Bortkastad

Det sägs att barn slutar leka tidigare i dag än de gjorde förr. Att annat tar över fortare och att de hemlagade fantasivärldarna inte står sig lika länge i konkurrensen.

Jag tror det är en förlust för mänskligheten.

Så de här dagarna fyller mig med hopp. Leken tar liksom aldrig slut för de yngre sportlovsfirarna. Jag bara älskar det. De leker skola, sound of music, robin hood, skräckfilm och familj. De delar ut roller, bygger upp världar och kommer överens om regler. Nästa lek börjar innan den andra tog slut. Det är helt omöjligt att hänga med i svängarna.

Och de blandar friskt. Kolla! Post till familjen von Trapp!

Vad det stod i brevet?

Till Lisel von Trapp.

Jag älskar dig.

Puss.

Martinus.

PS. Vill du bli ihop med mig?

Alltså. Jag tycker det här är så guld. Allt är möjligt. Allt kan hända. Det påminner mig om mina egna barndomslekar. De som liksom aldrig tog slut.

Många, många timmar har jag lekt. Ingen av dem har varit bortkastad.

Advertisements

Det finns ingen girighet

Jag är ju som bekant piratpartist. Men egentligen socialdemokrat. Och den egentliga socialdemokraten i mig blir varm om hjärtat när Bill Gates säger att han borde ha betalat mer skatt.

Mitt hjärta svalnar lite när jag läser igenom en del av kommentarerna till artikeln. Så där som hjärtat lätt gör.

Och så hittar vi det här. Det finns ingen girighet, bara avundsjuka och ovilja att förbättra sin egen situation.

I vilken värld lever en människa som hävdar att det inte finns någon girighet? Som menar att människors olycka beror på ovilja att förbättra sin egen situation?

Åtminstone inte i den verkliga världen. För den är full av girighet och av människor som vill men inte förmår förbättra den egna situationen.

Vi – ja, vi – som fick starta längre fram än nästan alla andra vill ju så gärna tro att vi kom i mål först för att vi sprang snabbast och bäst. För att vi tränade mest målmedvetet och kämpade tapprast. Egentligen hade vi bara ett mycket, mycket bättre utgångsläge och ska nog tala ganska tyst om vår seger.

Människor har i regel inte vad de förtjänar. Människor har vad de har. Ofta vad de föddes med och till.

Och i just det konstaterandet finns absolut ingen avundsjuka. Bara en sorg.

Blod

Han har länge varit sugen på nattvard. Fler än en gång har vägen till nattvardsbordet kantats av gnäll om att få ta del av något bättre än bara välsignelse.

Som om det någonsin fanns något bättre.

Jag är inte den som vill stå i vägen för den som vill närma sig Gud. Så en av de där gångerna när nattvardsviljan pockade på frågade jag honom om han vet vad nattvarden om.

– Det handlar om att man ska vara tyst! föreslog han ivrigt.

Jag föreslog, nästan lika ivrigt, att vi ger det en tid till.

I dag var den tiden inne. I dag firade han nämligen nattvard i fjärran land. Fjärran som i annat. Som i en församling där också de yngsta nattvardsgästerna tar del av brödet och det alkoholfria vinet. Och i bilen på väg hem fick han frågan. Vad var det bästa med kyrkan i dag?

– Klisti blod! utbrast han lyckligt.

På natten

Någon gång ska jag berätta om tågresan som aldrig borde ha hänt. När man i något skede tänker Jag skulle ge femtio euro för fem minuter ensam inne på tågtoaletten – då vet man att det är illa.

Men just nu orkar jag inte för exakt alla krafter och lite till är slut. Så nu ska jag i stället berätta om när jag återsåg min son efter fyra dagar ifrån varandra.

– Arvid, jag har nog saknat dig jättemycket!

Och han. Blixtsnabbt:

– Jag har nästan inte alls tänkt på dig!

Men jag fortsatte.

– När har du saknat mig allra mest?

Och han. Lika blixtsnabbt:

– På natten.

Ha.

Vi en sommardag. En av sommarens bästa sommardagar.

