939 euro

Vår bil har varit på service. Det kostade 939 euro, vilket ju tyvärr inte är ovanligt brutalt. Jag berättade om summan för Arvid. Han fattade läget.

– Där vill jag jobba när jag blir stor. Om de får så där mycket pengar. Varför kan inte du jobba där? Eller pappa?

Jag försökte förklara det här med reservdelar och anställda och hyra för lokalen. Han fattade inte läget.

Men gav mig en lista på sina drömjobb.

1. Att jobba i butikskassa. För det ser så himla roligt ut.

2. Att jobba som gymnasielärare. För det tycker mamma är ännu roligare än butikskassa.

3. Att jobba med bilservice. För där finns de stora pengarna.

4. Att jobba med matlagning på dagis och i skolor. För skolmaten är så god.

5. Att jobba med hamburgare. För det är hamburgare.

På alla sätt underbart.

Han bad mig räkna upp mina drömjobb. Det var jobbigt svårt. Tråkigt svårt. Fick ur mig tre, varav jag gör/har gjort två och det tredje var väääldigt diffust.

Jag är verkligen inte en drömmare. Men jag är en människa som trivs så väl i sin verklighet att det ofta känns som en dröm.

Vackert så. Mer än vackert så.

En gång drömde han om att vara Marcus. Eller Martinus. Försökte åtminstone få till frisyren. Men inte ens det. Ju.

Advertisements

För unga för att vara föräldrar

De är egentligen för unga för att vara föräldrar. De kommer att bli tagna för praktikanter eller praoelever när deras barn börjar dagis. De bor för trångt, har för få studiepoäng och för lite arbetserfarenhet. De har inte hört att världen försöker berätta att vi ska ha avklarade studier, fasta jobb, stabil ekonomi och huslån innan vi tar in ett barn i ekvationen.

Eller så har de bara inte lyssnat på världen utan valt att lyssna på något bättre.

De må vara unga, men efter bara några minuter i samma rum som dem och barnet inser man att de är redo. Att föräldrar inte byggs av stabila omständigheter utan av stabila hjärtan och av viljan att söka barnets bästa framom det egna.

När de bar fram sitt lilla barn inför Gud påmindes jag som så ofta förr om att liv ser väldigt olika ut och att det inte finns något sätt som passar alla. Goda liv kommer i väldigt många olika förpackningar. Goda föräldrar också.

Nyblivna tredjegångsföräldrar.

Ingrids mamma

Sä här i svallvågorna efter MGP skriver Ingrid egna låtar. Så bra grej att göra. Hennes nyaste alster heter Min mamma. Textförfattaren ville gärna att jag skulle dela den med er.

Min mamma

Min mamma är för mig så snäll,

hon hjälper mig om jag behöver det.

Och om det är någonting som tynger mig

så frågar hon “är du okej?”

Men det jag gillar mest med henne

är att hon är snäll, omtänksam och rättvis.

Hon bryr sig så mycket om mig.

Min mamma och jag hittar på

en massa att göra.

Vi brukar prata om allt möjligt

och läsa, pussla och ha så kul.

Men det jag gillar mest med henne

är att hon är snäll, omtänksam och rättvis.

Hon bryr sig så mycket om mig.

När Ingrid sjöng sången för mig första gången sa hon att hon tycker att det fattas något.

– Det tycker inte jag, sa jag och blinkade bort tårarna.

Jag är som föräldrar väl är mest. Sällan så bra som jag egentligen vill vara, aldrig så bra som barnen förtjänar. Alltid välmenande, men lite för ofta lite för trött och lat och driven för och av annat för att leva upp till min egen välmening som förälder. Ständigt medveten om mina tillkortakommanden. Ingen enda dag perfekt.

Att då få ta del av den här berättelsen om mig, av en av dem som lever mig allra närmast och som ser allt det där fulaste är balsam för själen och plåster på såren.

Bild: Maria Hedengren

Glasögonen och hon

I går fick Hilde ett paket på posten.

Glasögonen är här. Storasyskonen är väldigt nöjda.

– Jag visste ju att hon skulle vara jättegullig, säger Arvid.

Och ja. Hon är ju jättegullig. Nu också.

