På varandras villkor

Det finns uppskattningsvis ungefär tusen bra saker med lite större åldersskillnad mellan syskon, men det finns också mindre bra saker. Att ha tre barn i tre olika livsskeden betyder att alla får leva på varandras villkor. Den äldre oftare på den yngres. Att leva med en Hild är helt fantastiskt, men samtidigt att leva rätt långt på hennes villkor. Det blir efterrätt mera sällan för att hon finns. Allt blir mindre spontant. Det blir tidigare läggdags.

Storasyskonen klagar aldrig. Men jag inser ju att de inser.

Därför känns det oerhört fint att i år kunna ge dem en HF (Hildefri) sportlovsresa. Nu blir det mera efterrätt. Mera spontant. Senare läggdags. Och däremellan saknar vi Hilde ikapp. Vi påminner varandra om vad hon gjorde igår och vad hon sa i förrgår. Samtidigt som vi stornjuter av att leva några dagar med ett avgörande villkor mindre.

Jag säger inte att storasyskonen behöver det här, för ordet behöver är kanske ett av våra mest missbrukade. Inte heller vill jag prata om att de förtjänar det, för det ordet brukas ju också oftast helt fel. Men vi ville ge dem det här och just i år hade vi möjlighet att göra det. Redan efter en dag är jag glad över att hinna och kunna lyssna på dem på ett annat sätt och vara mer närvarande. Säga ja lite oftare. Följa deras rytm lite bättre.

De älskade tre. Så olika alla tre. Så ljuvliga alla tre.

En ännu större lycka

Lycka när man är sju kan mycket väl vara att ha en bästa vän som också ska bli fotbollsspelare i Liverpool. Tänk att de båda två ska hoppa av skolan och flytta till England. Bo i ett så stort hus att de ryms där med sina fruar. De har tydligen råd med ett så stort hus eftersom fotbollsspelare har jättemycket pengar.

En ännu större lycka är kanske att få ha en så god vän att man kan säga så här och mena det:

– Vi ska båda försöka bli de bästa fotbollsspelarna någonsin i Finland. Bättre än Litmanen. Men om bara en av oss blir det och det är han så är jag ändå glad för hans skull eftersom han är min bästa vän.

Lycka när man är nästan trettiosju kan mycket väl vara att ännu en efterlängtad bebis är här och att allt har fått gå bra. Det är lika stort varje gång. Större än det där framtida huset i Liverpool.

Två lyckliga

Just hans

Arvid sju år är en betydligt mer stabil varelse än Arvid tre år, fyra år, fem år och sex år. Men det ska sägas; Arvid 0-2 år var nog någon slags falsk eller åtminstone kraftigt missvisande reklam för vad som komma skulle.

Så även om det mesta är lugnare nu är han fortfarande den mest spännande vi har hemma hos oss. Den minst förutsägbara, den med djupast dalar och den med soklarast högst höjder.

En besvikelse går honom aldrig lättvindigt förbi. Inte heller kvällens, så det var kalla kriget-stämning vid läggdags. Men så stod det rumpa i kvällsboken vi läste och jag sa rumpis. Och han fnissade förtjust.

– Sluta säga rumpis, sa hans röst.

Men hela hans själ sa: sluta aldrig säga rumpis.

Jag lyder alltid själen om jag hör både själ och röst och de säger olika. Så jag sa rumpis åtta gånger till med olika accenter och pauseringar och utbroderingar och vi vred oss av skratt.

Den höga höjden var där igen. Och jag tänkte: nog är det ju fint att höjden sällan är längre bort än ordet rumpis.

Och jag tänker: nog är det ju fint att just jag fick bli just hans. Typ finare än allt annat.

Alla slags glas

Det händer att jag längtar till Helsingfors. Eller nej, det gör jag nog inte. Jag är där för ofta för att kunna hålla på med sådant, men det händer att jag längtar till människorna där och till vetskapen om att de finns nära. Jag kan längta efter dem och det så att det gör ont.

Idag gjorde det ont när jag såg den underbara videohälsning som Hildes gudfar skickade henne som tack för det sångklipp hon hade skickat till honom. Hilde lyste som en sol och ville se hälsningen gång på gång. Så då gjorde saknaden lite ont.

Ja, jag vet. Det är fullständigt irrelevant att jämföra sitt liv idag med sitt liv igår. Liv är föränderliga ting. Punkt. Men när man jämför Hildes tillgång till gudfäder på rimligt geografiskt avstånd vinner Helsingfors 3-0. Bokstavligen.

När man jämför timing för sportlov vinner Österbotten däremot stort. Jag är ju en obotlig sucker för att se fram emot saker och då är vecka 9 faktiskt tusen gånger bättre än vecka 8.

Livet där hade sina klara fördelar, livet här har sina. Den som förmår se alls slags glas som halvfulla behöver sällan gå törstig.

Bara gör

Har du någonsin funderat på hur det känns att springa ett litet intervallpass i Dennis? I knälång, tjock vinterjacka, jeans och en behå som inte ens med våld kan kallas träningsvänlig?

I så fall kan du sluta fundera och bara fråga mig. Det blev en av mitt livs kortaste och långsammaste länkar. Och en av mina stoltaste.

