Vemod

Det vilar onekligen ett vemod över kvällar som blir mörkare och vindar som känns kyliga på ett annat sätt än vindarna gjorde för en månad sedan.

Sommaren är kort, egentligen för kort för att avskedet ska kunna ramas in av vemod. Men det är ju inte bara sommarveckorna i sig vi tar avsked av. Kanske inte ens främst dem. Kanske vi främst tar avsked av allt som varit sedan den där allra första löftesrika glimten redan i slutet av februari eller början av mars. Sommaren är inte bara de där sommarveckorna, sommaren är att vi liksom lever många månader på att det småningom blir ljusare, varmare, enklare.

Nu har vi varit i det ljusa, varma, enkla. Nu går vi småningom mot något annat.

Så visst har vemodet sin rimliga plats.

Bredvid väldigt mycket annat. Men det är en helt annan text och en helt annan kväll.

Aderton år

– Hej, seglarvänner, inleder trubaduren på färjan som idag tar oss mellan Umeå och Vasa.

Sedan kör han Somliga går med trasiga skor. Är man trubadur så är man.

Just den här trubaduren visar sig vara ovanligt bra, men det som händer sedan är ändå nästan osannolikt. Han sjunger nämligen Tillägnan. Och påpekar att det är sällan just den låten blir önskad.

Men just idag får vi alltså höra den. Just idag när vi firar vi adertonde bröllopsdag. Just den låt som en av mina bästa vänner sjöng på vår vigsel då det begav sig för aderton år sedan.

Det är så märkligt osannolikt. Jag fattar inte. Att vi fick den stunden mitt i en båtresa som i övrigt var… omärkligt sannolik. Trötta, gnälliga, sockerstinna och sjösjuka barn. Krydda med lite gammal hederlig otacksamhet och den nya bubblaren kostsam törst. Där har du vår båtresa. Romantiken var oss fjärran, men så fick vi vår Tillägnan.

Och det är väl just precis så här som vårt liv är nu när vi firar vår adertonde bröllopsdag och vårt äktenskap blir myndigt. Ofta är tillvaron lite krass och oromantisk. Men den har tillräckligt många stunder som glimrar till och tar oss med storm. Stunder som påminner oss om varför vi valde varandra och varför vi alla dagar vill vara vi.

Vi har varit bra på dejter på sistone. Det ska vi fortsätta vara. Vi slarvar inte med varandra. Det är jag stolt över. Vi är snälla med varandra. Det är jag tacksam för.

Aderton år. Tänk. Tack!

Rikare, roligare och mera meningsfullt

För tolv år sedan var hon konfirmand på det läger där jag var ledare. Vi hittade varandra direkt, jag och helt underbara Joho, trots att vi var så olika på så många sätt.

Ikväll kom hon och hennes fästman på besök hem till oss. Tänk. Vi har inte träffats på typ sju år, sedan någon gång före Hilde kom till världen. Och ändå kändes det som det mest självklara någonsin att få ha dem hos oss en kväll. Det finns inte en halv sekund sv skum tystnad. Vi ville aldrig att de skulle åka.

Jag har sagt det förr och jag hoppas och tror att jag säger det igen så länge jag lever – inte en enda av de många, många timmar som jag ägnat åt tonåringar har varit bortkastad. Inte ett enda samtal onödigt, inte ett enda möte överflödigt. Både via jobb och församling har jag fått nåden att få lära känna många unga människor och få vandra delar av deras väg med dem. De har gjort mitt liv rikare, roligare och mera meningsfullt.

Och när jag tänker på att jag snart ska få lära känna nya unga människor… Jag blir så ivrig att jag inte vet vart jag ska titta.

Joho och jag sommaren 2011, när hon var hjälpis och jag ledare. (Försök att fokusera på något annat än mina röda crocs. Om du kan. Jag kan inte.)

Olivers liv

Jag fick träffa honom ordentligt alldeles för få gånger. Han och hans föräldrar hälsade på oss i Helsingfors när han var alldeles ny i livet. Och jag, Fredrik och Hilde hälsade på honom och hans föräldrar en tid efter att han hade fått den fruktansvärda diagnos som tog hans liv.

Olivers liv blev alldeles för kort, men det livet kom att påverka så många andra liv.

Hans föräldrar är helt fantastiska. Och idag sommarpratar hans mamma Sandra om sin förstfödda son.

Jag måste lyssna i etapper. Det var för starkt för att jag skulle kunna ta in allt på en gång. När Sandras röst brast så brast något i mig. Och jag ville lyssna i etapper för att jag inte ville att det skulle ta slut. Ett så värdefullt sommarprat.

Lyssna här.

