Den här kvällen i slutet av oktober inser jag plötsligt att jag saknar de andra fotbollsföräldrarna. Vi träffas ju flera gånger i veckan sommartid, oftare än vi träffar våra vänner. Vi samskjutsar och åker ibland buss tillsammans. Vi är där när svetten rinner av brutal sommarvärme och vi är där när vi skakar tänder av köld. Vi är där de där kanske fyra matcherna under en säsong när vädret är optimalt och angenämt på riktigt. Vi hejar oss hesa i vilket väder som helst. Vi suckar tyst men troget när domaren dömer fel. Vi är stolta över varandras barn.

Och där… Mitt i allt som egentligen händer, vid sidan av någon fotbollsplan någonstans, så delar vi livet självt med varandra.

Sedan tar säsongen slut och plötsligt ses vi inte alls. Det är ju på något sätt helt orimligt. Lite som att ha kompisar som man umgås med bara vissa tider på året.

Att vara fotbollsförälder är inte alls som jag hade trott. Det har gett så mycket – och framför allt så många – mer än jag någonsin kunde föreställa mig. Det är härligt att ha fel ibland. Fotbollsföräldrar, ni fattas mig!