Packåsna

Att vara mamma till Hilde Nora Birgitta är många olika saker. En av dem? Packåsna.

När hon ska med på storasyskonens tävlingar eller matcher försöker vi bädda för en trevlig eller åtminstone uthärdlig upplevelse genom att låta henne packa med lite leksaker.

Länge handlade det om några små plastfigurer packade i en liten ryggsäck. Idag handlade det om det här:

Men inte ens det här räcker alla gånger. En enormt stor nåd i vårt liv just nu är att en av Arvids bästa kompisar har en lillasyster som är en av Hildes bästa kompisar och som ofta brukar släpas med till exakt samma tävlingar och matcher. Nåd nåd nåd.

Jag kan tänka mig att det finns andra föräldrar som dömer när de ser åsnan komma släpande. Till dem säger jag som Dr Phil brukar säga: Do you want to be right or do you want to be happy?

Happy, Phil. Alltid happy, Phil.

Kyrkohet

När Hilde blir stor vill hon bli läsambassadör. Älskar det. Tänker att det nog är (för) få barns drömyrke. Men hennes är det.

Fredriks jobb är lite mer diffust för henne. Och vi insåg häromdagen att hon bara nästan fått det rätt.

– Pappa är kyrkohet, konstaterade hon.

Förvisso, tänker jag. Men knappast en titel han förser visitkort med i framtiden.

Kyrkoheten med sin minsting

Mitt modershjärta

Han är kanske allra minst i sitt lag. Och han ser aldrig mindre ut än när han står i mål. Men där älskar han att stå.

Mitt modershjärta älskar inte när han står där. Men han har aldrig frågat och det är väl precis som det ska.

Jag förstår inte vad han är gjord av. Jag skulle aldrig ställa mig i mål. Aldrig.

Nu på cup har han fått vakta mål några matcher. Efter första matchen var han lite missnöjd. Det kom för få skott som han måste kasta sig för att kunna rädda. Mitt modershjärta höll inte med. Men han hade ju inte frågat det heller.

Men efter dagens sista match var han en sol. Nu fick han rädda och jobba. Och fick till och med fair play-kort för sin insats.

Kanske var han till och med några centimeter längre än han var på morgonen.

Han är inte alls som jag. Där jag var ängslig och osäker är han självklar och orädd. Han lär mig nya saker hela tiden. Jag älskar att få höra ihop med honom.

Stygg valp

Hilde har haft en tuff dag. Alldeles för lite nattsömn gav alldeles för dåliga förutsättningar för supporterskap på fotbollscup. Om jag hade fått ens en halv cent för varje gång hon gnällde idag skulle jag kunna köpa alla fotbollsplaner i hela cupen. Faktiskt.

Jag har blivit kallad många saker idag. Dum. Tråkig. Dålig. Och mitt bland de klassikerna kom plötsligt en nyhet:

– Stygg valp!

Det ni.

Jag vet inte om det är en botten- eller toppnotering. Men jag vet med bestämdhet att jag aldrig någonsin tidigare blivit kallad stygg valp. Och att jag har ett ytterst litet behov av att bli kallad det igen.

Det ingår i dealen

Det är sällan lugnt hemma hos oss efter läggdags. Alfons Åberg kan slänga sig i väggen i mötet med Hilde Kass. Hon har tusen ärenden. Minst.

Men ikväll är det värre än vanligt. Och jo, trots att klockan är 23.44 skriver jag tyvärr om kvällens läggdags i presens. Jag förstod inte varför. Tills tårarna kom.

– Jag vill inte att Edith ska åka hem imorgon.

Vi har fått ha en vän på besök sedan i söndags. Hilde har älskat det. En vuxen som leker! Som leker frisör, deltar i kuddkrig på trampolinen utomhus och leker avancerade rollekar i Frost-slottet. Som också tömmer diskmaskin, hänger tvätt och torkar diskbänk – men det uppskattar nog andra mer än Hilde.

Som bidrar till att det mesta blir lite roligare och mysigare. Som skrattar, sällskapsspelar, samtalar. Vi är fem som kommer att sakna.

Att ha människor i ens liv som man älskar betyder också att sakna ibland. Det hjälps inte. Det ingår i dealen, är helt ofrånkomligt.

Men det är värt det. Alla gånger.

Världen som du ser den

Min älskade lilla flicka. Du klarar dig så bra. Är så självklar, viljestark och rakryggad. Utgår från att alla tycker om dig, från att världen är en bra plats.

Alla dagar är det sant.

Men en del dagar funderar jag ändå. Hur ser världen ut i dina ögon? Bokstavligen. Vad ser du? Vad ser du inte? Jag förvånas ibland över något du ser och jag förvånas ibland över något annat du inte ser.

Tills du en dag kan beskriva världen som du ser den tänker jag göra allt jag kan för att hjälpa dig ta dig an så stora delar som möjligt av den.

