Idag firar vi Runeberg. Jag firar. Jag har ätit två Runebergstårtor och reciterat en av nationalskaldens dikter högt för mig själv. Har kunnat den dikten utantill sedan jag läste den högt på skolans morgonsamling på sjuan. Att jag gjorde det borde för övrigt ha varit ett socialt självmord. Att det inte blev det är inget mindre än ett nåderikt underverk.

Jag har också hedrat Runebergs minne genom att planera två lektioner i lyrikanalys som jag ska hålla vecka 8 (snacka om framförhållning) och nu tänkte jag fortsätta på den litterära vägen genom att tipsa om de bästa böcker jag läste i januari 2023.

Den lodande människan av Patrik Svensson. Ja, det är samma författare som gav oss tokhyllade Ålevangeliet och även om havet inte är riktigt lika fascinerande som ålen i min bok så tyckte jag om den här. Intressant och välskrivet. Älskar när diger kunskap gifter sig med sköna formuleringar. På de bröllopen trivs jag alltid.

Minnets makt av Julia Korkman. På tal om kunskap… Också den här tyckte jag väldigt mycket om. Lärorikt och fascinerande om människominnet. Konkreta exempel och intressanta case. Så bra!

Havsörnens skrik av Karin Smirnoff. Jag har läst alla Millenium-böcker och jag har läst alla Karin Smirnoff-böcker. Det här blev en otippat bra kombo! Är ju en vän av spänningslitteratur, men måste erkänna att jag ibland saknar en större satsning på språket. Här fick jag spänningen med ett språkligt lite intressantare grepp. Tyckte mycket om! Och härom tvista väl vi läsare, men jag tycker faktiskt Smirnoff bär facklan bättre än Lagercrantz gjorde.

Yani av Nora Khalil. Jag vet inte hur mycket det är rimligt att man tycker om fiktiva karaktärer, men jag vet att jag passerade den gränsen när jag läste den här boken. Med råge. Här finns så mycket kärlek och vilsenhet och vänskap och lojalitet och skönhet mitt i störigheten och bökigheten. Älskade!

Min passion för juniorfotboll nådde nya höjder (eller dalar?) när jag ikväll satt i fotbollshall och kollade en match där jag kände exakt noll spelare. Och brydde mig exakt noll om hur matchen skulle sluta.

Trodde jag.

Men så var ställningen 5-0 redan efter en kvart och det återstod 55 minuter kvar av matchen och bara den som är död på insidan bryr sig exakt noll i det läget. Så jag började bry mig. Det hjälpte inte. Förstås inte. Matchen slutade 15-0 och jag var lite ledsen och matt när vi sedan gick till bilen.

Får jag säga en sak? Jag har lite – nej mycket – svårt för vuxna människor som hejar och klappar också vid det mål som resulterar i 9-0. Tyckte det var på gränsen redan när någon jublade vid 4-0 efter tio minuter men att en del (verkligen inte alla) inte förstod det klädsamma i att sluta ens när ledningen var tvåsiffrig gjorde nog rätt mycket av ledsenheten och mattheten på väg till bilen.

Jag älskar juniorfotboll. Verkligen. Men jag älskar inte matcher där ett lag blir manglat. Jag hejar alltid på det laget. Till och med de gånger mina egna barn manglar. Men säg inte det till Arvid. Den lilla respekt han har för mig försvinner nog då. 😅

Så kommer en fredag när januari just har blivit februari. Jag kan hämta Hilde ovanligt tidigt och det känns som om solen lyser trots att snön yrar och jag avskyr snö som yrar.

Utanför grinden till förskolan står två av Arvids kompisar.

– Hej Hilde! ropar de ivrigt och vinkar. Hon blir jätteglad. Förstås. Dels tycker hon om Arvids kompisar och dels går hon i förskolan och har pojkar i femman som känner henne.

Jag frågar om pojkarna väntar på någon. Kanske blir de hämtade av en förälder snart?

– Nej. Men vi såg er bil här utanför och tänkte att vi kanske får se Hilde om vi väntar en stund, sa han som är vår absolut mesta gäst här hemma.

Och mitt hjärta bara smalt.

För att hon får vara den för dem. Och för att det förstås i någon mån är Arvid och hans sätt att vara med henne som har gjort att hon får vara den för dem.

Syskon. Nog kan det vara fint. Och nog kan det vara fult. Men nog kan det vara fint.

Jag försöker verkligen komma på något intressant och vettigt att skriva dagens blogginlägg om, men det absolut enda jag kan tänka på just nu är att ett av våra barn idag frågade:

– Hur ofta har ni sex?

Jag har alltid varit en förälder som uppmuntrat mina barn att fråga allt de funderar på. Och jag säger inte att jag ångrar det. Jag säger bara att jag inte var beredd. Vi har onekligen kommit väldigt lätt undan hittills.

Nåja. Vi gör ett nytt försök imorgon med det där intressanta och vettiga.

Det är en måste-bok. En sådan där bok som alla har sagt att jag måste läsa någon gång. Och nu gör jag det. Eller, nu gör vi det. Arvid och jag läser Mördarens apa av Jakob Wegelius. Och jag håller med. Det är en måste-bok. Till och med jag som är ytterst lite för äventyrsböcker tycker om den.

