40 % av familjen och 98 % av sakerna

I kväll ska jag somna för sista gången i det hem som är vårt. Det är naturligtvis helt omöjligt att vara sval och odramatisk.

Varje dag – seriöst varje dag – sedan vi flyttade in här har jag tänkt på hur otroligt tacksam jag är över att vi haft möjligheten att bo i en så sanslöst fin lägenhet på bästa tänkbara läge. Jag har egentligen aldrig slutat förundras. Vissa saker går inte att ta för givna.

I morgon flyttar 40 % av familjen och 98 % av sakerna norrut. Har jag sagt att det börjar vara nära nu?

I två hela dagar har min man och mina svärföräldrar packat och röjt och haft sig. Att vi varit dubbelt fler vuxna än vanligt har varit helt avgörande. På tal om tacksamhet, på tal om saker som inte går att ta för givna.

Advertisements

Hur ska vi klara oss?

– Hur ska vi klara oss utan dig, Hilde?

Så sa en av hjältarna på Hildes dagis i går medan hon tog på sig sina vårskor. Mitt modershjärta brast, för frågan är ju hur vi ska klara oss. Hur ska vi klara oss utan ett dagis som tar hand om våra barn på det här sättet? Som ser vår viljestarka, hyperallergiska tvååring mer som en resurs än som en som slukar resurser.

Att Hilde tror att alla människor älskar henne beror inte bara på oss, det beror också på ett daghem som hela tiden bekräftat den bilden av verkligheten. Och det är värt så oerhört mycket för oss.

I tio år har vi konstant haft barn på det här daghemmet som vi googlade fram när vi knappt satt vår fot i den stadsdel som kom att bli vår. Av allt vi googlat måste det här dagiset vara bland det bästa vi funnit. Vilken seger, vilken gåva.

Vilket farväl som väntar.

Svårare och lättare

Så här på slutrakan av min tio år långa period som huvudstadsbo upptäcker jag fortfarande ny mark. I dag satt jag på en spårvagnshållplats på Busholmen och insåg att jag bröt för mig ny mark. Jag hade inte jacka, jag hade inte kallt.

Kan det vara svårare att lämna en plats än när den är som vackrast? När ljuset och värmen återvänder?

Å andra sidan; kan det vara lättare att anlända till en plats än när den är som vackrast? När ljuset och värmen återvänder?

Busholmen-selfie.

Ett hus

Nu har vi packat så många flyttlådor att jag har tappat räkningen för länge sedan. Det mesta av det vi äger finns för tillfället i lådor, medan det vi allra helst skulle ta med oss – människorna – ju inte kommer att följa med. Två av de allra, allra bästa var här ikväll och jag mäktade inte ta in att det kanske (läs: troligtvis) var sista gången vi fick ha dem hos oss här i Helsingfors.

Men det tröstar lite att veta att det står ett hus 430 kilometer härifrån och väntar på oss. Tänk att lådorna ska packas upp just där! Och det tröstar ännu mer att tänka på att människorna i vårt liv nu kommer att bli ännu fler. De som finns här finns ju kvar i vårt liv och de nya som ännu inte finns kommer att göra livet ännu rikare.

Är det möjligt?

Ja, jag vågar tro det. Just i kväll vågar jag verkligen tro det.

Huset.

Alla de där sista gångerna

– Mamma, är det här vår sista gudstjänst här? frågade Ingrid vid knytkalaset efter dagens gudstjänst.

Jag ryckte till. Va? Det kan det väl inte vara?

Men så räknade jag snabbt i huvudet och konstaterade att det faktiskt kan hända att det här var vår sista gudstjänst här. Att det rentav troligtvis är så att det här var vår sista gudstjänst här. Tänk att den kanske både kom och gick utan att jag visste. Bland alla de där sista gångerna vi har eller haft den här våren är den sista gudstjänsten bland de största. Blev jag snuvad på den nu?

Jag vet inte hur många hundra gånger jag varit på gudstjänst här sedan vi flyttade hit. Och jag har kommit hem varje gång jag har klivit över kyrktröskeln. Många gånger under åren som gått har jag varit sjukt irriterad på församlingen och ibland uppgivet ledsen och besviken. Ofta enormt tacksam och lycklig över den församling som är min. Alltid, alltid hemma.

Jag skulle kunna skriva en roman och gör det kanske någon gång. Men just nu och just i dag konstaterar jag att hoppet, ljuset, livet och kärleken vann. Och att fick fira det hemma, i min älskade församling med de människor som har blivit mina.

På en av alla gudstjänster. För två år sedan. Med en människa som då var lättare att ha med i kyrkbänken.

För att du inte

Carl Olov Hartman sa det bättre:

För att du inte

tog det gudomliga

dig till en krona,

för att du valde

smälek och fattigdom

vet vi vem Gud är.

Mrs Bighill singers sjöng det bäst. Lyssna.

Varje dag får jag leva i tro på att det här är sant och varje långfredag tror jag det ännu mer än vanligt.

Jag tror på att kungarnas kung lydde fram till det yttersta, till döden på korset. Och att vi därför kan veta vem Gud är, vad seger och väldighet är och att ensamheten inte fick sista ordet.

Att få leva i den tron är en enorm nåd och en lika stor gåva.

Amen.

Väldigt mycket mera nu

I våra gamla fotoalbum möter jag yngre och slätare versioner av mig och min Fredrik. Säkert vackrare också, men det känns inte så. Inte var vi lika märkta av livet då, men inte märker ju livet heller bara fult och brutalt.

