Jag ska bli kär i dig

Han är fem år, min son. Hon är snart elva, min guddotter. De sitter bredvid varandra i soffan. Äter chips och kollar fotboll. Och plötsligt tittar han på henne och säger:

– Du är nog en gullig flicka du. Jag tror jag ska bli kär i dig.

Det finns mycket fint i det. Att han vågar tycka om och berätta det. Att hon inte skrattar åt utan skrattar med och säger att han säger fint. Att inget annat barn heller hånar.

Mina barn kommer förstås att välja de flesta av sina vänner själva, men de vi väljer åt dem – våra vänners barn – är verkligt fina vänner. Och det känns bra.

En gammal bild. Från en sommar då han hade hår som en medeltida prins. Eller Jonatan Lejonhjärta.

Advertisements

Darr på rösten

Vi satt i bilen och lyssnade på radio Vega. Älska radio Vega. Danny Saucedo skildrade sin smärta över att han var tvungen att gå från sin babe. Och någonstans i hans brinnande bröst finns den här meningen:

Det brister i rösten varje gång,

varje gång jag säger ditt namn.

Och jag såg på mannen jag älskar över allt annat. Mannen jag varje dag – ja, varje dag – är tacksam över. Och jag konstaterade att min röst ingen gång, ingen gång brister när jag säger hans namn.

Trygg är jag i det.

Men om det finns någon där ute som tror att det är sann kärlek bara om det brister i rösten kan den personen komma att bli besviken och/eller förvånad. För kärleken tar sig många olika uttryck och ganska sällan är bristande röst ett av dem.

Det kan vara det vanligaste, mest naturliga och självklara samt minst dramatiska som finns. Samtidigt det största och finaste och bästa.

Också helt utan darr på rösten.

Ville jag drömma om just precis det här

Hur är det hos er? Här är midsommarfirandet hejvilt. Vi äter chips och alldeles för många trängs kring en ipad med VM-match. Någons saft är slut och någon tittar längtansfullt på någon annans chipsskål. Att suga på karamellen är en konst som lärs ut i en skola där alla uppenbarligen inte gått.

Om barnen somnar som vi hoppas ska vi vuxna äta räkröra och glass på seino. Vildare än så blir det inte.

Vildare än så vill jag inte ha det.

Här och med de här är jag lycklig. Hemma. Trygg. Älskad. När jag i tiden plockade mina midsommarblomster ville jag drömma om just precis det här. Om själaglädje och själafrid.

Glad midsommar, du! Må också du få fira den med människor som gör att regn och tio grader känns som högsommarvärme och sol.

Från en midsommar då solen sken och min syster band krans. Det var en annan tid. Inte en bättre.

Nästan inga och nästan alla

Tre dagar i rad har jag fått träffa henne. I förrgår åt vi lunch tillsammans på restaurang. Bara hon och jag. I går åkte jag och Hilde till henne och barnen på spontanbesök när resten av familjen var på fotbollsmatch. Och i dag parkerade hon (eller egentligen hennes man) husvagnen på vår sommarhusgård.

Det är fint att få vara tillsammans i fest när man får sakna varandra i vardag. Vi är lika varandra på nästan inga sätt men tycker om varandra på nästan alla.

Bilder: syster Matilda Audas Björkholm.

Att se ut som ett hus

Om du såg bilderna från ljuva Norrbyskär här för någon dag sedan så vet jag inte riktigt vad du såg. Men jag kan berätta vad jag såg i en av bilderna. Jag såg mig själv. Jag såg mig själv.

Hon till vänster med grå tröja är jag. Och när jag såg mig själv på den här bilden tänkte jag:

Va? Ser jag ut så där? Bredvid vackra lilla Stina? Jag trodde jag var stor som ett hus i jämförelse. Lite som huset där till höger.

Det här är naturligtvis ingen reaktion jag är stolt över, men den här bloggen har ju heller aldrig skildrat bara det jag är stolt över. Nog är det ju märkligt och sorgligt att jag som 35-åring tror att jag ser ut som ett hus när jag egentligen ser ut som en människa. Dessutom är det ju inte förbjudet att se ut som ett hus. Knappast speciellt farligt heller.

Tror du också att du ser ut som ett hus? Att det faktum att du är modellång men verkligen inte modellsmal gör att du är grotesk intill älvlika varelser som Stina? Det är antagligen inte alls sant. Du ser antagligen också väldigt mycket ut som en människa.

Jag tänker mindre och mindre på hur jag ser ut och jag älskar att det får vara så. Jag har ägnat alldeles för mycket tid åt att känna mig ful och fel och den tiden är sedan ganska länge över. Däremot har jag fortsättningsvis trott mig vara huslik, men jag har kunnat leva och därtill leva riktigt gott med att vara det. Ändå blir jag lite arg när jag konstaterar att jag ju inte alls är som ett hus. Vilka lögner har jag gått på? Vilka falska budskap har jag lyssnat till?

Det finns en sanning om mig. Och samma sanning finns om dig. Vi är underbart skapade. Den sanningen tänker jag envist lyssna till, den sanningen vill jag tro på, andas och leva.

Släppa in fler solstrålar

– Det värsta med sommarlovet är att man måste göra mat hela tiden.

