Med trosor som poncho

Just nu avskyr jag våra saker ungefär lika mycket som Hilde älskar dem. Och jo, det finns ett direkt samband. Hilde har nämligen en upptäckarglädje som säkert är väldigt konstruktiv i grunden, men som tar sig rätt destruktiva uttryck just nu.

I skrivande stund har vi tre kastrullock i vardagsrummet. Till exempel. Och så gott som dagligen hittar hon någon familjemedlems trosor eller kalsonger och använder dem som poncho eller scarf, lite beroende på vems trosor eller kalsonger hon hittat. I regel är våra skor inte i tamburen där vi lämnade dem, Hilde har vandrat dem till en annan del av hemmet. Och det har ju förstås sin charm, men när det är bråttom iväg på morgnarna finns det också en charm i att faktiskt veta var man har sina skor. Fjärrkontrollen till vår apple tv låg i glassorteringen för en tid sedan och det bara råkade sig att Arvid hittade den där innan vi slängde ut påsen (varför han roade igenom glassorteringen är ju också en fråga värd att ställa, men vi tar det en annan gång). Den där dagen när Hilde hade gömt en hemnyckel under en madrass var det inte alls bara roligt. Tills vi ett drygt halvt dygn och en sömnlös natt senare hittade den igen – då var det bokstavligen bara roligt.

Det finns alltså stunder då har jag lätt att skratta åt den här fasen som jag ändå vet att är övergående, men det finns också stunder då det är långt, långt till det skrattet. Stunder då jag önskar mig lite mera lugn och ro och ordning och reda och rim och reson.

Men så kommer perspektiven över mig igen. De gör ju alltid det numera. Jag antar att det är åldern och erfarenheten som gett dem och jag antar därmed att de bara kommer att växa. Jag tänker på dem som skulle ge vad som helst för att deras son skulle stöka omkring hemma igen. Deras fas av skor på fel ställen hann inte ens börja innan den tog slut, och den kommer aldrig att komma igen. Jag tänker på henne som långsamt tränar upp förmågan att både stöka och städa igen efter den där dagen som kunde ha kostat henne livet. Jag tänker på alla dem som längtar sig sönder efter en liten människa som kunde stöka omkring i deras saker.

Och någonstans där landar jag varje dag. I vissheten om att just det här livet med kastrullock i soffan och fjärrkontroller i sopsorteringen var det liv jag önskade mig och hoppades på. Och dessutom fick.

Så ja. Det finns dagar då jag har svårt att skratta, men det finns inte längre dagar då jag har svårt att vara tacksam också över stöket och oordning och den totala bristen på rim och reson. De här vanliga, förutsägbara på gränsen till tråkiga dagarna är mer än de flesta har. Mer än jag kunde tänka mig att ett litet liv kunde vara.

Hilde i kappsäck. För där trivs hon.

(Och jo. Jag vet att jag har skrivit den här texten förr. Inte med exakt de här orden och de här exemplen, men med exakt den här kärnan. Men det är det här jag är just nu; tacksam. Så jag kan inte låta bli.)

Advertisements

En halv milliliter

Det räckte med en halv milliliter mjölk. Sedan fick hon en allergisk reaktion. En harmlös och liten, ja. Men en allergisk reaktion.

Hon fick ett par milliliter till innan vi läkaren avbröt testet på sjukhuset i måndags. Då var hon redan så pass röd runt munnen att reaktionen var uppenbar.

I dag hittade hon Fredriks kvarglömda glasskål under en fåtölj i vardagsrumet. Lite intorkad laktosfri jaffaglass fanns kvar på den sked som hon hann tugga på innan jag upptäckte hennes upptäckt. Och hon blev röd runt munnen.

Vad som händer om hon får i sig ägg vill vi helst inte veta. Vi har en epipen redo, men vi vill ju inte behöva använda den. Allt talar för att Hilde är vårt mest allergiska barn.

Men hon är så mycket annat så mycket mer. Hon är nyfiken. Hon är energisk. Hon är typ aldrig någonsin stilla. Hon är klåfingrig. Hon är busig. Hon är litterär. Hon är musikalisk (nu är vi ju inte objektiva alls, men vi är öppna för möjligheten att hon rentav är ett musikaliskt underbarn). Hon är klättrare. Hon är mysig.

Allergisk är bara en liten sak. Så många andra saker med henne är stora. Mest av allt är hon en gåva. En gåva som kom helt oförtjänt till oss och som passar helt perfekt i vår familj.

