Full och ibland överfull

Oftast lyssnar jag inte så noga när facebook påminner mig om saker som hände för x antal år sedan. Men idag lyssnade jag plötsligt. När den här bilden dök upp:

Den här dagen för sex år sedan. Jag sommarlovsfikade med alla de barn som då var mina, som då gjorde famnen full och ibland överfull.

Det är lätt att bli nostalgisk. Så lätt att se tillbaka och inbilla sig att allt var enklare då. Men det var det nog inte. Det var bara väldigt annorlunda. De problem som är nu var verkligen inte då och de problem som var då är verkligen inte nu.

Och kanske är det så att vi nu – rent objektivt – står inför större och svårare frågor, men det är också så att vi nu är bättre rustade för dem, vilket gör dem enklare att hantera.

Livet och omständigheterna och utmaningarna och vi själva. I ständig förändring.

Att jag täcks

– Pappa, mamma får ingen glass när hon härjar så där.

Klockan var bara några minuter över åtta idag på morgonen när Hilde med bestämdhet visade var hon ville ha skåpet.

Vad hon menade med att jag härjade så där? Jag sa att hon inte får makaronilåda till frukost. Att jag täcks.

Det var en fin stund. En ännu finare stund idag var när en i personalen på Hildes tillfälliga sommaravdelning på dagis sa att Hilde är så duktig och bra på att få nya kompisar och bygga relationer. Det värmer ett modershjärta. Det förlåter åtminstone nästan både glasshot och härjanklagelser.

Kampen är långt ifrån över

Jag skulle kunna hålla en riktigt lång föreläsning om allt som är dåligt med kombinationen barn och sociala medier.

Men idag känner jag att också en föreläsning om allt som är bra med kombinationen barn och sociala medier skulle kunna pågå en stund.

Idag säger det här något:

Och min elvaåring vet också vad det säger. Hon är – via sociala medier (som hon visserligen egentligen inte borde få använda) medveten om den livsviktiga diskussion om rasism som nu pågår i vår värld. Hon har bytt profilbild. Hon gillar inlägg, hon har koll på hashtaggar. Det är lätt att gilla.

Men må vi inte nöja oss med det. Må våra handlingar prata minst lika högt och vittna om samma sak; att alla människors höga och lika värde är okränkbart. Att ingen människas hudfärg någonsin ska få vara ett hinder. Att kampen är långt ifrån över och att precis alla människor har del i den.

Och så passar jag också på att tipsa om tre helt fantastiskt fina böcker som tangerar dagens absolut viktigaste fråga.

Den dag du börjar av Jacqueline Woodson & Rafael López

En bilderbok som börjar med orden ”Det kommer att finnas stunder när du ser dig omkring och märker att ingen ser ut som du.” kan inte gå fel. Och den här boken går helt rätt. Blir SÅ kvällsbok ikväll för de barn som inte ännu har koll på sociala medier.

brun flicka drömmer (också) av Jaqueline Woodson

En fullständigt ljuvlig bok, skriven i diktform om fullständigt fruktansvärda men jätteviktiga saker.

Bruna flickor av Koko Hubara

Skarpt, klokt och viktigt. Ögonöppnande. Ur ett perspektiv som finns så nära mitt eget och samtidigt så långt borta.

Ingen har ju tackat

Hilde somnade strax efter klockan ett igår och vaknade halv nio på morgonen. Man kan väl lugnt säga att hon idag har mått som hon förtjänade, men tyvärr har hon ju inte mått på det viset tyst och lugnt och klädsamt i ett hörn. Verkligen inte. Så vi har väl liksom alla fått må som hon förtjänade, vilket kan tyckas vara rätt orättvist men vilket också är rätt ofrånkomligt när man delar liv på den här nivån.

Så vår söndag – den första egentliga sommarlovsdagen – har byggts av gnäll och tjat och trötta människor som krockat med varandra. Jag och Fredrik har försökt hålla skutan flytande men ingen har ju direkt eller ens indirekt tackat oss för det. Föräldraskapets lott.

