Känns som vår

Jag kom lindrigt undan. Jag fick min lön varje månad. Jag blev inte svårt sjuk eller sjuk alls. Ingen i min närhet blev det heller. Ingen nära förlorade sitt jobb. Jag kom lindrigt undan.

Men. Jag vissnade nog lite. Periodvis mycket. Min värld blev för liten och jag har alltid både varit sämst och mått sämst när min värld har varit som minst. Jag skulle på många sätt önska att jag klarade mig bättre med mindre, men jag börjar acceptera att jag är som jag är och det har positiva sidor. Också.

Det är lättare att andas nu än på länge. Det känns som om världen blivit och blir större. Varje enskild månad den här hösten har jag skrivit in fler saker i familjekalendern än jag skrev hela förra läsåret. Just nu känns det som ett självändamål. Att få ha saker som är mina, viktiga och orubbliga. Som stör andra. Tar plats.

Jag utgår från att några av mina kalendergrejer inte blir av. Vi kan ju tyvärr inte prata om den här pandemin i imperfekt ännu. Men jag tänker frimodigt ta ut glädjen i förskott den här hösten. Utgå från att en del grejer blir och våga se fram emot utan tusen förbehåll. Jag orkar inte förbehålla längre. Vägrar.

Jag vet att det är höst. Men det känns som vår.

En av livets allra vackraste gåvor

Den här dagen för trettiosju år sedan fick jag en av livets allra vackraste gåvor. Jag var ett år och inte ens två månader när jag fick min första lillasyster.

Det är svårt att förklara vad hon betyder för mig. Hon är en av de absolut viktigaste människorna i mitt liv. Hon har ju alltid funnits där, jag minns ingenting utan henne. Det är så ofta just med henne jag vill dela det som händer i mitt liv. Det är så lite jag behöver förklara. Hon förstår så bra, känner mig så väl. Vet nästan allt om mig, ryggar ändå aldrig tillbaka. Att få vara så älskad är stort.

Hon är den som fick mig att köpa min första köksvåg i somras och om jag känner mig själv rätt är det hon som kommer att få mig att köpa batterier och packa upp den på jullovet. Hon lärde mig sticka, hon lärde mig safta. Hon kan så mycket som jag inte kan, är mig överlägsen på så väldigt många sätt. För att inte säga typ alla.

Och: trots det hon får mig aldrig att känna mig dålig. Det säger massor om henne.

Den människan älskar jag.

Vi i Göteborg.

Just nu

Jag ber för mina barn varje kväll. Att jag just nu får be att de ska få fortsätta ha det som de har det nu… Det är kanske min bästa bön. När jag ser på dem här och nu är tacksamhetslistan så lång och hjälplistan så kort.

Just nu.

Jag vet att det kommer helt andra tider och jag vet att det har varit helt andra tider. Men just nu har barnen det väldigt, väldigt bra. Och det är nog det största tacket av alla.

Tre älskade som har det bra.

Lite mycket

Det är lite mycket nu.

Jag tycker inte om att svara så när folk frågar hur det är. Men det är mycket nu. Augusti blev fotbollsmatchernas månad. I familjen hade vi tretton fotbollsmatcher i augusti. Det innebär nästan ett halvtidsjobb att få ihop. Ett halvtidsjobb som jag med glädje väljer alla dagar, men likväl ett halvtidsjobb som gör att det är lite mycket nu.

September blir föräldramötenas månad. Jag ska föreläsa på föräldramöten minst tio kvällar i september. Det innebär ett drygt heltidsjobb. Ett drygt heltidsjobb som jag med glädje väljer alla dagar, men ett drygt heltidsjobb som gör att det är lite mycket nu.

Jag klagar inte. Alls. Lite mycket är nämligen helt okej så länge perioder med mindre skymtar bakom hörnet och det gör det nu.

Dessutom är jag väldigt medveten om att mitt lite mycket är ytterst godartat. Barn som kan och vill spela fotboll, hoppa längd och springa 60 meter nästan för ofta är lyxproblem om ens det. Ett jobb som känns roligt och givande och utmanande på rätt nivå alla dagar är egentligen inget problem alls.

Att få ha lite mycket av det här slaget är inte det minsta lite alls.

Lite mycket

Det är lite mycket nu.

Jag tycker inte om att svara så när folk frågar hur det är. Men det är mycket nu. Augusti blev fotbollsmatchernas månad. I familjen hade vi tretton fotbollsmatcher i augusti. Det innebär nästan ett halvtidsjobb att få ihop. Ett halvtidsjobb som jag med glädje väljer alla dagar, men likväl ett halvtidsjobb som gör att det är lite mycket nu.