Hilde själv är kanske inte väldigt nöjd, men nog rätt nöjd. Hon river av sig dem ibland och när vi föreslår att hon ska ta på sig dem igen säger hon bestämt:

– INTE glasögon.

Men vi lyckas alltid få på dem igen när hon glömmer bort att vara motsträvig och för det mesta har hon dem gärna. Jag tror de ska bli vänner, glasögonen och hon.

Kauniit kasvot

Det finns dagar som börjar med att jag med milt våld måste klä på ett eller två motsträviga barn i tamburen. Det finns dagar som börjar kvart över fem. Det finns dagar som börjar med att jag bränner handflatan på plattången. Det finns dagar som börjar med att jag inte äter frukost för att det var det absolut sista jag kom att tänka på.

Alla de dagarna finns. De har funnits bara den här veckan.

Det finns också dagar – också den här veckan – som börjar med att jag blir stannad på gatan av en kvinna;

– Täytyy kyllä sanoa että sulla on kauniit kasvot.

Och även om det finns betydligt finare komplimanger man kan få än kauniit kasvot, så är det sällan en främling på gatan kan säga något finare. Och det är på alla sätt så väldigt fint att någon ens noterar en främling och dessutom orkar och vill och vågar och ids säga det högt.

När sa jag senast till en främmande människa att hon har kauniit kasvot? Nå, aldrig. Om jag riktigt slår på stort kan jag berömma någons klänning. Men jag tror jag ska våga och vinna lite mer. Eller snare våga och låta någon annan vinna. För så lite för mig kan göra så mycket för någon annan.

Ännu mer än början på en dag.

Kasvot.

Himlen blev rikare

En man dog i går. En man som jag inte har några blodsband till, men många av de människor jag har allra starkast band till hör till hans familj.

Det må göra ont när knoppar brister, men ont gör det också när livet slocknar.

Den här mannen var livsglädje. Han log alltid och skrattade mycket. Hans syn på livet var en bägare av glädje som alltid svämmade över.

Den här mannen var hjälpsamhet. Det har varit lätt för många att be honom om hjälp och han har också tagit de händer som sträckts ut mot honom.

Den här mannen var prestigelös. Så hörde jag honom beskrivas en gång och jag insåg hur träffande det var samtidigt som jag insåg hur sällan jag hör någon beskrivas med just det ordet. Trots att prestigelös kan vara något av det vackraste en människa kan vara. Att inte anse sig själv vara för fin för något, att inte försöka inponera på andra eller väcka deras beundran. Att vara trogen i det lilla liksom i det stora.

Världen gick i går miste om en hjälpsam, prestigelös man med en oerhörd livsglädje. Himlen blev en sådan man rikare.

Ett år efter #metoo

– Har du hört någon säga att kärlek börjar med bråk?

Hon tittar på mig som om jag just sagt det dummaste hon någonsin hört. Det har jag kanske också.

– Eller, har någon någon gång sagt att någon bråkar med dig bara för att den tycker om dig?

Hon tittar på mig som om jag just överträffat det dummaste någonsin. Och det har jag kanske också.

– Nej! fnyser hon, och tillägger;

– Kärlek börjar ju inte med bråk. Kärlek börjar ju med att man tycker om någon.

Och jag. Jag tänker att hon naturligtvis har rätt. Och jag tänker att vissa lögner tydligen kan dö med en enda generation om vi bara låter dem göra det.

Snälla, låt oss. Låt oss se till att inte en enda ung människa till får för sig att övergrepp och våld och hot är rimliga konsekvenser av kärlek eller längtan efter den.

I dag är det ett år sedan #metoo.

Tänk att det är ett år sedan nu. Bara ett år? Redan ett år?

Både ock. Och typ allt däremellan. Året som gav tystnaden en röst som bär och ensamheten en hand att hålla i.

Jag hinner med allt

– Hur hinner du med allt? Med så många olika liv i ett enda?

Hon frågar inte fördömande eller föraktfullt utan bara helt uppriktigt. Så uppriktigt att hon förtjänar ett uppriktigt svar. Så jag svarar förstås helt uppriktigt:

– Jag hinner inte med allt.

För det gör jag inte.

Samtidigt vet jag att det svaret inte räcker. Men där och då blir jag bara överrumplad av frågan. Finns det faktiskt någon som har den bilden av mig? Av att jag hinner med allt?