Så nu tackar jag själv oss istället. Vilken insats! Med tanke på mängden motvind är ju vår insats närmast chockerande stark! Med tanke på att den egna nattsömnen i natt (igen) blev ännu kortare än Hildes är ju insatsen hisnande. Med tanke på att vi har det år och den vår bakom oss som vi har så borde vi få diplom och medalj OCH pokal för hur vi hanterade den här söndagen.

Imorgon går vi in i en ny fas. Igen. En fas under vilken två av oss har sommarlov, två av oss jobbar och en av oss är på dagis. En helt ny fas. Igen.

Sällan har sanningen om att det enda bestående är förändringen suttit lika stabilt som nu.

Gänget för två somrar sedan. När Hildes gudfar gifte sig.

Helt osannolikt

De senaste tre månaderna har mina mesta kontakter per telefon varit två pojkar i tvåan. Oftast när någon har ringt mig har det varit någon av dem. Jag har också blivit tillagd i två olika whatsapp-grupper. Den ena heter Leka och den andra heter Team Fotboll.

Jag ÄLSKAR det här. Mest för att det betyder att min Arvid har vänner – dessutom jättefina vänner – men också för att jag ju faktiskt lär känna hans vänner genom att vara med i deras kommunikation. Hur ofta får man prata i telefon med sitt barns vänner, liksom? Jag får numera nästan varje dag. Lyckans mig.

Med rätta kanske du undrar varför all den här kommunikationen går via mig. Det beror på att Arvid nog har en telefon, men att vi inte har sett den sedan någon gång i februari. Vi har letat ordentligt. Till och med gått igenom alla skåp hemma. Den är ingenstans.

I mitten av mars kom vi överens om att Arvid skulle få en ny telefon den dag sommarlovet började. Förutsatt att han höll sin del av dealen. Det gjorde han. Och idag fick han den nya telefonen. När vi skulle starta den frågade den efter lösenordet till vårt wifi och eftersom vi är de enda i västvärlden under 80 år som använder samma lösenord som står på modemet fick Arvid krypa in under soffan och kolla.

Och där hittade han sin gamla telefon. Den förlorade telefonen som ingen sett sedan sportlovet. Nu – i samma stund som den nya skulle sättas igång – kom den gamla plötsligt fram igen.

Vi blev alla väldigt till oss. Jag och Arvid skrek rakt ut. Det är ju helt osannolikt. Fatta att den kom fram just precis i den stunden så att vi lätt kunde starta den nya med alla gamla appar och inställningar! Fatta att den kom fram just precis idag så att han kunde ta i bruk sitt gamla simkort (det nya kommer igång först i mitten av juni). Fatta.

Hela den här berättelsen säger så mycket om Arvid. Hurdan han är? Just sådan här. Landar på något sätt alltid på fötterna. Bra egenskap.

Helt underbar är han också. Helt underbar.

Värt det

Jag säger inte att det är värt det. För jag är faktiskt inte helt säker. Men just nu och de senaste två månaderna har jag varje dag tänkt – oftast flera gånger – att det nog kanske är värt det.

Att den helt oslagbara känsla som sommaren, ljuset och värmen nu ger faktiskt är värt vintern, mörkret och kölden. För skulle vi inte ha allt det där då så skulle vi inte riktigt kunna uppleva allt det här nu. Och det här vill jag verkligen uppleva.

Det här är den allra bästa tiden. Den absolut allra bästa tiden.

Från ett av våra äppelträd

En trumpet

En människa jag verkligen älskar:

Hon fortsätter överraska oss med kreativa utstyrslar flera timmar efter att vi tycker hon ska sova. Igår såg hon ut så här efter elva på kvällen:

– trosor på huvudet (sjukt bra huvudbonad, det är sedan gammalt)

– blommig jumpsuit

– ovanpå jumpsuiten har hob en baddräkt på avigsidan

– bara fötter (vilket jag känner att var bra, allt annat hade varit för mycket

Ljuvliga människa. Tänk att jag får ha henne i mitt liv!

Hon som avslutade den här dagen med att säga:

– Imorgon ska jag först äta gröt och sedan köpa en trumpet och sedan fara till dagis.

