Den här kvällen i slutet av oktober inser jag plötsligt att jag saknar de andra fotbollsföräldrarna. Vi träffas ju flera gånger i veckan sommartid, oftare än vi träffar våra vänner. Vi samskjutsar och åker ibland buss tillsammans. Vi är där när svetten rinner av brutal sommarvärme och vi är där när vi skakar tänder av köld. Vi är där de där kanske fyra matcherna under en säsong när vädret är optimalt och angenämt på riktigt. Vi hejar oss hesa i vilket väder som helst. Vi suckar tyst men troget när domaren dömer fel. Vi är stolta över varandras barn.

Och där… Mitt i allt som egentligen händer, vid sidan av någon fotbollsplan någonstans, så delar vi livet självt med varandra.

Sedan tar säsongen slut och plötsligt ses vi inte alls. Det är ju på något sätt helt orimligt. Lite som att ha kompisar som man umgås med bara vissa tider på året.

Att vara fotbollsförälder är inte alls som jag hade trott. Det har gett så mycket – och framför allt så många – mer än jag någonsin kunde föreställa mig. Det är härligt att ha fel ibland. Fotbollsföräldrar, ni fattas mig!

På förra veckans utvecklingssamtal kom det i en bisats fram att Hildes förskolegrupp hade träffat skolans kurator och att barnen då skulle presentera sig. Hilde berättade att hon heter Hilde och att hon har en storebror som heter Jonathan och en lillasyster som heter Cajsa och två hundar. Sedan gick turen vidare till nästa barn.

Jag tycker det är så otroligt roligt. Det finns liksom ingen fördel för Hilde själv med den berättelsen/lögnen. Där finns bara fantasi och kreativitet och glädjen i att få tänja lite på sanningen.

Hellre för mycket fantasi och kreativitet än för lite. Tycker jag. Och fortsätter förundras över Hildes stormrika inre liv.

Jag säger inte att vår minsting börjar bli stor. Inte nödvändigtvis. Men ikväll är Hilde hos sin ena bästis på övernattning. Övernattning! Vi fick just meddelande om att hon har somnat, vi som var beredda på att hämta hem henne till natten.

Och i skrivande stund sitter jag i vardagsrummet och övervakar när Arvid och två av hans bästa kompisar håller på att somna här hemma hos oss.

Samtidigt som jag hör det omisskännliga ljudet av en handfull tonårsflickor som stortrivs med livet och varandra från Ingrids rum.

Det slår mig. Med kraft. Att just nu mår alla mina barn bra. Och jag menar inte just nu som i klockan 22.45 den här fredagen i slutet av oktober, jag menar just nu som i det skede som är nu. Att de får vara så här glada och stabila och trygga och ha så här bra kompisar är nåd i en av mina favoritversioner.

Hilde Nora Birgitta, ett barn av sin tid.

– Mamma, jag har en vision för måndagen, sa hon i helgen.

Älskar att hon hade en vision för måndagen. Det är mer än man kan säga om mig alla helger.

I en låda med gamla fotografier dök det upp två män från mitt förflutna. Två älskade.

Det här är en av de allra första bilderna som jag fick på Fredrik. Minns att den hade en hedersplats i mitt rum i barndomshemmet under det där första halva året som vi bodde långt ifrån varandra. Minns att jag tyckte han var finast i hela världen. Och vet att jag tycker det ännu mer nu.

Det här är en av de allra första bilderna på Arvid på dagis. Eller… Är det Arvid eller en medeltida prins eller Jonatan Lejonhjärta? Hur som helst – jag älskar det där svallet. Minns att han redan då började spela lite sval. Minns att jag redan då var så otroligt svag för honom. Och vet att jag är det också idag.

Livet går snabbt. Märker du också det? Det var ju i förrgår som den där lilla prinsen bodde hos oss och kanske en månad sedan jag hälsade på Fredrik i hans studiebostad i Åbo. Jag fattar inte. Gör allt jag bara kan för att inte ta någon av dagarna eller månaderna för givna.

Vet du vad som kanske är min bästa egenskap? Att jag på riktigt har väldigt lätt för att vara glad för andras skull. Det är för övrigt en väldigt smart egenskap, för den egna glädjen blir ju onekligen mer än mångdubblad om man kan fira också andras framgångar.

Nu ikväll är jag alldeles pirrig av lycka för att Ellen Strömbergs bok Vi skulle ju bara cykla förbi har blivit nominerad till Augustpriset. Så fint och så stort! Tveksamt om glädjen kunde vara större ens om det var min egen bok. Det är för övrigt en jättefin bok, nomineringen är ytterst välförtjänt. Och om du inte har läst den ännu ska du göra det nu.

Jag har under de senaste veckorna läst flera finlandssvenska författare som imponerat stort på mig, och i väntan på att jag återupptar de blogginlägg där jag presenterar månadens bästa böcker så vill jag berätta om dem.

Sofia Torvalds bok Jag längtar mig genom Guds tystnad berättar om Sofias egen depression och om hennes relation till Gud (eller snarare Guds tystnad) genom den depressionen. Jag har läst alla böcker som Sofia skrivit och det tänker jag fortsätta med. Hon skriver brutalt ärligt och sårbart och starkt och viktigt. Och hennes ödmjukhet och nyfikenhet lyser genom alla hennes texter. Det finns något så opretentiöst över henne och hennes texter – den här boken är inget undantag. En viktig skildring av mörker.

Annika Åmans historiska bok Lumpänglar utspelar sig i slutet av 1920-talet på Oravais textilfabrik. Det är en miljö som gjord för stora berättelser och Åman lyckas verkligen berätta just de berättelserna. Hon har skrivit fram personer som jag genuint engagerar mig i, jag vill dem så väldigt väl. Välskriven och stark debut som fyllde mig med beundran. Ser redan fram emot nästa bok av författaren.