Jag har i dagarna läst Heidi Hakalas debutroman Bara lite till (läs den!) och jag har tänkt mycket på att prestera och leverera. På att klara av livet. På varför vissa av oss inte gör det medan andra av oss gör det. Jag har tänkt mycket, men kommmit fram till nästan inget.

Men kanske kanske det här:

1. Vi behöver bli bättre på att påminna oss själva om att ingen annan heller hinner med allt. Vi behöver leva så nära andra människor att vi ser sprickorna och bristerna, att vi inte ens för en sekund lyckas glömma att alla – ja, alla – har dem.

2. Vi behöver bli bättre på att bekräfta varandra för det vi är och inte för det vi gör.

3. Vi behöver bli bättre på att vara lyhörda för våra egna känslor och våra egna behov. Inte som i att alltid sätta dem främst eller ens alltid agera i enlighet med dem, men nog som i att alltid kunna identifiera dem. En människa som tappat känslan för vad hon själv behöver och vill och känner har tappat riktigt mycket riktigt viktigt.

4. Och mest av allt, trots mina tidigare punkter; vi behöver bli bättre på att behöva mindre. Vi behöver mer vila. Mer tid i soffa och säng. Mer tid i liggande läge. Det kostar oss alltid något men alternativet kostar oss alltid mer.

Jag hinner inte med allt. Men jag väljer och väljer bort, ytterst medvetet. Jag vet vad jag verkligen vill hinna med och just det gör jag avkall på så sällan som möjligt. Allt annat får sedan samsas om den ytterst lilla tid och energi som blir kvar.

Och så får det vara. Så måste det vara.

Föreläsningar om framgångsrika dagisstarter

Den här höstens kanske största gåva är att Hilde älskar sitt dagis lika mycket som hon borde. Jag hade ingen aning om att det kunde vara så här lätt att börja på dagis. Hilde borde hålla föreläsningar om framgångsrika dagisstarter. Kanske med tillhörande workshop och avslutande diskussion. Alla borde komma.

Det har varit en intensiv höst. Förra hösten var jag föräldraledig och att ha bara ett jobb i familjen är att ha bara ett jobb i familjen. Och i våras sköttes Hilde hemma och att föra och hämta bara ett barn är en annan sak än att föra och hämta två. Så nu är vardagstempot betydligt högre och bitarna i vardagspusslet betydligt fler. Att vi slapp försöka få in också en bit bestående av en trasslig dagisstart räddade hela bilden.

Just i dag är jag trött. Inte så där så att jag är orolig, men så där så att jag är trött. Och just i dag vill jag därför påminna mig själv om allt det som just nu är betydligt godare än väntat. Det finns så mycket sådant också. Men när tröttheten är stor får man anstränga sig lite extra för att se.

När tröttheten är för stor kan man inte längre anstränga sig och då går det inte längre att se.

Jag och den unga föredragshållaren. Fotade av min syster Matilda Audas Björkholm.

Vrålar rakt ut

För en vecka sedan satt vi i bilen på väg till Österbotten. Det finns skönare saker att avsluta veckan med än 450 km i bil med två barn, men det osköna blir onekligen skönare om man lyssnar till radio Vegas Tongåvan samtidigt. Få saker vaggar en själ till ro på samma sätt som att få höra att Maj-Lis bör ha på kaffepannan på lördagseftermiddag eller att alla vi på Björkbacka önskar Gunnar en fin namnsdag. Bäst är kanske gratulationer till barnbarn som fyller sjutton. Inget – absolut inget – ont om Tongåvan. Men jag har svårt att föreställa mig ett mindre lämpligt medium för gratulationer till nyblivna sjuttonåringar.

I något skede reagerar Arvid.

– Varför pratar de inte om mig? Vet de inte att jag också fyller år snart?

Och eftersom det på många sätt börjar vara ganska oskön stämning i bilen gör jag vad jag kan. Från baksätet skriver jag ett sms. Och hoppas att det ska hinna läsas upp i tid.

Och fatta.

Typ sju minuter innan vi kör in på svärföräldrarnas gård händer det. Här. Vid 28:50.

Han bara vrålar rakt ut. Lyckan är total. Världen vet nu det som han vetat länge; att sexårsdagen är stor och att den snart är här.

Sällan har ett litet sms gjort så stor skillnad.