Genomlyckligt och genomstolt

Du kanske minns den där gången när Ingrids kompisar kom hit för att spela fotboll med Arvid? Men att han var på kalas? Och att de skulle komma på tisdag istället?

De gjorde det. De dök upp här med fotbollsskor och fotboll och gav en liten åttaåring en kväll tillsammans med superhjältar.

Ikväll var rätt många av Ingrids kompisar hemma hos oss och jag, som samlar på ljud som gör mig lycklig, har nu ett nytt att spara på burk; ljudet av Arvid som spelar fotboll i hallen med Ingrids pojkkompisar.

– Jag spelar fotboll med mina kompisar, mamma, sa han genomlyckligt och genomstolt. Inte bara Ingrids kompisar utan också mina.

Att Ingrids kompisar är så fina med Arvid imponerar på mig. Att Arvids kompisar är lika fina med Hilde imponerar lika mycket. Att vara fin med kompisars småsyskon är på riktigt en oerhört bra egenskap. Goals.

Han är också jättefin med Hilde. Världsfin, faktiskt.

Fotbollsproffs

Jag kommer in i hans rum. Där sitter han med intensivt knäppta händer.

– Mamma, jag bad just till Gud att jag ska få drömma i natt att jag är fotbollsproffs och gör riktigt många mål och att alla ropar mitt namn.

Bra bön. Och enligt egen utsago en bön som min Arvid ber rätt ofta.

Vilken bön man ber ofta säger nog en hel del om människan som ber. Det finns de som ber ofta för att de själva eller någon nära ska bli frisk från en riktigt farlig sjukdom, det finns de som ber ofta för ett äktenskap i kris, för en barnlängtan som aldrig tycks uppfyllas, för ett barn som blir mobbat i skolan, för att ensamt liv ska bli mindre ensamt, för att envis ångest ska släppa taget, för en människa som förlorat ett barn…

Att få vara en människa som ofta ber om att få drömma om att vara fotbollsproffs är onekligen att få vara en människa som har det väldigt bra. Ikväll är jag tacksam för att en av de människor jag älskar allra mest får ha det just precis så bra.

Typ allt

Jag är ju hennes mamma hela tiden. Varje sekund. Hundra procent. Men i praktiken har hon numera en rätt stor del av sitt liv utanför mig och mitt och det blir inte alltid så mycket tid för oss två. Tänk. Att jag som för tio år sedan gick lite sönder av tanken på att jag aldrig mer skulle få vara ifred igen nu kan sitta och längta mig lite sönder efter att hon ska vilja vara med mig.

Den senaste veckan blev helt annorlunda än vi någonsin hade kunnat tro. Så mycket mörker, så mycket sorg, så mycket smärta. Och det är inte slut än. Inte på något sätt.

Men något som har gett mig ljus, glädje och helande den senaste veckan har varit att hon och hennes liv har funnits ovanligt och väldigt nära mig och mitt. Vi har pratat massor. Sett en hel del film och tv-serie. Spelat sjukt mycket yatzy och ätit ohemula mängder glass. Vi har fått mycket tid för oss två och vi har fått märka hur tätt vi hör ihop med varandra och hur kort vägen till den andra är när det gäller.

Hon är helt underbar. Så smart, så rolig, så varmhjärtad, så målmedveten och så driven. Hon är min älskade dotter och att jag får vara hennes och hon min… Det är typ allt.

Karantän

Hilde är (förstås) en historieberättare av rang. När jag har läst kvällsbok för henne och hon för mig så släcker vi lampan och då berättar hon en liten berättelse i mörkret.

Här kommer en av dem.

– Det var en gång en liten flicka som hette Hilde och hon ville gå till sitt dagis. Men då sa hennes mamma att hon är i karantän, men sedan blev det tisdag och hon fick leka med sina vänner igen. Snipp snapp snut, så var sagan slut.

Tyvärr är det här en berättelse som är alldeles för based on a true story. Hilde var alltså den första i vår familj som karantänade, men den tiden är över nu. Med råge. Hon bar sin karantän med en salig blandning av både stolthet och frustration och hon bar den väldigt väl. Hilde är lätt den i vår familj som jag helst har i karantän.

I början av förra veckan trodde jag att höstlovsveckan 2020 skulle få till historien som Hildes (första?) karantänvecka. Jag önskar innerligt att det hade blivit så.

Jag älskar din mamma

Igår grät jag bara en gång och det var faktiskt av lycka. För att Vöråskräddaren Fareed får stanna i sitt – ja sitt – Vörå och Finland åtminstone en tid till.

Sedan på seino grät jag visserligen en halv gång till och då av ren sorg. Den där rena sorgen kommer nog att finnas kvar länge ännu.

Men för att berätta om något annat än sorg och gråt kan jag berätta något som kommer att göra åtminstone en person i världen väldigt glad.

– Mamma, jag älskar din mamma, sa Hilde idag mellan mattuggorna.

– Vet du vem min mamma är? frågade jag.

– Jo , mormor, myste Hilde.

Hon är så brutalt gullig, den varelsen. Att hon är min gör mig så gott och så glad.