Det händer ibland att någon undrar hur jag får gjort allt jag vill göra. Jag tror att svaret fanns någonstans där i motvind när jackan sög i sig regn så att den blev tre kilo tyngre för vare halvkilometer. Det jag faktiskt vill och har bestämt mig för så gör jag också. Jag känner absolut inte efter. Tänker kanske inte ens alltid efter. Bara gör.

Dagens kanske både fulaste och gladaste selfie. Ser ni hur tung min vinterjacka är?

Utgå från att alla älskar

Vi brukar säga att hon är väldigt relationell, vår lilla Hilde. Och vi menar det. Hon är väldigt intensiv i sina relationer.

Idag tog hon det här med att bygga relation till en ny nivå när vi hade vänner på besök. Vänner som vi tyvärr inte har träffat på över ett halvt år och vänner som Hilde därför inte kom ihåg innan vi sågs.

Att hon några timmar tidigare inte kunde minnas dem hindrade inte Hilde från att önska att någon av dem – och inte de gamla vanliga föräldrarna – skulle tömma hennes potta. Hon visade minus förståelse när jag försökte säga något både pedagogiskt och sant om att de ju har egna barns pottor att ta hand om.

Det är ju på många sätt inte alls okej att förvänta sig att alla ska vilja tömma ens potta. Men på så många sätt är det mer än okej att utgå från att alla älskar en när man är tre år gammal. Och det gör hon, vår lilla Hilde.

Där skulle jag vara

Finn ett fel:

Nej, det går inte. Jag må vara den enda som är rejält underdressed på bilden, men ett fel är jag inte. Jag skulle ju absolut vara där. Det fanns inget alternativ. Där är jag med de flesta av mina sista ”egna” i Lärkan. Och just där skulle jag vara idag.

Jag var beredd på att det skulle vara roligt att träffa dem alla – och andra guldkorn – igen och det var det. Men jag var inte beredd på hur stort det skulle vara. I första dansen grät jag som om jag var allas mormor OCH farfar samtidigt och jag förstod bara nästan att skämmas.

Om jag längtade tillbaka? Till döds och livs och allt däremellan. Om jag är glad och tacksam över det jag och vi alla har nu? Alla gånger. Det går nämligen att göra och vara både och samtidigt. Och skolan har ju onekligen lämnat sina spår i mig. Varje dag, inte varje stund men faktiskt varje dag, i den här skolan var en dag av glädje och meningsfullhet. En del av mitt hjärta finns nog för alltid i väggarna där.

Det var en oväntat stor dag och jag är oväntat glad att jag fick och kunde vara med.

Typ allt

Jag har en nostalgisk ådra. På gott och ont. Därför vet jag att det idag är ett exakt ett år sedan jag fick veta att jag inte hade fått det första jobb jag sökte i Österbotten.

Jag minns att jag grät otroligt många gånger den där dagen. Otröstligt. Jag trodde egentligen aldrig att jag skulle få det, men jag har i grunden en grundmurad hoppfullhet som inte rubbas förrän hopplösheten står svart på vitt.

Det var en jobbig dag och det skulle komma att komma några jobbiga dagar till den där våren. Rätt många, faktiskt. Att bli bortvald är att bli bortvald också när bortvalet är rimligt och förståeligt.

Det var absolut lärorikt. Kanske nyttigt. I vissa stunder tänker jag med facit på hand att det kanske var värt det. Men det var också väldigt jobbigt och slitsamt och tungt och svårt.

Till dig som just nu kämpar. Till dig som just nu har det jobbigt och slitsamt och tungt och svårt;

det finns lyckliga slut. Inte alltid. Inte alltid enligt vår tidtabell. Nästan aldrig exakt som vi tänkte. Men det finns lyckliga slut. Många sorgliga berättelser kan vi se tillbaka på sedan och tänka att var lärorika och kanske nyttiga. Men det vi sällan – om någonsin – när vi är mitt i dem. Det är det sorgligaste med det sorgliga.

Att få tro att en är buren genom allt är typ allt.

Till ljudet av människor jag älskar

Jag är en sådan som tycker om att somna till ljud. Jag tycker om att inte vara ensam och jag tycker om att inte vara ensam vaken.

Här har jag för fyra år sedan listat några av mina bästa sovljud:

Nu har jag ett nytt jättebra sovljud. Att få somna i gästrummet hos bästa vännerna och höra hur de ser tv-serie och pratar och skrattar och äter kvällssmörgås tillsammans.

Jag anar ett mönster. Jag tycker om att somna till ljudet av människor jag älskar, till ljudet av att de har det bra.

Det får jag göra ikväll också. Lyckliga jag.

Mirakel

Bäst idag? Fast mycket var bra är frågan lätt. Löjligt lätt.

Titta! Han hann bli nio dagar innan jag fick träffa honom. Nu äntligen får jag hålla honom i min famn.

Närmare att bli moster än så här kommer jag inte utan att faktiskt bli moster. Jag har älskat honom sedan jag fick veta att han fanns. Nej förresten, jag har nog älskat honom sedan den där sommardagen när jag fick veta att han var på väg.

Lilla efterlängtade, älskade människa. Det stora mirakel som vi knappt vågade tro på men som vi aldrig kunde sluta hoppas på och be om. Nu är du här! Allt är bättre för att du finns.