Jag och Anton Hysén

Jag visste att det skulle vara sjukt bra stämning och det var det. Jag visste att jag skulle bli medryckt i stämningen och det blev jag. Jag visste att jag helst inte skulle hitta på egna stämmor i fotbollssångerna (det sa Fredrik strängt till om när jag testade då vi övade på hotellrummet) och jag undvek det.

Jag visste inte att vi skulle stöta på Anton Hysén utanför stadion efteråt. Och jag visste verkligen inte att jag – som aldrig blir starstrucked och har noll behov av att ta selfies med kändisar – skulle hamna på en sådan selfie.

– Får min fru ta en selfie med dig? Hon är lite blyg och vågar inte fråga själv, sa Fredrik som till skillnad från mig alltid är lite starstrucked.

Jag förgicks av skam, men det enda som eventuellt hade kunnat göra läget värre hade väl varit torftiga ursäkter och bortförklaringar. Så här är jag och Anton Hysén:

När min man minst anar det ska jag kalla honom blyg och hämnas.

Senare tillägg: Det finns förresten en annan sak som skulle ha varit ännu värre än torftiga ursäkter och bortförklaringar; om det hade varit ett filmteam med när selfien togs. Tyvärr var det det. Må någon ansvarig inse det ytterst begränsade underhållningsvärdet i att Anton Hysén får leta efter blyg kvinna bakom en husknut. Må någon.

All publicitet är inte god publicitet.

Advertisements

Han har älskat

Han har älskat Liverpool betydligt längre än han har älskat mig och ikväll fick han äntligen se dem spela live på Anfield. Jag hade hoppats att laget skulle inse allvaret och leverera seger, men icke. Att han ändå är nöjdare än nöjd med kvällen berättar mycket. Han har inte bara älskat Liverpool länge, han har också älskat dem troget.

Det finns tusen saker att säga efter en dag som i dag och jag kommer att säga några av dem. Just nu bara en; You’ll never walk alone.

Han kanske hittar på allting

Han har tio barn. Nio söner, en dotter. Den yngsta är tjugo och den äldsta trettiofyra. Han ger oss inga falska förhoppningar. Vi ska passa på och njuta nu medan barnen är små. Tonåringar och upp till tjugoåringar – det är inte vackert.

Han oroar sig för tjugoåringen. Misstänker att han har mentala problem.

– Something’s wrong upstairs, menar han.

Han irriterar sig på tjugosjuåringen som flyttade hem för ett år sedan när det tog slut med flickvännen. Nu bor han hemma. Betalar ingen hyra, inga räkningar, ingen mat. Men går på restaurang och bor på hotell med tjejer. Och tycker att föräldrarna unnar sig för mycket lyx.

– Are you going out again? undrar han när hans femtiosjuåriga far och typ jämngamla mor ska äta middag ute.

Den femtiosjuåriga pappan skakar frustrerat på huvudet. Han vill ju bara ha lite tid med hustrun efter alla de här barnen, nu innan hans tid är slut.

– So, good luck, säger han.

Han kör taxi. Tar oss från den stad där vårt flygplan landade till den stad där vi är nu. Och han pratar hela vägen. Hela hans livsöde ligger i famnen på oss i baksätet och det är ju på många sätt en både tragisk och komisk berättelse.

Jag hinner tänka att han kanske hittar på allting. Vi skulle ju aldrig veta. Kanske alla tio barn är påhittade. Kanske han själv bor hemma hos en till åren kommen mor som dessvärre behöver honom ännu mer än hon irriterar sig på att han aldrig kom iväg. Kanske han bara hittar på för att göra vår och hans egen timme lite roligare. Men så börjar de ringa, några av de här barnen. Och jag tänker att han knappast skulle hyra in folk som ringer och agerar omogna vuxna barn. Det är nog inte värt ansträngningen.

Men fint var det. På något sätt. Jag hoppas tjugoåringen får hjälp och jag hoppas tjugosjuåringen flyttar iväg. Jag hoppas taxichauffören får den tid med hustrun som han hoppas på.

Jag hoppas (och vågar ibland tro) att det finns någon slags skönhet med tonåringar också.

Föräldrafritt för första gången

Varje natt i Hildes liv har hon fått dela hustak med en förälder. Det har hänt flera gånger att en släkting eller gudförälder lagt henne, men innan kvällen blivit natt har minst förälder sökt sig hem igen.

I natt har Hilde föräldrafritt för första gången i sitt drygt tvååriga liv. Och ingen är gladare än föräldrarna.

Tänk att det finns en plats i världen där vi vet att alla tre har det bra utan oss några dagar. Så bra att vi frimodigt kan ha det minst lika bra utan dem några dagar.

Sista gången

I går var det penkis. Sista gången i Lärkan för mig.

I dag var det gamlas dans. Sista gången i Lärkan för mig.

Jag börjar inse det nu; jag har orimligt många sista gånger framför mig. Och det är väl ingen som tror att det kommer att vara lätt för en själ som min.

Hjälp, vad jag älskar den här skolan! Jag är så ofantligt tacksam över att den har varit min. I snart tio år har varje arbetsdag ramats in i den tacksamheten. Jag har nypt mig i armen många gånger. Aldrig har jag sovit. Det kan faktiskt vara så här bra.

Tänk det.

Lyckliga hon

Den här bloggen har ju aldrig utmärkt sig för att vara speciellt bra på bild. Ändå tar jag i dag frimodigt in film. För den här filmen bara måste världen få se.

Det gulligaste är förstås Hilde Nora Birgitta.

Men på riktigt. Typ precis lika gulligt är hur otroligt mycket kärlek och beundran denna Hilde Nora Birgitta får av sina syskon.