Och kom ihåg. Den där människan i ditt liv som just nu kämpar med mer än någon människa klarar av – se den människan. Prata med henne. Var där. Hjälp till. Backa inte. Undvik inte.

Vi har bara varandra.

Jubel

Hon bor ju på fotbollsplaner och friidrottsplaner. På andras fotbollsplaner och friidrottsplaner. Ibland har jag frågat mig om hon också skulle vilja friidrotta. Om hon är lite ledsen för att också friidrotten känns för svår när hon ser så dåligt.

Ikväll var hon med när en av hennes bästisar sprang 40 meter. Och när kompisen kom med sin medalj efter prisutdelningen hann jag tänka att det kanske svider för Hilde.

– Nu har jag sju medaljer! sa kompisen stolt.

– Bra jobbat! jublade Hilde minst lika stolt. Du är världens bästa bästa bästa på friidrott!

Den som kan jubla helhjärtat över andras medaljer och framgångar har i sanning mycket jubel i sitt liv. Hilde har massor.

Födelsedagskalas

Du är yngst i skaran och dina syskon är ganska mycket äldre. Dina föräldrar är dåliga på att leka och själv är du kanske världsetta. Så du leker oftast ensam.

Men Hilde, en julikväll den där sommaren när du var fem hade vi födelsedagskalas för Lill-Nalle. Hela familjen och en av Ingrids bästa kompisar.

Arvid hade gjort oboy med grädde och strössel. Ingrid hade poppat popcorn. Jag hade köpt glass. Lill-Nalle själv hade ljusblå festklänning och han var ofantligt stilig. Du tyckte att min svarta klänning var för tråkig så jag hottade upp min outfit med en kjol på huvudet.

Vi fanns alla där för Lill-Nalle ikväll. Men egentligen fanns vi ju där för dig. Vi finns alltid där för dig.

Ingenstans i den bilden

Jag säger inte att Hilde har lindat sin far runt lillfingret. Jag säger bara att Hilde idag berättade att hennes Lill-Nalle har födelsedag och att han önskar sig ett Blixten McQueen-kalas och att jag kom hem någon timme senare till det här:

Det är (tyvärr) inte så att det här fanns kvar i köksskåpet. Nej, Lill-Nalle har fått egna tallrikar, muggar och servetter till sitt kalas.

Inte heller säger jag att Hilde har lindat sin mor runt lillfingret. Jag säger bara att klockan är halv elva och att jag sitter här med Lill-Nalle på något slags samtal där jag förväntas be om ursäkt för att kalaset inte blev av idag.

Föräldraskap. Så märkligt ändå. Någon slags bild hade jag väl av vad det skulle kunna innebära, men ingenstans i den bilden fanns det här med.

När hon borde ha sovit

Nästan varje kväll vill hon att någon av oss sitter med henne när hon somnar. Hon går in i läggdags med ambitionen att somna själv, men under resans gång blir ambitionen en annan och vid sängkanten sitter Fredrik eller jag. Nästan varje kväll.

Nästan varje kväll är jag irriterad. Det finns så mycket annat jag hellre skulle göra, men just den här kvällen var min irritation helt borta. Så jag svarade tålmodigt på de många frågor som hon ställde i mörkret när hon borde ha sovit.

– Är dörren låst?

– Är det friidrott eller fotboll imorgon?

– Har vi numret till polisen?

Nästan ingen kväll inser jag att också den här tiden är övergående och att det kommer att komma kvällar när jag längtar tillbaka till hennes sängkant.

Ikväll insåg jag det.

Ledig

Hur ledig jag känner mig den här sommarsemestern? Så ledig att jag för någon dag sedan hämtade jag en säck wc-papper i garaget på förmiddagen och kände att det fick räcka så för den dagen. Att det liksom var dagsverke nog. Så ledig.

Stoltast

Nej, jag vill inte vara en den där föräldern som skryter med barnens idrottsprestationer på sociala medier. Av flera redan nämnda orsaker, men också för att det faktiskt inte är när de lyckas som jag är allra stoltast över dem.

Nej, allra stoltast är jag när det inte går som de hade hoppats men de fortsätter kämpa ändå. När de drar upp snoro som vi säger i Österbotten och hoppar upp på hästryggen igen. När de är arga och ledsna och besvikna en stund, men sedan fortsätter göra det där jobbet som förhoppningsvis för dem närmare sina mål. Då är jag stoltast.

Ikväll är jag otroligt stolt.

Som förälder vill man väl på ett sätt att barnen ska få lyckas hela tiden, möta bara framgång. Men livet fungerar ju inte så. Att få möta motgångar och märka att de klarar av dem… Det är i längden bättre än att alltid lyckas. Även om det i stunden är jobbigt.