Ett dåligt liv

I vår sommarfamilj finns fyra vuxna, fem flickor och en pojke. Han den där ena pojken har typ aldrig noterat det faktum att han är rätt ensam om sitt pojkskap. Någon enda enstaka gång har han nämnt det. Med betoning på enda enstaka.

Men så kom någon av flickorna på – i en i och för sig hyfsat rimlig duschsituation – att nu var det flickornas och en dörr stängdes och låstes i ansiktet på honom. Han svarade med i och för sig hyfsat rimliga tårar. Flickornas utesluter ju exakt en och då är det nedrigt, om än rimligt.

– Hur kändes det för dig när de sa så? frågade jag i tröstsituationen.

Svaret kom blixtsnabbt. Han kunde ju fylla auditorier och konserthallar för föreläsningar om hur man sätter ord på sina känslor.

– Nå, det kändes som om jag har ett dåligt liv.

Det räckte. Han fick vara med sedan. Det var det mest hyfsat rimliga av allt den dagen.

Fotad av syster och moster Matilda Audas Björkholm.

Advertisements

Livsglädje

För en vecka sedan firade vi vår flytt med våra vänner här (relativt) nära. När vissa körde tresiffrigt antal kilometer måste det relativa konstateras. Att ordet nära ens används i just sammanhanget säger en hel del om vad avstånd innebär på vår nya hemort.

Han som kom längst bort ifrån med fru och barn, vår goda vän Erik, kom också med en kamera och förevigade delar av kvällen. Tack, Erik!

Jag tänker mig att den som skulle ge sig på att porträttera rikedom skulle porträttera ungefär just precis det här.

Jag kan inte komma över att jag var dränerad på livsglädje bara en liten, liten stund innan. För där och då var jag liksom ren livsglädje.

Hemma präst

Man kan tolka på den tusen eller noll sätt, denna tavla som vi fick av våra bästa vänner när vi flyttade från Helsingfors. Om du fick en av tusen tolkningar, hur skulle du använda den?

I nuläget hänger tavla på vår sovrumsvägg, i väntan på en mer varaktig plats. I nuläget hänger vi hemma igen, i väntan på vår mer varaktiga sommarplats. Sommarhuset kallar på oss, men det får kalla i blindo en liten tid ännu. Ett hus som saknar diskmaskin, fräschör och ställvis golv kräver sin gemenskap. I väntan på den lever vi hemmaliv och det är faktiskt rätt fantastiskt det också.

Sommaren börjar här

Jag är en moster som alltid har bott lite för långt borta. En sådan som missar nästan alla födelsedagskalas och fotbollsmatcher och innebandymatcher. Men jag är också en moster som har långa sommarlov och jag är alltid med på mina syskonbarns skolavslutning. Den är för mig ett nästan lika säkert sommartecken som min egen skolas studentdimission.

Så också i år. Sommaren börjar här. I den här lilla byn utanför Umeå som kom att bli mitt semesterparadis. Vi har haft det så bra.

Arvid har sått frön med sin moster.

Hilde har ofta hängt i skafferiet. Med den docka jag fick när jag fyllde fem.

Vi har myst en hel del. Här har min medmysare enligt egen utsago samma frisyr som Liverpools lagkapten.

Vi har ätit mycket och gott. Oftast gröt i dagsljus, oftast godis i skymning när barnen lagt sig.

Det är aldrig lätt att åka härifrån. Men det är aldrig lättare än när vi vet att vi snart får ses igen.

Bilder: Matilda Audas Björkholm

Drar skåpet dit hon vill ha det

Vi känner henne som en initiativrik och handlingskraftig liten person. Hon sitter inte stilla och väntar på att någon fest ska börja – nej, hon ser till att vara festen själv. Hon har ständigt små eller mellanstora projekt på gång. Sådan är hon, vår Hilde.

Men de få dagar jag fick med henne i maj var hon en helt annan typ av Hild. Hon gick inte ens en meter ifrån mig och ville oftast bara vara i min famn hela tiden. Det var väldigt rimligt men också väldigt irriterande.

