Att inte alltid gå ihop

Nåd är att ingen annan här spydde. Vissa av oss hostar visserligen mer än lovligt mycket, men vi känner oss ändå friska. Hosta väger ju kanske två gram obehag om spysjuka väger tjugo kilo.

Men vi har inte riktigt fått den där vilan som vi hade planerat in till början av januari. Den som skulle bära oss fram till sportlovet. I stället blev vi bara sjuka och det tar länge att komma i kapp när en hel familj däckat. Så ja. Vi är ganska trötta nu.

Och ja. Man kan vara ganska trött och väldigt medveten om nåden samtidigt.

Att vara människa är ofta att vara olika saker samtidigt. Det är att inte alltid gå ihop. Och det är helt okej att det är så.

Selfie med Hilde från en av sjukdagarna. Hon är bedårande också med feber.

Advertisements

Riktigt tråkiga nätter

Jag blev väckt halv två i natt av att en familjemedlem meddelade att hen behöver spy. Det gjorde hen inte. Men medan den första familjemedlemmen var på toaletten och inte spydde besökte en annan familjemedlem den andra toaletten och spydde.

Så otroligt märkligt.

Jag blev väckt igen 4.44 av att en tredje familjemedlem meddelade att hen kissat ner hela sin säng. Jag torkade av madrassen och bar ut den på balkongen och tänkte att den här natten åtminstone inte var tråkig. Men att jag faktiskt föredrar riktigt tråkiga nätter.

Lifvet. Det är som det är.

Nåd är att jag får både hoppas och tro på en tråkig natt i natt.

Jag tror jag såg ut så här natten som gick. Jag hoppas på en helt annan look natten som kommer.

Vägen till Österbotten

Jag har en guddotter i Österbotten. Nej, det stämmer inte. Jag har fler än en. Men en av dem, hon som snart fyller ett, var på besök hemma hos oss i kväll. Urmysig och självklar. Och föräldrarna – urmysiga och självklara. Var det i går vi sågs eller i somras? tänkte jag när mamman kastade sig raklång på soffan efter maten och sa att hon nog dukar undan efter sig sedan men att hon är så mätt nu.

Och plötsligt kändes vägen till Österbotten lite kortare igen. Jag tänker så ofta på alla dem vi lämnar här och behövde påminnas om alla dem vi får där.

Tack.

Den här vägen har vi redan länge haft där.

Med varje nytt ord

Hon är kanske gulligast i hela världen. Åtninstone i vår värld. Gulligheten växer med varje nytt ord och varje ny dag verkar ge ett nytt ord. Jag älskar den här tiden.

– Tack för hjälpen, sa hon i går när jag lyfte ner henne ur matstolen.

– Hejdå, ses i måndag, sa hon i dag när hon tog personalen på dagis i hand efter avklarad dagisvecka.

– Hilde vill inte åka riffa, rädd poolen, säger hon varje gång någon av oss undrar om hon vill återse vårt jullovsresemål.

(Och vi frågar förstås rätt ofta. Svårt att låta bli när svaret är så huvudlöst bedårande.)

Om jag någon gång trodde att jag inte skulle bli lika golvad tredje gången ett av mina barn lär sig tala trodde jag fel. Hela jag är liksom ett golv.

Kvällen före

-Mamma, blir du och pappa någon gång arga på varandra?

Det är en väldigt rolig fråga att få på väg in till prisma för att köpa två par skidor med tillhörande pjäxor och stavar.

Det finns många berättelser om vår familj. En är att vår sexåring kan ställa en sådan fråga. Med tillägget att han verkligen inte vill att vi skiljer oss för han orkar inte åka fram och tillbaka mellan oss. Och hur ska det bli med Hilde i så fall? En annan berättelse om oss är att vi alltid alltid alltid köper skridskor, simglasögon och innegympaskor kvällen före. Och nu också skidor.

Nå. Hellre kvällen före än kvällen efter.

Och jag tycker hemskt mycket om oss.

Om dem.

Inte alls som jag

Hur är man en bra förälder till ett barn som på så många sätt är så olikt sig själv? Som ställer frågor till livet som man egentligen aldrig reflekterat kring, som befinner sig i känslolägen där man själv aldrig varit?

Jag behöver veta, för hittills verkar exakt alla mina barn bli dels inte alls som jag och dels inte alls som varandra. De verkar bli helt och hållet exakt som sig själva och det är både fantastiskt och fantastiskt utmanande samtidigt.

Men när Arvid spontant och oprovocerat viskar att jag är världens bästa mamma efter en kväll som nog var minst sagt både ock så vågar jag nästan tro att det blir bra i alla fall. Fast jag inte riktigt vet.

Kärleken. Nog bär den långt ändå.