I kvällens kapitel sa en av karaktärerna så här ”Falska förhoppningar är sämre än inga alls.”

Orden blev kvar i mig. Är kvar i mig fortfarande. För jag håller inte med. Det är ju ingen av oss som tycker om falska förhoppningar, men i min värld är det faktiskt ännu värre att inte ha några förhoppningar alls.

Jag minns inte längre hur det kändes att ha munskydd. Jag minns inte att vi faktiskt pratade om corona varje dag. Länge. Jag minns inte att minsta lilla snuvighet betydde att man skulle stanna hemma. Men jag minns hur det var att sluta hoppas.

Det hade alla gånger varit bättre att ha falska förhoppningar än inga alls.

Det sägs ibland att det inte finns något tråkigare att läsa om än andra människors fullbokade kalendrar. Får jag presentera en värdig utmanare? Andra människors sjuka barn. Och eftersom det är egentligen är det jag kunde skriva om just nu så har jag förstått att vara tyst.

Vi ser ljuset i tunneln och jag kan redan nu nästan ana den där ljuvliga känslan av total friskhet som brukar infinna sig när man äntligen krälat ur sjuktillvaron. Det är nästan – men bara nästan – värt att vara sjuk ibland för att få vara så där otroligt frisk sedan.

Lite som med allt annat i livet. Det är i någon mån frånvaron av något som gör att vi märker närvaron sedan. Och tvärtom. Ljuset som var idag när jag gick från jobbet strax efter fyra… Det nästan bländade, för jag mindes ju hur mörkt det var för bara några veckor sedan.

Men det räcker med krasslighet nu, tack. På det området har jag perspektiv så det räcker fram till sommarlovet. Minst.

Jag är ju vikarie just nu. Med hela mitt väsen vet jag varje dag att jag är vikarie.

Men igår hände något. Jag tog ett litet steg för mänskligheten men ett stort för mig själv som lärare i min nuvarande skola. Jag kopierade och kopieringsmaskinen krånglade. Två gånger!! Och jag lyckades lösa det. Själv. Två gånger!!

Helt borttappad och vilse är man inte mera då man löser strul med kopieringsmaskinen.

Den som vet vet. Alla lärare vet.

Egentligen gick det inte. Egentligen var det helt omöjligt och helt fel dag. Vi kunde faktiskt inte äta middag på Rosso idag, jag och min Ingrid.

Men ibland… Så är något så viktigt att det måste gå fast det inte går. Det måste trotsa omöjligheter och bara bli av ändå.

Så visst åt vi middag på Rosso idag.

Jag inbillar mig inget, jag tror hon var mest ute efter lövbiffen. Själv var jag bara ute efter sällskapet. Vi var båda mer än nöjda.

Som jag älskar henne. Som jag alltid har gjort det.

Vi tog en promenad, jag och min Fredrik. Vår vanliga korta. Tjugo minuter var vi borta. Och när vi kom hem igen stod det fyra fyrhjulingar och en moped på vår gård. Hallen där nere badade i skor för stora för någon i vår familj och i samma lilla hall, där det redan till vardags finns alldeles för mycket, fanns nu också en handfull mopedhjälmar.

Det här var något helt nytt.

Jag försökte räkna ut. Mopeden kunde jag koppla ihop med en ägare, men alla andra maskiner… Nope. Där fick vi bara gissa. Om ens det. Det är kanske en del av att vara tonårsförälder.

Det händer märkligt ofta att jag inte riktigt vet vem alla som är hemma hos oss. Det klarnar ju alltid i något skede, men det är inte alltid jag vet i stunden. Det är kanske också en del av att vara tonårsförälder.

Jag vet ju inte så mycket om vad det är. Ännu. Jag lär mig hela tiden. Men en sak vet jag åtminstone – att det här är en resa med steg både framåt och bakåt. Och att man som förälder, som min egen tonåring sa igår, inte ska ta det så hårt när en tonåring har sämre perioder. Hon har väl rätt. Men det är svårt ibland, sa jag som svar. Och jag har väl också rätt.

Men så fick jag ett meddelande av henne mitt i allt idag. Apropå absolut ingenting. Hon frågade om hon och jag kan äta middag tillsammans på Rosso imorgon. Det är uppenbarligen också en del av att vara tonårsförälder.

Och ibland kommer det dagar när familjen får förenas i desperat bön vid lördagstacosen.

– Jag ber! säger Arvid.

Och sedan ber han.

– I Jesu namn till bords vi gå,

hoppas bilen kan förstå.

Bön + låsolja + hårfön = bilproblemet är löst.

Men långt ifrån alla januaridagar är det ju det här man vill. Att ens bil är låst. Och att den bilnyckel som fungerar är inne i bilen. Och att man får stå och blåsa med hårfön på sitt billås i vinterkvällen. Men det gick. Tack och lov att det gick.

Nog kan ju januariveckor börja på trevligare sätt än att man måste få hjälp med att komma in i sin egen bil.