September blir föräldramötenas månad. Jag ska föreläsa på föräldramöten minst tio kvällar i september. Det innebär ett drygt heltidsjobb. Ett drygt heltidsjobb som jag med glädje väljer alla dagar, men ett drygt heltidsjobb som gör att det är lite mycket nu.

Jag klagar inte. Alls. Lite mycket är nämligen helt okej så länge perioder med mindre skymtar bakom hörnet och det gör det nu.

Dessutom är jag väldigt medveten om att mitt lite mycket är ytterst godartat. Barn som kan och vill spela fotboll, hoppa längd och springa 60 meter nästan för ofta är lyxproblem om ens det. Ett jobb som känns roligt och givande och utmanande på rätt nivå alla dagar är egentligen inget problem alls.

Att få ha lite mycket av det här slaget är inte det minsta lite alls.

Te och böcker

Hilde fortsätter se det stora i det lilla.

– Mamma, jag har drömt om att vi ska dricka te och läsa böcker tillsammans.

Vem skulle kunna motstå? Om det är drömmen, liksom?

Så vi dricker te och läser böcker. Vi bjuder med Ingrid som också hänger på. Stämningen är på topp. Minst.

– Det här är världens bästa bok, säger Hilde lyriskt.

Nåja. Totte och Malin. Men ändå. Så bra stund.

– Det här är det mysigaste partyt! ropar Hilde.

Jag vill bli mer som Hilde när jag blir stor. Tänker jag.

Och inser i nästa sekund att jag redan är lite som Hilde. Det är väl delvis därför hon är som hon är. När jag är grundglad och i balans kan jag genuint tycka att Totte och Malin är världens bästa bok och att drömmen är te och bok och gemenskap.

Inte är det synd om en människa som kan tycka det.

Lycklig är den

Vi sitter i bil på väg hem från Närpes och kvällens friidrottstävling. Både glassen och krafterna är slut, men stämningen förvånansvärt god. Så där som den kan vara när alla får ha skärm i bilen.

Tystnaden avbryts av Hilde.

– Det här har jag önskat mig i hela mitt liv, säger hon med allvar i rösten.

– Vadå? undrar jag.

– Att det är kväll och vi är ute i regnet, suckar hon lyckligt.

Det sägs ju att lycklig är den som kan glädjas över lite. Hilde är i sanning lycklig.

Helt oprovocerat

– Hur kunde jag få världens bästa och finaste mamma?

Att få sluta dagen med att ett av barnen säger det helt oprovocerat är stort. Att få sluta dagen med att just Arvid säger det helt oprovocerat är störst.

En mindre Arvid. Fotade av Maria Hedengren.

Helt helt igen

En tid väntade vi barn samtidigt. Den tiden borde ha blivit rätt lång men blev alldeles alldeles för kort. Hon förlorade sitt barn i slutet av graviditeten, jag fick föda min Hilde. Med betoning på ordet fick. Inte en enda dag kunde jag ta det för givet. Att vara med när en älskad vän förlorar ett barn samtidigt som man väntar sitt eget… Ordet om fick en helt ny kraft och innebörd.

Det var så mörkt. Nästan svart. Så ofattbart tungt. Ett liv tog slut och ett annat slogs sönder. Men mirakel kan ske. Till och med två gånger.

För nu. Nu är det så ljust. Rinnande tacksamhetstårar. Så ofattbart stort. Ett liv kan i sanning bli helt helt igen, helare än vi kanske vågar hoppas för att inte tala om vad vi vågar tro.

Det är den mäktigaste berättelse om hopp och kärlek och längtan som jag har fått ta del av. Och den är alldeles, alldeles sann. Välkommen till världen, lilla människa.

11 12 13

Det kan hända att det minst sympatiska som finns är föräldrar som hyllar sina barns idrottsprestationer på sociala medier. Eller?

Men för en som inte har fått en enda medalj och exakt två pokaler i sitt liv (en sääli-pokal som mina pojkkompisar i gymnasiet gav mig till födelsedagen och en som jag vann på bloggalan 2016) är det mäktigt och märkligt att ha barn som kan sådant som jag inte kan, aldrig har kunnat och knappast kommer att kunna.

De här två har ikväll gjort 13 mål sammanlagt. Mäktigt och märkligt. Och jag fick faktiskt se alla de målen.

Det mäktigaste och märkligaste av allt är att jag får höra ihop med dem. Älskar det.