Snart har sommarn blommat ut av Karin Collins är den senaste bok jag har läst. Och jag säger bara wow. Jag har läst Karins tre första böcker och har tyckt om dem alla. Jag har också tyckt att varje bok varit lite bättre än den tidigare, som om hon tagit steg framåt med varje bok. Men med den här boken tog hon kliv. Hangö 1939. En orolig och ovanlig tid och helt vanliga människor mitt i det. Människor som är trovärdiga och sympatiska och fängslande. Så otroligt bra!

Tänk vad lilla Svenskfinland har och kan. Vi har så många fina författare att vara stolta över. Det är så viktigt att någon berättar våra berättelser.

Jag har flera olästa finlandssvenska höstnyheter kvar på min lista och jag ser så fram emot dem också. Arvejord av Maria Turtschaninoff känns redan nu som en vinnare och hur ska jag kunna vänta på Sandra Holmgårds Då vi bara hade nu?

Jag är så glad att de skriver så att jag får läsa.

Vi människor behöver ofta vad vi har råd att behöva och just nu hade vår familj råd att behöva ett höstlov med största tänkbara H. Och vi fick just precis ett sådant.

Jag har varit så ledig att jag inte ens tänkt tanken att kolla wilma. Får vara glad om jag hittar till mina klassrum imorgon. Jag har haft mindre skärmtid än… typ någonsin i mitt vuxna liv. 30 minuter surf om dagen. Högst. Jag har fått vara med min i grunden helt fantastiska familj i lugn och ro utan att någon hela tiden har varit på väg bort. Jag har läst två jättebra finlandssvenska böcker. Jag har sprungit ganska lite och jag har gått ganska mycket. Jag har sovit mer än på länge fast jag inte alltid har sovit i egen säng. Jag har fått uppleva den där enorma glädjen som finns i att se ens barn enormt glada. Jag har fått lära känna Arvids bästa kompis familj bättre och de och det är rent guld.

Jag har förundrats över att en enda vecka kan rymma och ge så mycket och samtidigt gå så snabbt och ge så mycket vila.

Det har varit väldigt fint. Men det är onekligen märkligt att själv ha den här möjligheten i en tid när människor duschar kallt och diskar för hand. Att vi är privilegierade har jag vetat länge, men sällan har det känts lika mycket som nu. Det är onekligen mangleis (som vi skulle säga på den dialekt jag ibland inbillar mig att jag kan).

Jag vet inte hur det är med dig, men vi skriver 17 oktober och jag har börjat oroa mig för årets luciabild.

Och sedan tycker jag Hilde är orimlig som planerar sitt kalas. Det är ju ändå redan i november.

Det finns antagligen hjälp att få för sådana som mig. Oklart dock om vi vill ha den hjälpen.

Jag hinner bli rädd. Klockan är mycket och hon är kvällstrött. Att hon ringer så sent betyder att det är något viktigt. Kanske något viktigt farligt.

Det var viktigt.

Hon ringde för att hon ville att jag skulle veta hur otroligt mycket jag betyder för henne. Hur viktig jag har varit och är. Hur mycket fattigare hennes liv skulle vara utan mig. Hur ofantligt ledsen hon skulle bli om hon förlorade mig.

Jag var mitt i läggdags. Fredagstrött med tortillas i magen och Ben&Jerry’s bakom hörnet. Jag blev så tagen på sängen av hennes kärleksförklaring att jag knappt fick fram hur otroligt mycket hon betyder för mig. Hur viktig hon har varit och är. Hur mycket fattigare mitt liv skulle vara utan henne. Hur ofantligt ledsen jag skulle bli om jag förlorade henne.

Vi fick varandra när jag var nästan aderton och hon nästan sjutton. Hela våra vuxna liv har vi varit bästa vänner. Vi var olika varandra redan då och vi är olika varandra också nu. Hon har lärt mig massor och gett mig massor och med henne vet jag inte vad otrygghet är.

Det finns mycket som jag är otroligt tacksam för i mitt liv. Mina vänner hör till topplistans toppar. Tänk att jag som hade lite eller mycket svårt med kompisar nästan hela barn- och tonårstiden fick ha så rika och värdefulla vänskapsrelationer som vuxen. Mycket kan man säga om mig och mitt liv, men ensam har jag inte känt mig en enda dag sedan jag blev stor. Och ibland tror jag att jag kan klara vad som helst så länge jag inte behöver vara ensam. För då är det inte jag som behöver klara av det, då är det vi.

Och jo. Jag vet att vara tacksam. Vänskapen hör till de gåvor jag aldrig någonsin tagit för givna.

Det är länge sedan jag haft en lika ledig kväll som den jag hade ikväll. Ingen skulle köras någonstans och eftersom både Hilde och Arvid hade varsin kompis här fick jag bara vara rätt mycket.

Jag valde att bara vara med en bok. Jag väljer ju nästan alltid det. Och just den här kvällen var jag med Patrick Ekwalls bok En dag dog Hannah, alla andra dagar levde hon.

Älskar titeln. Älskar verkligen inte att bokens Hannah dog när hon var bara trettionio, exakt lika gammal (eller ung) som jag själv är nu.

Jag tar ju inte livet för givet, det är snart ett halvt liv sedan jag slutade med det. Men det är ändå märkligt att läsa om någon som inte fick mer liv än jag nu har fått. Om någon som måste lämna ett litet barn kvar på jorden utan sin mamma.

Alla dagar när alla finns och får vara friska är bra dagar. Jag blir mer och mer viss om det ju fler sådana dagar jag får. Tar dem mindre och mindre för givet. Må jag leva alla de dagarna. Och alla andra också.