Men de många dagar jag hittills fått med henne i juni visar att hon är tillbaka. Hon är igen den lilla person som tar sig fram i samhället och drar skåpet dit hon vill ha det. Det kan förvisso också vara väldigt irriterande ibland eftersom hennes syn på placering av skåp inte alltid matchar vår. Men hon är helt sanslöst rolig och jag är helt sanslöst glad att hon är min.

Känna mig som mig själv

Hon har fått barn för ett halvt år sedan och hennes kropp är inte vad den en gång var. Hon har – åtminstone i teorin – lärt sig att det är orimligt att sträva efter idealkroppar på instagram, så hon strävar naturligtvis inte efter det.

Jag vill ju bara känna mig som mig själv igen.

Det kan te sig rimligt och oskyldigt, men också en sådan strävan kan förgöra en människa. Kroppar är föränderliga ting och det finns absolut inga garantier för att den kropp du en gång har ska se likadan ut för all framtid. Snarare tvärtom. Förändringen är liksom den enda garantin.

Att sträva efter att känna sig som sig själv blir därför lätt en problematisk strävan, om man med känna sig som sig själv menar något som har med hur kroppen ser ut att göra. Och det gör man uppenbarligen ofta. Jag tror mer på att sträva efter att göra sådant man mår bra av än på att sträva efter att se ut på ett visst sätt. Jag känner mig som mig själv när jag springer några gånger i veckan, för det mår jag bra av. Jag känner mig som mig själv när jag äter glass typ varenda sommardag, för det mår jag bra av.

Också ett långt liv är alldeles för kort för att du ska ägna ens en liten minut åt att hata den kropp som är din. Kroppen förändras hela tiden, men den är alltid din. Oavsett hur den ser ut just nu. Var snäll mot den. Den är din enda.

När jag springer. För att jag mår bra av det.

När jag äter glass. För att jag mår bra av det.

Att vi hör ihop

De här tre, alltså. De driver mig till vansinne ibland. Ibland ofta. De gör att kasten stundvis känns löjligt tvära. Med barn i ens omedelbara närhet kan det faktiskt vara bara sju minuter mellan himmelrike och skärseld. En riktigt vild dag kan det vara sju sekunder.

De framkallar mina fulaste och sämsta sidor, trots att det aldrig borde vara så. Men de framkallar också mina vackraste och bästa och just precis så ska det vara.

Varje dag får de mig att skratta, många många gånger. Varje dag säger jag att jag älskar dem och varje dag menar jag det till hundratio procent.

Nästan inget har format mig lika mycket som det faktum att jag är deras och de är mina. Att vi hör ihop, att vi har varandra betyder typ allt och lite till.

När livsglädjen återvänder

Klockan närmade sig halv sex. Jag satt på trappan utanför huset och formulerade ett blogginlägg om hur mina stora sommarlovsbarns extrema bråkande i dag slitit livsglädjen ur mig. Allt som bara kunde bli en konflikt i dag blev det. Också mycket av det som inte kunde bli en konflikt lyckades ändå bli det.

Så det här satt jag och skrev om. Ytterst drabbad av självömkan. När jag plötsligt hörde ett jubel. Och in på vår gård tågade ett stort gäng av våra vänner här i Österbotten. En av mina bästa vänner, hon som inte alls är som jag men som känner mig så väl och älskar mig så bra, hade fixat välkomstfest på vår gård. Fredrik visste om det. Stora, bråkande sommarlovsbarnen visste också. Jag hade absolut ingen aning.

Men jag vet nu hur det känns när livsglädjen återvänder på de korta typ åtta sekunder det tar att inse vad som just hände.

Vilken fin kväll vi fick. Balsam för min själ. Perspektiv. Härliga samtal och många skratt.

Hon höll ett tal, hon den där som är en av mina bästa – för på den punkten är vi plötsligt lite lika. I sitt tal uttryckte hon glädje över att vi är här nu och sorg över att det inte alltid varit så lätt att vara glad över att vi skulle komma då jag haft en så svår och jobbig vår. Jag har inte ens tänkt på det, hur min icke-glädje också slukat en del av hennes glädje. Det är vänskap.