Fina själar på bilflaken

Jag vet inte varför hon väljer honom, men det gör hon. Går rakt fram till honom och tittar intensivt på honom med stora, runda, blå.

De är klädda lite lika. Båda i vit halare. Hennes är visserligen gjord i merinoull och hans i något papprigt. Men båda har vit halare.

Han är abiturient och det här är hans penkisdag. Jag har aldrig talat med honom. Vår skola är ganska stor och jag har varit föräldraledig ganska länge. Han har förstås aldrig talat med Hilde heller, men nu gör han det.

– Vad gullig du är! utbrister han. Du är så gullig! Alltså, så gullig!

På något plan kan man konstatera att synonymer kanske inte är hans grej, men på alla plan som räknas kan man konstatera att ettåringar helt klart är det. Och det är trots allt en mycket, mycket viktigare egenskap hos en människa.

Jag kan inte annat än sörja att jag lärde känna honom först i dag. Det var ju onekligen i senaste laget, så där en timme innan han hoppade på lastbilsflaket.

När abiturienterna klättrar upp där brukar jag känna dem alla, minst vid namn. Så var det inte i år. Jag har tyvärr missat en stor del av deras gymnasietid. Men trots det fick jag svälja ganska hårt när jag vinkade åt dem innan de åkte iväg.

För också i år var det sant den här dagen; de elever jag känner bäst åkte iväg. Och då är det svårt att inte tycka att det är lite sorgligt. Jag kommer att sakna dem. Det fanns så många fina själar på de där bilflaken.

Och han. Han med känsla för gullighet. Han kommer att klara sig bra. Utmärkt. Det finns nämligen få saker som är bättre än unga män som omedelbart tar till sig ettåringar i ylledräkt.

Tack för att vi fick ha er, finaste abiturienter!

Illustrerar med en flakbild från skolans instagram. Följ oss!

Ett helt annorlunda blogginlägg

Redan klockan 18.32 såg jag det här blogginlägget framför mig. Jag stod i en kö som var så djurisk att till och med oorganiserade människor som jag började längta efter ordning och reda.

Vi trängdes, vi knuffades, vi stod stilla, vi väntade, vi domnade bort. Efter en halv timme hade vi kommit nästan ingenstans.

Vi stod i en kö för att kunna köpa överprissatta armband och mössor med Marcus & Martinus-motiv. Efter en halvtimme började jag förbereda mitt konsertsällskap på att vi kanske måste lämna plastarmbanden åt sitt öde och i stället leta efter våra sittplatser.

Jag såg alltså blogginlägget framför mig. Jag skulle banna mig själv och alla andra som satt tresiffriga belopp på konsertbiljetter för att sedan stå och damma i någon eländig kö. Och kanske inte ens få valuta för biljettpengarna.

Men sedan plötsligt var vi några mössor rikare och många pengar fattigare och hann till och med köpa 120 gram godis för inte alls ödmjuka tre euro innan vi gick till våra platser. Och plötsligt började konserten med de norska tvillinggossarna och redan innan de hann upp på scen började ett helt annat blogginlägg ta form.

Och det blogginlägget kommer här.

Jag har varit på konsert ikväll. Och till tonerna av målsbrottssång och tonårsvrål har jag drabbats av vackra ting i den här stundvis mer än lovligt brustna världen. Jag listar dem:

