Jete roligt

Han sa inte mycket om sin första skoldag. Men han var lugn och glad på morgonen och lika lugn och glad på eftermiddagen. Det säger det mesta. Och när mormor frågade i sms svarade han:

Ja det var jete roligt

Mer än så behöver jag inte veta.

I sin nya gula keps. I bästa fotbollsdressen. I snyggaste glitternaglarna. Första skoldagen. Vår älskade.

Advertisements

Fattigare och rikare

Vi har ju haft en lästävling på sommarlovet, jag och mina läskunniga barn. Om de läste fler böcker än jag skulle de få 30 euro.

Nu är sommarlovet slut om några timmar så jag tror vi kan börja fastställa resultatet.

Jag har läst 28 böcker.

Ingrid har läst 65 böcker. 65 böcker!!!

Arvid har läst 29 böcker. (Jo, han kollade upp mitt resultat och läste två här på kvällskvisten för att säkert vinna. Han är ju den han är. Förstås.)

Jag är alltså härmed 60 euro fattigare men på alla andra sätt rikare. Tänk på allt de läst och lärt och tänkt och känt och skapat. 30 euro är inget i jämförelse. Inget.

Mer än lovligt märkligt

Vi åker bil och plötsligt apropå absolut ingenting säger hon:

– Jag saknar moster Matilda.

Det måste ju vara märkligt i hennes värld. Att vi bor i det där underliga huset med hål i golvet och dusch i salongen tillsammans med alla de där underbara människorna och att det sedan plötsligt bara tar slut. Som vuxen kan jag ju också tycka att det är lite skumt så i hennes tvååriga värld måste det te sig mer än lovligt märkligt.

Samtidigt är jag så glad att hon under sommaren får leva så nära sin moster i fjärran land att den mostern sedan är saknad när hösten kommer. Det finns liksom bara finheter med det. Att sakna ibland är kärlekens pris. Att sakna ofta är ibland kärlekens pris. Men den är värd det. Den är alltid värd det.

Hem

– Nu kom vi hem, sa Hilde när vi rullade in på gården efter en heldag på havet med vänner i världsklass.

Hem. Det var första gången hon kallade huset i Kvevlax för hem. Hittills har det bara hetat Kvevlax. Hon har ibland ropat att hon vill gå till Kvevlax när hon varit ute på gården och velat gå in. Hon har sett mycket förundrad ut ibland när jag pratat om någon bor i Kvevlax och nämnt att den gör just det.

Men ikväll kom hon hem.

Den som kan skriva

Han som ska börja skolan på tisdag sitter och skriver i en anteckningsbok. Fokuserat, länge. Jag frågar om han skriver en berättelse. Men nej.

– Jag skriver om dagar jag vill minnas.

Han läser texten för mig. Vi får hjälpas åt ibland. Han skriver om kvällen som har varit, både det glada och det mindre glada. Texten slutar med orden Vi får se vad som händer nästa dag. (Men inte stavat exakt så.)

Den som kan skriva kan minnas. Kan i viss mån välja vilka dagar och händelser som ska leva vidare och bli kvar. Vilken grej.

Den som kan skriva kan ibland också berätta mer och på ett annat sätt om det som händer i själen. Ibland är det för svårt att säga, ibland går det ändå att skriva. Vilken grej.

Den som kan skriva kan så mycket mer. Vilken grej. Vilken grej.

Jag vill ge honom alla ord jag själv kan och många fler. Jag vill ge honom glädjen i att använda dem.

Inget lenare

“Mamma, det finns inget lenare än ditt hjärta.”

Arvid Kass, nästan 7 år. Helt oprovocerat, helt spontant, helt oförtjänt. Helt underbart.

Nästan 7 år är förstås relativt. Han brukar ju börja fråga dagligen redan kring min födelsedag, nu hann vi nästan till augusti innan frågan började ställas. Han tycker det är orimligt att jag sa “ungefär två månader” första gången han undrade och att jag fortfarande säger samma sak.