Jag har hört mig själv säga det högt någon gång och jag har tänkt och känt det många, många gånger.

Jag skäms.

Visserligen är jag verkligt dålig på att laga mat och visserligen tycker jag det är oerhört tråkigt att laga mat, men jag har absolut ingen rätt att säga så.

Det finns familjer som knappt har råd med mat ens i vanliga fall och som verkligen inte har råd med alla de måltider som tillkommer när skola och dagis stänger för sommaren. De har rätt att säga att det värsta med sommarlovet är att man måste laga mat hela tiden.

De familjerna har inte heller råd med semesterresor, utflykter och glass när det är riktigt varmt. Deras barn är inte med på läger, de går inte på sommarteater och de har inte ens frågat om de får besöka ett nöjesfält.

Sommarlov. Inte är det samma sak för alla. Verkligen inte. Och nej. Inte är vardagen det heller, men våra helt olika förutsättningar och minst lika olika kamper syns på något sätt tydligare den tid på året då man borde vara lycklig.

Vem i din omgivning kämpar i sommar? Lider brist? Vem i min? Vad kan vi göra? Hur kan du och jag släppa in fler solstrålar i någon annans sommartillvaro?

Vi efter 65 minuter i bilkö på väg in på färja. Vi har haft det bättre. Men oj så bra vi hade det också där och då.

När de får våga tillsammans

Det har funnits perioder då jag tvekat på att de kan vistas i samma rum om rummet är möblerat. Det har funnits perioder då jag har förstått varför arvstvister är ett så vanligt förekommande fenomen. Det har funnits perioder då det bästa med ledighet varit att vi fått dela liv med min syster och hennes familj och därmed sluppit det evinnerliga syskonbråket.

De perioderna är verkligen inte nu. De tog liksom slut vid årsskiftet och har tack och lov inte återvänt. Visst finns det stunder varje dag då någon av dem står lägre i kurs hos den andra, men i regel är de jättegoda vänner och just nu kan jag inte ens stava till arvsvister.

De tar så bra hand om varandra. Vågar så mycket när de får våga tillsammans. Har så mycket trygghet i den andra. Jag tror bestämt att det absolut finaste vi har gett dem är varandra.

I natt övernattade de hos min moster. Bara de två. Arvid vaknade på natten och grät efter mig (notera gärna att han grät efter mig med tanke på att han i bilen på väg till moster förklarade att han nog kommer att sakna Fredrik men inte alls mig – notera gärna, men häng snabbt med till det som egentligen var viktigt här). Och när Ingrid blir väckt mitt i natten av en gråtande lillebror så blir hon inte irriterad. Nej, hon sjunger för honom och pajar honom tills han blir lugn och trygg och somnar om. Det är på så många sätt så vackert.

Det finns perioder då jag tror att vi gjort något rätt någon gång.

Image by International Photographer Maria Hedengren www.mariahedengren.comImage by International Photographer Maria Hedengren www.mariahedengren.com

Bilder: Maria Hedengren.

Nöts minst när vi möts mest

– Ja, det blir ju väldigt mycket ledig tid tillsammans. Blir ni inte trötta på varandra? Så där att ni börjar gå varandra på nerverna?

Jag fick frågan när jag berättade om vår sommar som i år innebär att både jag och Fredrik är lediga i två månader.

Svaret är brutalt enkelt; nej. Nej, vi blir inte trötta på varandra. Nej, vi börjar inte gå varandra på nerverna. Vi är som allra bäst när vi har som allra mest tid tillsammans.

Det är det andra som är svårt. När det är några få havregrynstyngda minuter på morgonen, en halvtimme mellan den enas jobb och den andras möte på kvällen och en kvart innan båda somnar på kvällen. En kvart då tvätten ska hängas, morgondagens pussel läggas och diskmaskinen tömmas. Det är det som är svårt.

Nu är vår bästa tid. Vår mesta tid.

Och varje dag fattar jag att vara tacksam för att vi nöts minst när vi möts mest.

Gott för en själ som min

Jag skriver sällan om vad jag gör, mer o vad jag tänker och känner. Inte heller i dag skriver jag om vad jag gjort, men jag låter min systers bilder berätta att vi tog färjan till underbart vackra Norrbyskär där sju av tio deltog i terränglopp.

Det är ointressant att läsa om att andra har för mycket att göra, sägs det ibland. Det kanske är lika ointressant att läsa om att andra har det bra på sin semester, men ni får helt enkelt ta det nu. Vi har det nämligen väldigt bra. Att jag ytandades konstant för bara några veckor sedan ter sig främmande nu när varje andetag hinner ner i magen.

Att kravlöst få vara i närheten av människor som älskar en; nog gör det gott för en själ som min.

Bilder: Matilda Audas Björkholm

Synd om

Vet ni vem det verkligen, verkligen inte är synd om just nu? Våra barn.

Hur bra de har det?

Så här bra:

Det var deras och kusinernas klart bästa föreställning hittills. Någon mer kritisk kunde kanske säga att det var deras enda bra hittills och hen hade inte haft fel.

(Jag bara ÄLSKAR att de använder ordet varav i annonseringen. Älskar!)