En tandkrämsfläck på tröjan

Du vet att du är ganska trött och ganska ledsen när du börjar gråta för att

1. du får en tandkrämsfläck på tröjan

och

2. ingen (och jag menar verkligen ingen) kommer när du ropar att det är mat

Sedan har jag nog gråtit några gånger till också idag, men de gångerna kändes det åtminstone nästan helt rimligt.

Det är som det är och det är i sanning en gåva att kunna gråta när man behöver göra det.

Hopp i mörkret

Vissa dagar vet man mer än någonsin att alla de där helt vanliga dagarna när alla bara finns är de allra bästa dagarna.

Vissa dagar kramar man sina barn oftare och hårdare än vanligt, medveten om att varje dag man får krama dem är en dag av guld.

Vissa dagar har vi ännu fler frågor än vanligt och betydligt fler frågor än svar.

Vissa dagar är ens tankar och böner hos dem som drabbats orimligt hårt och nu får bära en oerhörd sorg.

Vissa dagar är sorgliga och gråtiga och ledsna, men också de dagarna kan vi tända ljus som en påminnelse om vårt hopp i mörkret.

Alla dagar är jag tacksam över att få tro att slutet inte är slutet.

Målbild

När vi hade bara Ingrid trodde vi att vi visste hur barn är.

Sedan fick vi Arvid och då fick vi lära oss att barn kan vara väldigt olika.

När Hilde kom trodde vi kanske att hon skulle vara lite som Ingrid eller lite som Arvid, men hon är helt sin egen.

Ingen av de andra har som nästan fyra-åringar varit så makalöst bra på att sysselsätta sig själv och leka självständigt. Samtidigt som ingen av de andra som nästan fyra-åringar har varit så intresserad av vänner. Och ingen av de andra har som nästan fyra-åringar varit lika förtjusta i böcker. Hilde vill typ alltid läsa.

– När coronan är slut ska jag ta med böcker till dagis igen, har hon sagt flera gånger sedan mitten av mars.

Så bra målbild.

(Just nu tycker Hilde allra mest om Ägget av Sanna Sofia Vuori och Linda Bondestam. Inte mig emot. Jag älskar när barnen helst läser böcker som jag också gärna läser. Om och om och om igen.)

Hur mår du?

Hur mår du? Så här efter ett drygt halvår med någon slags coronatillvaro? Vad har den här märkliga tiden gjort med dig? Så här långt? 

Själv mår jag helt okej. I skrivande stund nästan utmärkt, men det pendlar så snabbt. Coronan har gjort att min väg mellan humörsmässiga ytterligheter blivit betydligt kortare än vanligt. Under en och samma dag kan min feelis hoppa från fest och gamman till tristess och tomhet. Vissa sämre dagar kan min feelis göra den resan på en förmiddag. Vissa riktigt dåliga dagar kan det gå på en ynka timme. 

Jag märker också att jag är lite taskigare mot mig själv än vanligt. Jag som annars blivit rätt bra på att vara snäll och nådig mot mig själv är inte riktigt där nu. Jag tycker att jag är sämre och tråkigare och fulare än vanligt. Mest just sämre. Vilket är det klart värsta. 

Jag är helt enkelt känsligare än jag brukar vara. Det är inte farligt, men det är lite tungt. Jag skulle inte riktigt orka med hemskt mycket mer corona nu, men jag tvivlar på att coronan tänker ta hänsyn till just det. Den kör nog bara på en tid till och det gör mig alldeles matt ibland. 

Men så tar jag en promenad i skymningen med en älskad vän. Och efteråt sitter vi på en parkbänk och knäpper våra händer tillsammans, ber en bön till den Gud vi tror och hoppas på. Och då blir allt lite ljusare trots att mörkret är kompakt och termometern visar ynkliga plus två när jag kör hemåt igen.

Det kommer att bli bra igen.

Den där insikten som drabbar mig ibland

Han går några meter framför mig. Med sin svarta regntåliga jacka och med reflexbandet som vildar ett kryss på ryggen. Han går med lite otåliga och långa steg och rör effektivt på armarna. Det regnar, ingen idé att dra ut på den här promenaden. Dessutom fryser han. Det är onekligen höst nu. Går inte ens korta stunder att inbilla sig något annat.

Då plötslig drabbar den mig. Den där insikten som drabbar mig ibland.

En dag kommer en av oss att behöva leva vidare utan den andra.

När vi var alldeles nya på att vara varandras drabbade den insikten mig ofta. När Hilde var alldeles ny bodde den insikten på mina skuldror. Så där en tisdag i oktober brukar den vara mig väldigt fjärran, men nu dök den plötsligt upp.

Han är ju min bästa här på jorden. Min hamn. Mitt hem. Allt är bättre och lättare och riktigare och roligare för att han och jag har varandra. Jag tänker nog inte stanna i den där drabbande insikten, inte längre än att den får mig att känna enorm tacksamhet för att vi får ha varandra och vara varandras här och nu. Om femtio år eller tjugo år vet vi inget, inte ens om morgondagen vet vi egentligen något alls. Men här och nu är det vi.

En dag kommer en av oss att behöva leva vidare utan den andra. Men alla andra dagar kommer det inte att vara så. Alla de dagarna får vi ha varandra. Den insikten, ändå. Tack!