Femton år

Du kanske tror att det här är en helt vanlig dag. En ganska varm och lite regnig onsdag i augusti. Det är det också. Och samtidigt inte alls.

I dag är det nämligen femton år sedan jag och Fredrik blev varandras.

Han var den finaste jag mött. Han är den finaste jag mött. Att jag valde honom var givet, att han valde mig är typ det största som hänt.

Vi har det inte perfekt. Två bristfälliga kan väl inte det, inte ens fast båda gör sitt bästa för det mesta. Men nästan alla dagar slås någon av oss – ofta båda – av hur ofantligt bra vi har det.

Ingen av alla våra dagar tillsammans har jag förtjänat honom, han är en ren gåva. Men alla våra dagar tillsammans har jag försök förvalta den gåva han är.

Det vill jag aldrig sluta med.

På sitt nya dagis

Ibland vill det sig så att man själv är 400 kilometer bort den dag ens tvååring ska vara på sitt nya dagis utan förälder för första gången. Då finns det få saker som slår ett sms med den helt odramatiska texten Det gick bra för Hilde. Att sedan få en lite mer utförlig rapport om två portioner lunch, gott humör och interaktion med en ny dagiskompis är kanske det enda som slår det. Faktiskt.

Ibland har det känts overkligt att vi har dragit upp barnen från trygga, fina barngrupper som de älskade. Då blir varje liten seger stor. I dag fick vi en stor. I dag är det – igen – lätt att vara tacksam.

Hon. Ljuvlig. Det är sällan hennes ögom syns. Håll till godo!

Högg till av tacksamhet

Min första dag på nya jobbet började med att jag knappt kom ur sängen. Jag svimmade nästan av smärta i något skede och jag fick googla ryggskott. Sedan kunde det bara bli bättre.

Och det blev det.

Trots att det högg till i ryggen med jämna och ojämna mellanrum hela dagen högg det till ännu oftare av tacksamhet. Tänk att just jag får göra just det här! Att i tre års tid få jobba med och för läsning på heltid är i sanning ett privilegium.

Må jag komma ihåg det alla dagar. Jag tror ju det är möjligt, på förra jobbet var jag tacksam dagligen i tio års tid. Och må ryggen vara mer samarbetsvillig redan i morgon. (Du som behärskar ryggskott får gärna komma med dina bästa tips. Typ nu.)

Höst

Väckarklockan ringde orimligt tidigt. 6.50. Det här kom att bli sommaren då vi lärde oss (eller barnen) att sova till åtta, ibland halv nio. Men i dag var det väckning 6.50. Jag väckte tyst de fyra som skulle väckas och gjorde allt jag kunde för att inte väcka de tre andra. Jag lyckades.

7.11 satt vi i bilen. Jag och de fyra väckta. Jag och min förstfödda tillsammans med mina tre systerdöttrar. En liten stund senare hade jag följt systerdöttrarna till ingången till den båt som skulle ta dem från Finland till Sverige. När jag stod och vinkade åt dem med reflexväst och tårar i ögonen visste jag att sommaren var slut. Det har varit på gång några dagar, men deras avfärd blev definitivt dödsstöten.

Sommar är ju inte ett väder, det är ett state of mind. Och i min värld stavar man till sommar med min syster och hennes familj. Vi har sagt hejdå först till systern, sedan till svågern och nu till syskonbarnen och därmed är det höst.

Och höst är långt ifrån bara dåligt. I morgon har jag min första egentliga arbetsdag på nya jobbet och det känns så oerhört roligt och spännande. Är det sant att jag ska få göra det här? Jag får börja skriva på ett nytt kapitel i mitt liv och all den där ivern som har fått slumra under sommaren börjar vakna igen.

Det blir mycket nytt i höst. Jag vågar försiktigt tro att det blir mycket bra i höst.

Selfien jag tog och skickade till min familj typ tre minuter före jag gick på den arbetsintervju som gav mig det jobb som nu är mitt. Ser ni ivern? Den är.