  1. Det började redan innan vi ens ställde oss i den där kön. Det var när vi kom in på Hartwall Arena och Ingrid tog av sig jackan för att stolt visa upp sin t-skjorta med idolernas bild. Den t-skjorta som hon hittills vågat bära bara om hon vetat att ingen kommer att retas för att hon gillar Marcus & Martinus. Med andra ord: hon har egentligen haft den hemma. Nu bar hon den med stolt och rak rygg. Och hon meddelade just att hon kommer att ha den i skolan i morgon.
  2. I samma eländiga kö som vi stod en österbottnisk pappa och hans lika österbottniska dotter. Och jag insåg att det ju faktiskt finns folk på den här konserten som satsat ännu mer än vi. Som inte “bara” satt pengar på biljetter utan som dessutom kanske tagit tjänstledigt i dag. Som kanske ska bo på hotell i natt. Och lite senare såg jag honom gå in till konsertlokalen med sin familj. I sin rutiga skjorta. Och allt jag kunde tänka var att det nog är väldigt få medelålders män i Österbotten som drömmer om att se tonårsidoler sjunga. Att han ändå var där med frun och döttrarna var på många sätt vackert.
  3. Och sedan kommer vi till det konstigaste av allt. Det som kanske överrumplade mig själv mest. Jag rentav grät lite grann för att den unga publiken var så uppenbart tagen av stunden. Så ivrig. Så glad. Så jublande. Ingrid var så tagen. Så ivrig. Så glad. Så jublande. I varken henne eller de andra fanns liksom ens en gnutta cynism i kväll och jag tror att vi mår bra av att få ta lite ledigt från cynismen emellanåt. För att orka hoppas på, kunna tro på och vilja jobba för en bättre värld än den vi har nu.
  4. Den där pojken. Han som hade sin plats några rader längre ner än vi. På andra sidan gången, till vänster. Han som snart – om inte redan nu – skriver sin ålder med två siffror, men som inte verkar ha lärt sig att pojkar i hans ålder faktiskt inte ska tycka om Marcus & Martinus. Dansglädjen i hans kropp. Amazing.
  5. Textmeddelandet om Hilde. Min yngsta dotter hade haft en fin tumiskväll med sin ljuvliga gudmor. De hade spelat fotboll, läst böcker samt haft dansparty. Hilde hade både ätit bra och somnat gott.
  6. Att hon kom med på konserten. En av mina älskade bästisar. Det gjorde gott att få möta också en vuxen blick mellan varven. Att det var just hennes blick gjorde mer än så. Vilken vändagsgåva.
  7. Den finskspråkiga pappan som utvärderade konserten på väg ut. Han förklarade med entusiasm för barnen omkring  sig att han tyckte bandet var jättebra och att han alltid uppskattar en stark musikalisk insats. Och dessutom tyckte han att också Marcus och Martinus jobbade på bra. “Kyllä pojat ovat harjoitelleet”, som han lite beundrande konstaterade.

Ett sådant blogginlägg blev det i kväll. Ett helt annorlunda blogginlägg än det jag såg framför mig för fyra timmar sedan.

Ibland är det helt underbart att ha fel.

Jag i min konsertmössa.

Den väg som dina fötter väljer

I dag gör jag som de flesta andra. Jag äter fastlagsbullar.

I morgon gör jag som många – men betydligt färre – andra. Jag börjar fasta.

Jag är en riktig sucker för fastan. Det är kanske en av mina minst tippade egenskaper. Passar egentligen inte alls ihop med min personlighet, och kanske är det just därför som jag väljer den i någon form så gott som varje år. Jag som oftast säger ja får avstå för en tid.

Jag tror att det gör mig gott. Rentav mycket gott.

Men jag tror inte att det gör alla gott. Åtminstone inte varje år. Vissa år är livet tillräckligt kargt och hårt som det är, det är helt enkelt inte tid att avstå från ännu mer. Andra år är det annorlunda och då kan vi välja det enklare och mer avskalade.

I nyaste numret av Kyrkpressen kan vi läsa om en person som i år väljer att massagefasta. Inte från massage utan till massage. Artikeln har väckt diskussion, skriver Liisa Mendelin i ett blogginlägg.

Jag kan förstå diskussionen. På ett sätt. Hon gör ju onekligen något annorlunda av fastan och då kan folk förstås bli upprörda.

Samtidigt kan jag inte riktigt förstå diskussionen. Jag tycker nämligen att Liisas fasta också berättar något viktigt om Gud. Jag tänker att det säkert finns någon som i år skulle gå sönder av en regelrätt fasta och som fann tröst i Liisas berättelse. Och jag tänker att det säkert finns rentav många som behöver påminnas om att Gud också i år är mer gåva än krav. Mer vila än prestation. Och att det aldrig handlar om vad vi gör för honom utan om vad han gör för oss.

Jag tror ju att Jesus är både den största nåden och den största utmaningen. Samtidigt. Och jag tror att vi behöver påminnas om de olika sidorna vid olika tider. Därför behöver vi många olika berättelser och bilder, alla når inte fram till alla hjärtan samtidigt.