Lyckliga de som har henne. Lyckliga hon som har dem.

(Minst gulligt är min sångröst. Nej, förresten. Allra minst gulligt är att jag känner ett behov av att förklara den med att min röst fortfarande inte återhämtat sig helt efter influensan i början av januari.)

Dricka te

Dubbelknuten knöts med framgång och kring halv tio i går satte vi på lite te. Hon och jag. Hon sa ja. Vi kröp ner i sängen och drack blåbärste och åt tacochips. (Det är för övrigt en kombination ingen måste testa. Meningsfulla och rika liv är möjliga också utan den erfarenheten.)

Jag frågade varken för mycket eller för fel, jag hann knappt fråga alls. Hon bara bubblade över. Vi talade om stora och små frågor och delade på majssmulorna längst ner i påsen. Jag har en fantastisk dotter. Smart, godhjärtad, målmedveten, driven och rolig.

Hon är värd alla dubbelknutar som finns.

Men ikväll hinner jag inte dricka te.

Bild: Maria Hedengren

Ett nej för mycket

Jag sitter och jobbar i vardagsrummet när hon kommer tassande.

– Mamma, jag har en idé. Vad säger du om att jag skulle sätta på lite te åt oss?

Jag kastar ett öga på klockan. 21.27. Och jag har uppskattningsvis en och en halv timme jobb kvar. Inte en chans.

– Nej, älskling, det går tyvärr inte. Jag skulle jättegärna dricka te med dig, men inte halv tio på kvällen.

Hon går iväg. Ledsen. Förstås. Och sedan säger hon inget mer till mig den kvällen. Jag försöker prata, men hon bara nickar eller skakar på huvudet eller rycker på axlarna.

Jag sa ett nej för mycket.

Samtidigt förstår jag mig själv. Jag måste jobba. Jag slår knut på mig själv den här veckan för att kunna vara helt ledig på sportlovet, men barn ser sällan längre än här och nu. Inte ens stora barn gör det.

Men redan nu är hon i den åldern att hon ibland inte orkar svara när jag frågar. Hon tittar ibland på mig som om jag frågar alldeles för mycket och helt fel frågor. Så de gånger hon vill dricka te med mig finns det ju egentligen inget viktigare.

Jag påminns om tonårsföräldern jag pratade med för några år sedan. Jag, med mitt småbarnsförälderperspektiv, antydde att det ju måste vara skönt med tonåringar då man är mera fri som förälder, då det inte är lika viktigt att man är hemma hela tiden. Hon tittade på mig med nåd men samtidigt som om jag sa helt fel saker.

– Jag känner att jag behöver vara hemma nu mera än någonsin tidigare. När barnen var små ville de ju alltid vara med mig, nu vill jag alltid finnas där de där få gånger de vill. Jag kan inte gå miste om de stunderna.

Jag sa ett nej för mycket i går. I dag har jag slagit dubbelknut på mig själv (= börjat läsa elevtexter klockan sex på morgonen) för att kunna tassa in i hennes rum när småsyskonen har somnat och fråga vad hon säger om att jag skulle sätta på lite te åt oss. Jag hoppas hon ser på mig med nåd och att hon säger det ja jag borde ha sagt redan i går.

Bild: Maria Hedengren

Utan kvinnor som präster

Hon börjar med en bild av en ung flicka som står och borstar tänderna en kväll när det plötsligt finns en ängel i rummet som undrar om hon vill bli mamma till ett alldeles särskilt barn.

Vi som hänger i kyrkan ibland fattar direkt att hon syftar på Maria och sedan binder hon trådar mellan Jesus mamma och dopbarnets mamma. Hon säger precis det som måste sägas och stunden är rent helig. Hon backar inte för det svåra och mörka samtidigt som hon låter det ljusa och vackra ta all plats.

Hon är doppräst och så bra att jag golvas. Så bra att mina barn kan återge delar av doptalet dagen därpå.

Jag hör till dem som ofta tycker att det inte spelar någon roll om prästen är kvinna eller man, att det inte ens ska göra det. Men när jag hör det här doptalet inser jag att ingen man jag känner skulle ha hållit just det här doptalet och det bara måste hållas. Att det därför visst spelar roll, för utan kvinnor som präster blir en del berättelser inte berättade. Vi som går till kyrkan när livet är både som störst och som skörast måste få höra våra berättelser där.

Jag säger inte att präster som är män är sämre än präster som är kvinnor. Men jag säger att det inte bara finns utrymme för utan också behov av att både kvinnor och män är präster.

Fotograferad i en kyrkobänk av Maria Hedengren.

Det mest efterlängtade barn jag känner

I går fick jag vara med när det mest efterlängtade barn jag känner blev döpt. Det är alltid fest när det är dop men den här gången stavades festen med det största tänkbara F.

Tänk att det var dig vi väntade på! Tänk att det var dig vi bad om också när vi inte riktigt förmådde hoppas längre. Tänk att du finns i vår värld nu, du ljuvliga lilla.

Berättelsen om det här barnet är en av de absolut vackraste berättelser jag någonsin har hört. Att den samtidigt är helt sann är magiskt. Det är en berättelse om kärlek och mod, en berättelse om människor som fick varandra och blev varandras största gåvor.

Jag är så själviskt tacksam över att jag får finnas med på ett hörn i den här berättelsen. Över att mina barn får ha den här lilla människan som vän. När vi frågar Hilde vem som är jättesöt så är svaret barnets namn och när samma barn vilar i Arvids famn är han den stoltaste som finns. Ingrid har fortfarande inte förlåtit att vi skötte första gången när hon var bortrest.

Älskade lilla vän. Världen är vackrare, roligare och helare för att du finns i den.