Hur snabbt det kan gå

En gång för ett halvt liv sedan – innan jag själv blev förälder – intervjuade jag två småbarnsföräldrar. Och ännu idag, ett halvt liv senare, minns jag två av de saker de sa.

1. Innan du blir förälder har du ingen aning om hur extremt arg du kan bli på någon som du älskar så extremt mycket.

2. Innan du blir förälder har du ingen aning om hur snabbt det kan gå mellan att allt är helt fantastiskt och att allt är ganska skit.

Jamen ja, har jag ofta tänkt under den här andra halvan av liv. Igår satt jag och Hilde på balkongen i kvällssolen och läste varsin bok och jag kände att helt fantastiskt snarare var en underdrift.

Några timmar senare var läget… annorlunda. Jag skulle kunna skriva en halv roman om allt som inte blev som det skulle igår, men jag tvivlar på att någon vill läsa den. Eller?

Gårdagens low point var när ett av barnen tog med sig sitt täcke och gick ut för att rymma hemifrån. Klockan elva på kvällen. Och vi inte riktigt orkade bry oss. So low point.

Idag är det fantastiskt igen. Och jag vet att njuta av det. Här och nu är det rätt härligt och då tänker jag vara i det. Det hjälper ju inte när skiten kommer att jag inte tog ut allt när det var härligt.

Bild från igår när det var helt fantastiskt. Har av förekommen anledningen ingen bild från när det var ganska skit.

Happy Istanbul Day!

Idag är det exakt femton år sedan jag upplevde mitt livs fotbollsmatch. Matchen då vi – ja, vi – vann Champions League.

Det var så galet. Det var jag och Fredrik och hans bästa kompis Mattias och min syster Emma. Hemma hos Fredriks föräldrar i en by med många fält i Pedersöre. Vi åt chips. Och dipp. Det minns jag.

Men mest minns jag hur brutalt dålig stämning det var i pausen efter första halvlek. Liverpool låg under med 0-3. Fredrik och Mattias var uppgivna och på uruselt humör. Så där som man rimligtvis är när det lag man hållit på sedan man var barn är i CL-final men ligger under med 0-3.

Jag var inte uppgiven. Jag var ju lite som jag är nu – nästan obotligt positiv – och dessutom en klart mindre rutinerad fotbollssupporter än jag är nu. Så jag och min syster sa lite peppande saker som att matchen inte är över förrän domaren blåst av. Och sådant. Och jag minns att Fredrik blev sur på mig.

– Det går inte. Du förstår dig inte.

Så sa han då. Men idag, femton år senare, gratulerar han mig på Istanbuldagen. Liverpool vann ju! Det som inte går gick. Jag förstod mig visst. Det är antagligen enda gången som jag har haft rätt och Fredrik fel i just fotbollssammanhang. Jag lever fortfarande på det.

Nästan ingenting är någonsin över förrän domaren blåst av. För mig är den här dagen en påminnelse om det. Om att det omöjliga ibland kan visa sig vara möjligt. Om att under faktiskt sker ibland. Både på och utanför fotbollsplan.

Han och jag i Liverpool 2019
Anton och jag i Liverpool 2019 (fortfarande en av mitt livs mest pinsamma fotosituationer)
Vi fyra i Liverpool 2020. Snart igen!

Dagens outfit

Det var många som uppskattade Hildes stilråd sist, så också idag bjuder hon på en dagens outfit.

– på fötterna bär hon storebrors randiga strumpor

– hennes ben är iklädda alfonsmönstrade leggings

– på överkroppen bär hon brandjacka

– kring halsen har hon nonchalant slängt en medalj för avklarat Stockholm maraton (inte Hildes egen)

– på huvudet bär hon en lite fel svängd mitra (googla om du behöver)

– som accessoar har Hilde valt ett glutenfritt havreknäckebröd med smör

– som sidekick finns en docka. Dockans outfit är beyond words, men det är sjukt många plagg med där. Sådan mor, sådan dotter, tänker jag ändå här (Hilde kallar sig själv mamma till nämnda docka)

Festen fortsätter uppenbarligen. Hilde informerade mig nämligen just om att hon ska ha på sig kiss imorgon på dagis. Sedan skrattade hon en halv minut.

Se och lär.