Alla de underbara som var här i kväll är ju det jag klamrade mig fast vid genom det svåra och jobbiga. Nu finns de betydligt närmare, om än inte direkt nära. Det gör mig så innerligt glad.

Också den här dagen – som oftast präglades av bristen på livsglädje – får sluta i enorm tacksamhet. Tänk att de så ofta får vara så.

En av vännerna hade gjort en fantastisk tavla. Hon frågade om jag kände igen citatet. Om jag gjorde.

Både stor och liten

För elva år sedan stod jag och tittade ut genom fönstret. Jag såg bilar och människor hasta omkring som om det var en helt vanlig måndag. Fattade de inte att världen var ny? För alltid annorlunda?

För elva år sedan föddes Ingrid Birgitta Maria och för elva år sedan blev jag mamma. Trots att jag själv numera kan hasta omkring som om det var en helt vanlig någonting blev världen ny den där gången och för alltid annorlunda. Ibland gör det gott att påminna sig.

I dag får vi fira en rolig, godhjärtad, målmedveten, viljestark, klok, envis och kvällspigg elvaåring. Hon vill bli president när hon blir stor för hon tror att hon skulle bestämma bra saker. Hon är världens bästa storasyster till Hilde alla dagar och till Arvid de dagar hon sovit tillräckligt mycket. Hon kan nästan allt och vill lära sig resten. Hon är samtidigt både stor och liten i en ibland förvirrande men alltid oslagbar kombination. Hon är väldigt mycket sin egen och vet oftast precis vad hon vill.

– Mamma, här är en sådan tröja som du skulle ha om du skulle vara jag men den är SÅ inte min stil, kan hon konstatera i butik.

Och jo, hon har alltid rätt. Hon vet hurdan stil jag skulle ha om jag var elva, och hon vet att det verkligen inte är hennes.

Hon är i sanning en av de största gåvor jag någonsin fått och varje dag gör hon mitt liv rikare och roligare.

Vi två. Fotograferade för ett år sedan av Maria Hedengren. Hon i ett av få plagg som är bådas vår stil.

12 gånger

Sedan början av februari har jag åkt tåg 12 gånger mellan Helsingfors och Österbotten. Oftast ensam, ibland med barn. Aldrig med Fredrik. Om VR gjort sitt bästa kvartal någonsin nu är jag direkt medskyldig. Jag har nu, denna sista tågresa, distans nog för att räkna ut hur många gånger det blev. Jag har inte ännu distans nog gör att räkna ut hur många pengar det blev.

Nu har jag sommarlov. På riktigt. Och nu, på väg mot den ort som länge varit mitt semesterparadis men som nu är mitt hem, ser jag tillbaka på året som gått. Det går ju att mäta ett år också i annat än i antalet tågresor.

Det var kanske inte direkt ett dåligt år, kanske inte ens nästan. Men nog var det ett konstigt år. Först en hösttermin som präglades av det stora beslutet. Skulle vi eller skulle vi inte? Sedan en vårtermin som sedan präglades av sviterna av det stora beslutet. Jag hade hoppats på en helt annan slags vårtermin, men nu blev den här mig given och så är det med det.

Jag har vuxit i tillit. Jag har vuxit i tillförsikt. Jag har vuxit i förtröstan. Tillit, tillförsikt och förtröstan är sjukt fina egenskaper att få äga men sjukt jobbiga egenskaper att lära sig. Det är lätt att säga med facit på hand att det ju blev bra till sist och nog inte var så farligt, men jag minns fortfarande den där aprildagen när jag insåg att det var länge sedan jag kände mig riktigt glad på riktigt. Och jag minns när Fredriks glädje också började naggas i kanten. Hans glädje står och faller med min. Det är jätteskört att det är så. Det är jättefint att det är så.

Nu åker jag hem efter att tjuvstartat på nya jobbet. Huvudet snurrar av allt härligt och roligt och samtidigt är det så skönt att få åka hem. Till mitt och vårt hem.

Nu ska vi bo där. På riktigt.