#goals

I dag hörde jag en sann berättelse om en mormor och morfar som varje lördag klockan nio samlar sina vuxna barn och deras familjer på ett café och äter frukost. Det har de gjort i femton år.

Det är något av det vackraste och häftigaste jag hört på länge. Kanske någonsin. Jag ville dela det med er.

#goals

Jag funderar ibland på vilka berättelser om vår familj som blir barnens. Vad kommer de att minnas? Vad kommer de att berätta? Vad gjorde oss till oss?

Och lika mycket funderar jag på vilka berättelser om vår familj som jag vill att blir barnens. Vad vill jag att de kommer att minnas? Vad vill jag att de kommer att berätta? Vad vill jag att gör oss till oss?

Det finns troligtvis många kapitel kvar att skriva i den berättelsen. Det är aldrig för sent att fundera på hur nästa kapitel kunde se ut.

Bild: Maria Hedengren

När någon tror att vi kan sväva

För någon vecka sedan skrev jag om lillasystern som inte kunde förstå varför jag inte sökte till Idol. Men hon är inte den enda som ser mig i ett glittrande skimmer. Min mamma har en enorm tilltro till mig. Nu inför flytten skickar hon jobbannonser till mig var och varannan vecka. Ofta är min tanke Men, mamma, det här jobbet kan jag faktiskt inte göra. Men det finns en tanke som alltid kommer först; Tänk vad hon älskar mig och tror på mig.

I sanning är det en gåva att få växa upp med en förälder som tror så mycket på en. Som ser möjligheter också där man själv ser otillräckligheter. Jag kan inte annat än önska alla den starten. Livet får oss ändå att landa på jorden men när någon tror att vi kan sväva vågar och förmår vi mer än annars.

I ett knappt dygn har jag fått leka ensambarn. Det gör jag alltid när jag träffar mina föräldrar utan min egen familj eller mina systrar. Det händer ytterst sällan. Det går oftast år mellan gångerna. Men nu hände det. Det var bara vi och det var gott. När vi är alla är det ännu godare, men det här var också mysigt.

Mamma och jag. En varmare dag än i dag.

Vi är familj

I går var jag ensam hemma med mina barn och hon var ensam hemma med sina. Medan fyra av fem barn lekte ute i snön drack vi te tillsammans och åt kex som vi gömde när barnen kom in igen. Sedan lagade vi tacos och åt middag med alla barn. Vi hann prata mycket. Sällan fick vi prata ostört och ofta blev vi avbrutna, men vägen mellan henne och mig är kort och då går det ändå.

När de åkte sa vi hejdå i tamburen. Och ingen av oss sa det som jag tror att vi båda tänkte. Jag tror mina ögon sa det och jag tror hennes sa samma sak. Snart har vi inte det här längre.

– Jag älskar dig, sa vi i stället nästan i mun på varandra. Och sedan gick hon.

Vår vänskap kommer att överleva, det är säkrare än det mesta. Vi är familj och familj är man var i världen man än finns. Men vår vänskap kommer att förändras och få hitta nya former. Ibland vågar jag nästan tro att den på vissa sätt kommer att bli ännu bättre. Men just i går kände jag mest bara att jag kommer att sakna det där. Barnförbjudna kex, avbrutna samtal och delat vardagsliv.

Jag älskar henne.

Linjer i mitt eget ansikte

Hon är en av de snyggaste och mest välbevarade 30-någonting-åringar jag vet. Om jag inte tyckte så mycket om henne skulle jag kanske vara bitter.

Nåja.

En kosmetolog upplyste nyligen henne om att rynkorna i hennes panna är ovanligt djupa för en människa i hennes ålder. Jag minns när hon berättade. Har hon rynkor i pannan? tänkte jag. Och tittade. Kanske. Och sedan tittade jag på min egen panna. Jag har. Helt säkert. Djupare än hon. Ovanligt djupa för en människa i min ålder.

Men jag hann alltså bli trettiofem innan jag ens tänkte tanken att jag kunde ha rynkor. Jag hade dem innan jag märkte dem och jag tänker att det finns något sunt med det. Att vara lyckligt omedveten är ett fantastiskt fint tillstånd när det gäller ens eget yttre. Ett tillstånd jag ska göra allt jag kan för att slå vakt om.

Under några veckor gick jag och tittade på min egen panna med lite mindre nåd än vanligt. Också andras pannor blev intressanta för första gången någonsin. Sedan kom livet tack och lov emellan och sådant som är viktigt på riktigt konkurrerade ut linjer i mitt eget och andras ansikten.

Jag kommer förstås inte att lyckas alla dagar, men jag tänker göra mitt absolut bästa för att inte ständigt jaga det som inte längre är möjligt för mig. Jag vill inte. Jag är ju inte tjugotvå. Inte ens trettiotvå. Men hittills har livet bara blivit bättre. Att låta några rynkor i pannan knäcka är uteslutet.