.