I slutändan ska fastan föra oss närmare Gud och andra människor. Vägarna till det målet kan nog se ut på väldigt många olika sätt för olika människor i olika tider. Om jag inte har vandrat i dina skor – och det har jag så sällan – så vill jag inte heller kritisera den väg som dina fötter väljer. Även om jag själv väljer en annan.

Honom kunde vi ha räddat

Han fick inte stanna här och nu är han död. Tre veckor efter att han tvingades återvända till sitt hemland togs hans liv.

Många verkar konstatera att det förstås är tragiskt, men att vi ju inte kan hjälpa alla.

Och nej, det kan vi inte. Förstås inte. Men just den här mannen känns det ju ändå som om vi hade en minst sagt rimlig och möjlig chans att rädda. Han var ju redan här. Och han ville stanna här.

Och nej, det kan vi inte. Men vi får aldrig sluta sträva efter att rädda alla dem som faktiskt räddas kan.

Och nej, det kan vi inte. Men det får aldrig bli en ursäkt för att inte rädda den människa som ändå kan räddas. Att ingen får en chans är kanske på något märkligt plan mera rättvist, men det är på alla plan en dålig väg.

I morgon börjar fastan. Och jag läser om vad vi är kallade till i mötet med våra medmänniskor.

“Nej, detta är den fasta jag vill ha:
Lossa orättfärdiga bojor,
lös okets band,
släpp de förtryckta fria,
bryt sönder alla ok,
ja, dela ditt bröd åt den hungrige
skaffa de fattiga och hemlösa en boning,
kläd den nakne var du än ser honom
och drag dig inte undan för den som är ditt kött och blod.”
(Jesaja 58:6-7)
Ali var vår att rädda.
Och vi räddade honom inte.

Det går inflation i min ilska

Jag brukar hävda att vi är väldigt olika varandra, jag och min älskade Arvid. Men på åtminstone en punkt är han sin mammas son ut i fingerspetsarna; han går sönder när någon är arg på honom.

Och med tanke på det är det ju fruktansvärt sorgligt att det händer så ofta att någon är arg. Det kan lätt bli så om man är en människa som ibland tappar bort andras smycken och ganska ofta ritar på hemmets möbler. Och väldigt ofta retar humöret ur alla familjemedlemmar. Förutom Hilde.

Vissa dåliga dagar går det nästan inflation i min ilska. Jag tappar liksom räkningen. Det känns som om jag är arg jämt. Fyra eller nitton eller trettio gånger på en dag? Har ingen aning. Vill antagligen inte ens veta. Och mitt i den ilskan bor alltså en liten människa som går sönder när någon är arg på honom.

I det finns liksom ingen nåd.

Och därför tänker jag alltid fortsätta försöka vara mindre arg och mera något annat.

I dag har varit en både-ock-dag. Det har varit guld och det har varit grus. Och när kvällen kommer konstaterar vi det. Och jag frågar försiktigt, trots att jag med stor sannolikhet inte vill höra svaret;

– Känns det som om jag ofta är arg på dig?

Min älskade Arvid tittar länge på mig. Helt oförstående.

– Nej, svarar han allvarligt. Det känns som om du nästan aldrig är arg på mig.

I det, mina vänner, finns bara nåd.

Jag förtjänar honom inte. Jag fick honom ändå. Och alla dagar resten av mitt liv ska jag älska honom så gott jag kan.

Bild: Kavilo photography

Bada i nåd

Den här veckan blev inte alls som jag trodde. Den blev bättre. Mycket, mycket bättre. Vi fick bada i nåd och det badet visste var det satt.

Fredrik är till och med frisk igen! Jag som hade hunnit glömma hur det känns att ha en livskamrat med handlingskraft och förmåga. En annan vuxen som kan ta vid där man själv tar slut.

Arvid, som gärna firar alla livets segrar, förstår också storheten i en pappa som inte bara ligger och skakar av feber. Han föreslog därför att han skulle få en present.

Att Arvid själv skulle få en present, alltså.

Det fick han inte.

Bild: Maria Hedengren