Lucka 1 – Berätta om dig själv

Det var en gång en tid när det fanns bloggjulkalendrar. Den tiden är brutalt förbi, insåg jag igår när jag började leta efter en sådan. Till sist hittade jag en som jag själv körde i december 2011 och tänkte att jag ju kan köra den i år också. Saker har säkert förändrats sedan det begav sig då. Saker borde ha förändrats sedan det begav sig då. (Sedan kan man ju för allt i världen fundera på om det är rimligt att fortsätta med medier som ingen längre gör julkalendrar för, men det får jag fundera på någon annan dag.)

Lucka nr 1. Berätta om dig själv.

Jag är trettionio år. Jag tycker om att sticka. Jag tycker ännu mera om att läsa och om möjligt ännu ännu mera om att skriva. Jag tycker allra mest om att möta människor. Jag tycker också om att springa och träna crossfit, även om jag är ganska dålig på det. Jag älskar att jag har kommit till en punkt där jag kan tycka om att göra också sådant som jag inte är bra på.

Jag är gymnasielärare i svenska och litteratur och det är världens bästa jobb. Får jag göra det här? frågar jag mig själv nästan alla dagar. Också så här mitt elfte år som lärare.

Jag är på sätt och vis rätt oförenlig. Jag vill hela tiden lära mig nytt och växa, men uppskattar också trygghet. Jag tycker om när det händer saker, men vill också vila. Jag är ganska okej med den människa jag är, men jag kan också förbluffas av hur kort jag har kommit. Jag är tyvärr något av en hopplös allt-eller-inget-människa, men jag försöker se fördelarna med det. Jag är sällan orolig, egentligen bara om jag är alldeles för trött. I grunden är jag ganska bra på hopp och tillit och förtröstan.

Jag är tacksam för att jag får leva. Det är så många som inte får det. Att jag dessutom får leva ett roligt och meningsfullt liv och varje dag veta att jag är älskad och sedd och buren – det är stort. Ofantligt stort.

Jag hejdar mig nästan

Precis varje dag vet jag att jag fick världens bästa man. Ibland VET jag det. Idag VET jag det.

Inte är han perfekt, men det är verkligen inte jag heller. Han är i sanning min världs allra bästa. Han är så bra på mig. Och blir liksom bara bättre.

Medan jag skriver det här inser jag att det kanske kan vara provocerande för någon och jag hejdar mig nästan. Men så tänker jag på hur glad i hjärtat jag själv blir varje gång någon lyfter fram sin världs bästa och så tycker jag att det faktiskt måste väga tyngre och så vägrar jag hejda mig.

Jag tycker så vansinnigt mycket om honom. Så vansinnigt mycket.

Det var bara det. Höll jag på att skriva. Men så hejdade jag mig med rätta. Det finns inget bara med det.

Your mama

Jag vet inte vad du tycker och jag kan absolut ha fel. Men jag tycker spontant att man kanske är för ung för att dra your-mama-kortet om man inte förstår att det är ett riktigt dåligt kort att dra mot ett eget syskon.

Just sayin’.

Nämner inte några namn här, men minst ett av mins barn kunde växa på det här området.

Their mama

Your mama

Jag vet inte vad du tycker och jag kan absolut ha fel. Men jag tycker spontant att man kanske är för ung för att dra your-mama-kortet om man inte förstår att det är ett riktigt dåligt kort att dra mot ett eget syskon.

Just sayin’.

Nämner inte några namn här, men minst ett av mins barn kunde växa på det här området.

Their mama

Gåva till småsyskon

I fredags ville han köpa en egen liten present till Hilde. Visserligen för mina pengar, men ändå. Han valde med omsorg ut en liten present. Men insåg sedan att den lilla presenten skulle drunkna i mängden på födelsedagsmorgonen och föreslog att han därför skulle få ge sin present redan på fredagen. Jag var tråkig (eller rimlig?) och sa nej.

Och då tänkte han ut det. Han kom hem och författade ett långt brev till Hilde från Nissen Krister. (Bloggläsaren med riktigt gott minne minns kanske Krister som började sin karriär som tomtenisse och sedermera blev någon slags familjeprofet.) I brevet meddelade Krister att han på söndagen skulle leverera en egen present till den blivande sexåringen. Och plötsligt drunknade den lilla presenten ingenstans utan blev ett verkligt spännande och uppskattat inslag i födelsedsgen.

Han är helt underbar. Arvid alltså, inte Krister. Även om de ju har vissa likheter. Han tror väl sig vara en sällsynt stor gåva till fotbollen men är egentligen en sällsynt stor gåva till småsyskon. Och det är faktiskt mycket bättre och viktigare. Han är på riktigt världens bästa storebror. Det är nästan en tragedi att det är bara en enda som får uppleva det till max.

Men å andra sidan njuter hon av det till max.

Mindre då. Lika fina då.

Sex år

NOLL!

Klockan 6:11 väckte hon mig och undrade när vi egentligen hade tänkt fira henne. Eftersom tre av firarna är tonåringar hade vi kommit överens om att fira klockan åtta. Vilket jag upplyste Hilde om. Vilket var helt meningslöst eftersom hon inte kan klockan.