Hon är också extremt ljuskänslig och äger familjens dyraste solglasögon.

Att ha fel

Vissa dagar måste jag vada genom ett träsk innan jag kommer fram. Genom ett träsk byggt av vardagsmiddag, blöjbyten, diskmaskinstömning, tandborstning, mina möten, hans möten, hennes hobbyer, hans hobbyer, mina springturer och hans, klädtvätt, läxhjälp, sällskapsspel, högläsningsstunder, en diskmaskinstömning till, kvällsgröt, wilmameddelanden… Vissa dagar är det helt enkelt så enormt mycket annat som jag bara måste ta mig igenom innan jag äntligen kommer fram.

Till honom.

För där är han. Under, bakom, efter allt det där andra så finns han alltid där. Och vägen till honom är aldrig lång, även om den vissa dagar kan vara onödigt snårig. Vi har fortfarande så nära till de där samtalen som en gång förde oss samman och till det där skrattet som biter på alla träsk i världen.

Jag förväntade mig mycket den där dagen när jag blev hans fru. Jag har fått ännu mer. Jag hade ingen aning om att det kunde vara så här roligt och fint att få dela livet med en människa.

Ibland är det bästa som finns att ha fel.

Ett statement-inköp

Hilde har fått en ny cykelhjälm. Hon är ljuvlig i den. Ni ser ju.

Den här hjälmen kan för övrigt vara ett av mina minst mogna inköp någonsin. Helt klart ett statement-inköp. Jag blev så irriterad på att det fanns bara två bebishjälmar i butiken; en rosa med katter och en blå med fordon. I min irritation totalvägrade jag köpa den hjälm som jag “borde” ha köpt. En lite omogen men mycket innerlig protest mot ett system som vill att vi ska konsumera så många hjälmar som möjligt genom att göra hjälmar som passar så få barn som möjligt.

Den passar ju dessutom Hilde alldeles utmärkt. Och hon är helt säkert allergisk mot katter i alla fall.

Någon har lärt honom sådana ord

Många saker gör vi fel som föräldrar, en del kanske helt fel. Men det finns också sådant som vi gör helt rätt.

När jag hör honom tala med sin lillasyster vet jag det så väl. Så här lät det i dag på morgonen, på den korta vägen mellan ytterdörren och garagedörren:

– Hilde, du är en väldigt viktig person. Du är en sådan människa som gör andra människor glada. Vi är så många som tycker så mycket om dig.

Någon har lärt honom sådana ord. Någon har lärt honom att de orden ska användas. Denna någon är vi.

Och med den vetskapen blev min rygg lite rakare.

Han. Han. Han.

Sju månader av nattlig tacksamhet

Kuriosa en onsdagskväll i april 2018: det är över sju månader sedan jag senast behövde gå in i Hildes rum nattetid. Vi lägger henne halv åtta på kvällen i hennes rum och sedan träffas vi igen strax efter sju på morgonen när Ingrid eller Arvid väcker henne.

Och jo. I över sju månader har jag förstått att vara tacksam. Den som en gång har haft ett barn som inte sover bra på nätterna vet att vara tacksam.

Hon är så lycklig när hon blir lagd till natten. Skrattar och myser. Ser ut att tänka att hon är vinnaren här. Och hon är ju det. Också hon är det.

(Om vi ska vara riktigt noga hade vi faktiskt en strulig natt i Umeå i oktober och en gång fick jag gå in och trösta på jullovet i Österbotten. Och en gång gick Fredrik in till hennes rum här hemma vid 22-tiden. Men det är alltså på den nivån att jag minns sådant.)

Glädje av varandra

– Det är säkert skönt med lite större åldersskillnad, men de har ju inte lika stor glädje av varandra då.

Om jag hade fått en euro varje gång någon har sagt det skulle jag vara… Nej, inte rik. Men flera euro rikare.

Och helt brutalt övertygad om att de som har sagt det har helt fel. Ingrid och Arvid har haft glädje av varandra sedan dag ett. Arvid var bara några ynka dagar gammal när han började spela rollen som Jonas i Lotta på Bråkmakargatan och sedan dess har de lekt tillsammans.

Just nu är de inne i en helt magisk lekperiod. De kan stänga in sig i ett rum i några timmar och bara leka, leka, leka. Varje måltid är ett hinder för lek. Skol- och dagisdagar är käppar i lekhjul. Och trots att det kan vara ytterst irriterande att få ropa åtta gånger att maten är klar så bara myser jag inombords. Tänk att de får ha varandra! Vilken rikedom. Vilken gåva. Vilken nåd.