Fotograferad av syster Matilda

Min mesta bön

Som barn var min mesta bön att jag inte skulle ha mardrömmar. Käre gode Gud, gör så att jag inte drömmer något hemskt. Gör verkligen så att jag inte drömmer något hemskt. Så började alltid min aftonbön. Ja, jag var bra på brutala mardrömmar.

Nu som vuxen är min mesta bön att Guds vilja ska få ske, att rätt dörrar ska öppnas och att rätt dörrar ska stängas.

Det är den lättaste och den svåraste bönen.

Jag tycker ju om öppna dörrar, vill ofta nytt och roligt. Det är jobbigt när dörrar smäller hårt i ansiktet på en och när man står framför en obönhörligt stängd dörr ser man inte andra dörrar som kanske är öppna. Inte heller anar man öppna fönster.

Men jag har blivit bättre på att lita på stängda dörrar. Att våga stå kvar och kunna ha frid också när jag inte vet om och när och vad som kommer att öppnas.

Något är det alltid.

Behov

Jag vet inte hur du mådde idag strax före lunch, men jag vet hur min son mådde. Han låg på golvet och var en enda stor hög av behov.

– Jag vill ha mat. Jag vill ha en bebis. Jag vill ha något att göra. Jag vill ha en bollmaskin.

Ibland är det lite mycket. Ibland rätt ofta.

Just nu vill alla våra barn jättegärna ha ett litet syskon. Att vi föräldrar är ointresserade är en bisak, om ens det.

Arvid har lovat att han äter godis bara på sin födelsedag i tio år om vi får en bebis till. Hur det ska hjälpa oss med vaknätter, hudproblem, trotsanfall och otillräcklighetskänslan vet jag inte.

Jag tror vi skaffar en bollmaskin. Och mätt är han igen.

38 år

Jag har födelsedag idag. Jag åldersnojar inte. Alls. Jag bara firar. Tänk att jag fick ännu ett år. Tänk vad många som inte fick det.

Tänk vad jag får vara frisk. Tänk att jag sprang en femma varenda liten dag hela mitt trettioåttonde år. Tänk att kroppen ville och orkade.

Tänk vad jag får vara rik. Och då menar jag inte på pengar – vem som nu ens menar det. Jag är rik på människor. Ofantligt rik. Tänk att jag är ännu rikare nu än för ett år sedan. Det märks så tydligt just en födelsedag.

Tänk vad jag får ha det bra. Jag är ju i grunden rätt bra på tacksamhet och tränar envist på att bli ännu bättre, men just en sådan här dag är tacksamheten löjligt stor. Tack, Gud, för min familj. För den första och för den egna. Tack för vännerna och människorna som gör mitt liv och för att det går att få riktigt fina och viktiga goda vänner också när man är närmare fyrtio än trettio. Tack för mitt jobb. För min grundtrygghet. För min grundglädje. För att jag får skriva och läsa varje dag. För att jag får lära mig nya saker hela tiden. För att jag varje dag vågar tro att jag är älskad.

Det är allt.

Och tack för tidernas bästa födelsedagsöverraskning.

Tack.

Världen blir på riktigt bättre

Tack. Tack. Tack.

Tack till alla er som ordnar. Som fixar. Som bygger upp tält och river ner tält. Som beställer bajamajor och organiserar matförsäljning. Som skapar spelscheman. Som kontaktar parkeringsvakter och domare. Som säljer trip. Som jourar i första-hjälpen-tält. Som gör alla de sakerna och de minst lika många till som vi andra inte ens märker, som bara fungerar.

Tack till alla er som tränar fotbollsjuniorer varje vecka. Som ser alla framsteg. Som ser alla missar. Som säger bra spelat och klappar en axel varje gång en av era spelare kommer i byte. Hur det än gick. Som uppmuntrar, hoppas och tror. Som lyfter människor. Som formar framtid. Som bygger samhälle.

Och tack till alla oss som skjutsar och anpassar våra egna och hela familjens planer kring nioåringars träningar och matcher och cuper. Som står vid fotbollsplanen i ur och skur och hejar på de barn vi älskar så mycket. Som tvingar eller mutar eller hotar ovilliga syskon. Som fixar barnvakt när mutorna och hoten tar slut. Som letar efter benskydd, som tvättar speltröjor och som tänker att vi absolut måste beställa en matchtröja till men som alltid glömmer det sedan. Som inte riktigt vet vad offside är men som vet att vi älskar fotboll.

Vi gör det här tillsammans. För våra barn. För allas våra barn. För världen blir på riktigt bättre.

Jag menar – titta. Det är så värt det. Så här lycklig är min Arv efter tre intensiva dagar på Wasa Football cup. I bakgrunden ser du sanna hjältar – de tränare och den lagledare som gör allt möjligt.