– Hur många minuter är det kvar? frågade hon.

– Ja, vad blir det? Hundratio minuter kanske?

Att hon drog en förtvivlans suck var SÅ rimligt.

Att hon somnade om var SÅ välkommet. Sedan vaknade hon vid sju och timmen fram till åtta bjöd på smärtsamt många mellanrapporter om antalet kvarvarande minuter. Men vi kom i mål och vi fick fira.

– Det här är den bästa dagen någonsin! har hon sagt många gånger idag. För verklighetsförankringens skull ska jag väl nämna att hon också två gånger har sagt att det här är den värsta dagen någonsin. Men de gångerna var det nog bara 6:11-väckningen som talade. Tror jag.

Hilde Nora Birgitta sex år är livsglädje och viljestyrka. Hon är lek och hon är hjärta. Hon tycker om alla människor och hon utgår från att alla människor tycker om henne. Hennes inre världar har inga gränser. Det har inte hennes kvällspigghet heller. Hon är väldigt många människors minsting och det är väldigt fint att få vara det. Hon är särskild och hon är vår och jag är så tacksam för just det. Grattis, älskade Hilde!

Här var hon bara några dagar. Här var jag lika förundrad inför henne som jag är också idag.

Hon har väntat med stil

Vi har räknat ner dagar i någon mån sedan det var ett tresiffrigt antal dagar kvar. Hon har verkligen, verkligen väntat. Men hon har väntat med stil. Inte med gnäll utan med glädje.

Jag tänker att hon väntar som hon lever. Med väldigt lite gnäll och med väldigt mycket glädje.

De senaste dagarna har vi kört nedräkning i bästa tio-nio-åtta-stil. Med förväntan och iver har vi ropat ut dagens siffra och idag har vi äntligen fått ropa EN! Bara en dag kvar till den efterlängtade födelsedagen.

Hon somnade tidigt, själv somnar jag uppenbarligen sent. Bäst att ta natt nu så fort det bara går, för jag vet att den dag då vi får ropa NOLL kan börja väldigt tidigt.

– Vår femåring. Och tänk, snart får vi säga sexåring, sa jag till henne idag.

– Kan du säga det nu? frågade hon andäktigt. Och jag sa det. Och hon myste. Inifrån och ut.

För bra

De första veckorna fick jag frågan hela tiden. Hur trivdes jag på mitt nya jobb? Jag sa som det var. Att jag trivdes jättebra. För bra.

För bra?

Ja. För bra. För jobbet är ju bara mitt till låns. Jag sa det med någon slags lätthet och glimt i ögat, tänkte att det ju är lääänge kvar tills lånetiden går ut.

Men nästa vecka har två femtedelar av läsåret gått. Jag förstår inte hur tiden kan gå så snabbt och jag trivs ju fortfarande för bra. Och jag tänker fortsätta med det. Det blir inte lättare att lämna sedan för att jag höll tillbaka medan det var.

Vad som än händer efter det här året är jag otroligt glad och tacksam för att jag fick vara just här just nu. Jag har redan lärt mig mycket och fått lära känna många härliga typer. Det var nog så här som det skulle vara nu. Begrunda gärna nåden i att få känna så.

I mitt nuvarande arbetsrum. Som jag först nu inser att jag tydligen inte alls prytt anslagstavlan i. Där har jag tydligen hållit tillbaka. Det ska jag nog ändra på. Helt rimligt så här efter nästan halva tiden.

Memory

Det finns mycket jag kunde säga om november 2022. Men en sak som jag verkligen vill säga var att jag i november 2022 så gott som dagligen spelade Astrid Lindgren-memory med Hilde morgon OCH kväll.

En av mina bästisar brukar säga att tända ljus i ett hem är ett tecken på att läget där ändå är helt okej. I en katastrofal vardag som handlar om kamp och överlevnad tänds inga ljus.

Det är nog lite samma sak med memory. Den som spelar två omgångar memory med sin älskade femåring har det helt okej. Minst.

Från morgonens parti. Hon vann med två par.

Lugg

Tack för påminnelsen, Facebook!

För på dagen nio år sedan tyckte jag uppenbarligen att livet bjöd på för få utmaningar och spontanklippte pannlugg hos en frisör i mitt dåvarande lokala köpcenter. Gick på församlingens julfest samma kväll och kände mig rätt snygg. Vaknade morgonen därpå och började använda spännen för att låta luggen växa ut. Redan vid nästa hårtvätt var pannluggen något slags minne blott som jag försökte inympa i resten av håret.

Ändå. När jag ser den här bilden vill jag boka klipptid för lugg imorgon. Trots att det roliga på bilden varade exakt en enda liten dag. Någon futtig eftermiddagstimme och en julfest.

Och sedan följde hur många månader som helst av frustrerande utväxt.

Ändå. Vad gör det om hundra år när allting kommer kring? Som Snövit och hennes kortväxta vänner sjöng. Jag skulle inte förgås av chock om jag plötsligt en dag dyker upp med lugg.

Tala mig ur det. Eller in i det. Eller någonstans.