Ingenting i mig längtar tillbaka. Jag ser bilder från vårt första gemensamma hem, från bröllopsresan och från de där åren när det var bara han och jag. Vi hade det bra, absolut, men nu har vi det faktiskt bättre. Jag inser när jag ser bilderna att jag älskar honom väldigt mycket mera nu än då och att den där spänningen och nyfiken som fanns då inte har en chans mot den trygghet och styrka som finns nu. Det var kärlek också då, men kärleken är större, djupare och vidare nu.

Jag tänker ofta att just det här måste vara en bästa tid i livet. Jag lider varken av de krämpor som åren ofta för med sig eller av de osäkerheter som präglar ungdomen. Min bästa tid kan vara nu.

Också.

För det är ju lite så här jag har varit hela tiden sedan jag var nitton; jag har tänkt att den här tiden är den bästa tiden i livet. Och det kanske var sant, men sedan har någon ännu bättre tid kommit.

Att det får vara så.

Tack.

Om det är något speciellt med honom

Hösten 2002 lärde jag känna två sjukt bra män. Den första är numera min svåger och den andra är numera min man. Den första först och den andra sedan. I dag i flyttröjet hittade jag ett utskrivet lunarstorm-meddelande som jag skrev till min svåger Tobias den 10 december nämnda höst.

Jag citerar:

Jag har lärt känna en ny människa i helgen. Fredrik Kass heter han. En underbar person, om man får säga det om någon som är lite lik en själv. Han är tre år äldre än jag, studerar teologi och är nu min nyaste vän. Jag vet egentligen inte om det är något speciellt med honom. Och jag vet faktiskt inte vad det är som händer – men det känns helt annorlunda än det brukar kännas!!!

Bara ett par veckor efter att jag skrev det där meddelandet till Tobias tog jag Fredrik i handen första gången och sedan dess har jag aldrig släppt den. Så där mentalt. Mycket hade varit brutalt opraktiskt om jag inte hade släppt den fysiskt.

Den hösten levererade minsann. Om vi säger så. Vilken man jag fick! Vilken man min syster fick! (Och nog för att det är betydligt mindre i jämförelse, men ändå; vilken grej lunarstorm var!)

En gång såg vi ut så där. Inte hösten 2002. Men inte hösten 2018 heller. Om vi säger så.

Den mest jämlika riksdagen hittills

Det finns väldigt mycket väldigt tråkigt som kunde sägas om riksdagsvalet som kom och gick, men i dag vill jag fokusera på en glad nyhet.

Fest och glädje!

Aldrig förr har lika många kvinnor suttit i Finlands riksdag. Det gör mig genuint lycklig. Inte för att kvinnor nödvändigtvis är bättre, smartare, snällare och mer kompetenta än män men för att de faktiskt är lika bra, smarta, snälla och kompetenta som män och för att de behöver få vara just det också i riksdagen.

Om politik skulle vara tråkigt och torrt och irrelevant skulle det inte spela någon roll vem som sitter i riksdagen. Men politik är inte det, politik är liv. Det handlar om dig och mig och den vardag vi möter. Därför behöver alla slags liv och vardagar finnas representerade när besluten fattas. Det måste finnas någon som är ungefär som du och det måste finnas någon som är ungefär som jag. Alltså är den mest jämlika riksdagen hittills en bra sak. Grattis, Finland!

Men samtidigt. Vi måste prata om Vasa valkrets. Det är ofantligt trist att det finns så få kvinnor bland de nyvalda riksdagsledamöterna från Vasa valkrets. Min blivande valkrets. Hur kan bara tre av sexton vara kvinnor? Det känns ju som om det finns fler kvinnor i herrarnas handbollslandslag än i den skaran och på många sätt är det ju nog ett misslyckande.

Jag har ingen aning om varför det ser ut just så här i just den österbottniska kretsen och jag hoppas att du som bor på min nygamla hemort är lika förvånad som jag. Eller? Har du någon aning? Vågar du spekulera?

Det måste ju finnas någon som är ungefär som de österbottniska kvinnorna också. Ju.

Avskedsresan

Jag glömde bort att jag har en blogg. Inte hade jag mycket till telefon heller. Det blev två dygn helt utan facebook och nästan helt lika utan instagram. I stället var jag helt och hållet närvarande bara där jag var. Scrollade livet självt. Liksom.

Livet och vännerna i världsklass. Vi har kallat det för avskedsesan, men det var ingen som tog något avsked. Vi ses säkert under påsken, sa vi i stället. Det är ju en så mycket roligare sak att säga.

Jag har ägnat två dygn åt att äta vansinnigt mycket och vansinnigt gott, åt att prata och skratta och prata ännu mera med dessa älskade vänner och åt att låta bli att tänka på hur kort tid till vi fortfarande bor nära varandra. Vi som inte kände varandra alls när vi flyttade hit, vi som vävt ihop våra liv i varandras.

Det geografiska avståndet må vara vad det är – de kommer alltid att vara nära våra hjärtan. Det slår förstås alla geografiska avstånd som finns, även om jag redan nu kan sörja allt det som är lätt nu men blir svårt sedan.

Och i dag har vi packat två lådor till.

Med rätta kan man fråga sig varför den här bilden illustrerar den här texten. Svaret vet jag. Och de. Kanske.