Bilder: Kavilo photography

Stoppa Hilde i fickan

Om jag någon gång glömmer bort hur ljuvlig Hilde är ska vi boka in en dag på sjukhus.

Vi har i dag varit på allergisjukhuset mellanhalv nio och två och Hilde har fått bada i mjölkprovokation och kärlek.

Läkaren kallade henne lilla skatt.

Skötaren sa att hon alltid kommer att komma ihåg oss. Att hon nog glömmer många av sina patienter, men att Hilde gjorde ett så starkt intryck.

En annan allergiförälder sa att hon skulle kunna stoppa Hilde i fickan och ta med henne hem. Så ihana är hon nämligen, vår lilla Hild.

De gör faktiskt hela skillnaden, de människor som går den där extra milen. De som inte nöjer sig med att göra sitt jobb utan gör mer än så. De gör väntrummen ljusare. De gör oron lättare. De gör sjukhustimmarna mer uthärdliga.

Jag tror rentav de gör eksemen mindre röda. Men just det är inte vetenskapligt bevisat.

Unga män faller mellan stolarna

I går läste jag ut Ta det som en man av Hampus Nessvold och blev påmind om hur svenska ungdomar identifierar sig själva:

Nog måste ju vägen mellan unga kvinnor och unga män kännas ganska lång då. Inte är det ju konstigt att de kan ha svårt att hitta fram till varandra. För det har de uppenbarligen. I dag kan vi läsa om att det växer fram en polarisering mellan unga kvinnor och unga män, och tidigare i veckan diskuterades också det faktum att unga män med låga inkomster har svårt att få familj.

Vi har absolut inte råd med ett samhälle där unga män faller mellan stolarna och marginaliseras. Ett sådant samhälle är ett farligt samhälle. Farligt för de unga männen själva och farligt för oss andra.

Vad ska vi göra? Vad ska du göra?

Jag ska åtminstone fortsätta prata om vikten av att prata om det som är svårt att prata om. Jag ska fortsätta påminna ungdomarna i mitt liv om att alla är och ska få vara ledsna och svaga och rädda ibland. Lika mycket som alla är och ska få vara glada och starka och modiga ibland. Jag ska fortsätta predika sårbarhet och uppriktighet och empati.

Du blir inte marginaliserad över en natt. Du förlorar inte hopp och framtidstro i en handvändning. Men du behöver lära dig redan tidigt vart du ska vända dig när livet gör ont. Du behöver känna igen ett liv som gör just det. Och du behöver någon som tar emot dig när du faller redan första gången, trots att just det fallet sällan är farligt högt.

Vi behöver ta hand om varandra. Och vi behöver lära oss hur vi ska ta hand om en träningsfreakande prylnörd till gamer. För sådana finns det uppenbarligen gott om.

(Om den här texten skulle vara en skoluppsats skulle jag med rätta ifrågasätta den röda tråden och dispositionen. Men nu är det här ett blogginlägg skrivet en söndagskväll i slutet av ett veckoslut med för lite sömn. Det må vara förlåtet.)

Kristen feminist

Kan man vara kristen och feminist? Det frågar sig en ung människa på nätet. Svaret som människan får är att det knappast är möjligt. Att man kunde vara både och när feminismen kämpade för rösträtt, men att man inte kan vara det i dag.

Punkt.

Jag är både kristen och feminist. Att läsa att det är en omöjlig kombination kunde göra mig sårad – och en sämre dag kanske jag hade blivit just det – men i dag gör det mig egentligen bara förvirrad.

Att påstå att jag inte kan vara både kristen och feminist skulle ju betyda att jag:

a. inte är kristen

eller

b. inte är feminist.

Eller så betyder det att antingen jag eller frågebesvararen har missuppfattat vad feminism innebär.

Jag lutar åt att det är så. Ord missförstås (och missbrukas) hela tiden. Men jag lutar också åt att det faktiskt kan vara farligt att hävda att man som kristen inte kan vara feminist. Att göra det kan stänga dörrar som inte behöver vara stängda. Dörrar som kanske tvärtom borde vara vidöppna för att någon själ någonstans ska kunna komma närmare sanning och ljus.

Jag har full förståelse för att alla ideal i feminismens namn inte är förenliga med alla ideal i kristendomens namn och att det därför kan kännas svårt. Men att utgå från att kombinationen är omöjlig för att jag personligen inte ser några broar känns lite förenklat.