Flaggan i topp

(Om du vill maxa din läsupplevelse kan du leta fram KAJ:s låt Flaggan i topp på Spotify och spela den medan du läser den här texten.)

Vi var i bilen på väg hem från stan. Hade handlat typ mjölk och bröd och tandkräm för 199 euro. Hur är det ens möjligt? Vi hade också handlat den i särklass billigaste hockeyklubba Vasa kunde bjuda på. Vi lysnade på musiken från KAJ:s Botnia Paradise. Arvid var DJ och valde Flaggan i topp, en låt som jag inte har hört en enda gång sedan vi såg musikalen i höstas och som jag inte har tänkt på heller.

Några minuter in i låten började jag gråta. Jag förstod inte alls varför. Jag har ägnat halva mitt liv åt att försöka sluta skämmas för mina tårar och jag gör det nästan aldrig i tryggt sällskap – men när jag inte för mitt liv begriper varför jag gråter ligger skammen tydligen nära. Så jag försökte blinka bort gråten och vända bort ansiktet.

Men eftersom självreflektion är min bästa gren insåg jag efter en stund. Åtminstone delvis. Jag grät för att jag kastades tillbaka till den oktoberkväll när vi såg pjäsen på Wasa teater. När världen kändes hoppfull och ny och och tacksamheten över att vi kunde vara på teater tillsammans var enorm. När allt kändes möjligt igen.

Idag känns det… inte så hoppfullt och nytt och möjligt.

Hjälp, vad jag skulle betala mycket för ens en deciliter av känslan i oktober.

Och så grät jag också för att låttexten till Flaggan i topp i all sin enkla briljans kändes klockren för den känsla som råder i mig nu.

I stormens öga ser du klart,

i kaoset blir det uppenbart;

även mitt i mörkret finns det hopp.

Håll flaggan i topp, håll flaggan i topp

En morgondag ska gry

när solen åter stiger opp.

Håll flaggan i topp,

Våga möta rädslan – ge inte opp.

Lite så är det ju onekligen nu. Kaos och mörker. Lite svårt är det för åtminstone mig att verkligen tagga till inför en vårtermin som känns lite som magsjuka; lömsk och oförutsägbar.

Men jag tänker göra allt jag kan för att inte förlora hoppet. Och jag tänker att jag gör det bäst genom att fokusera på det jag trots allt kan och får göra och inte bara på allt som inte är möjligt. Hur glad är jag inte att vi bokade in teaterföreställningen och gick på den när vi kunde, till exempel?

Så idag kände jag stor glädje i den lilla stora stund när jag mötte Arvids kompis mamma och hund och gick en bit tillsammans ned dem längs vägen i något som påminde om solsken. Sedan bokade jag in en promenad med en god vän, för det finns inga restriktioner som förbjuder det. Och när den promenaden blev avbokad bokade jag istället in en skidtur med Hildes bästa kompis och hennes ljuvliga mor. Den skidturen får en halv av tio stavar, högst (på grund av Hilde och minus 19 grader). Men det var på något sätt så fint att den kunde bli av. Jag behöver verkligen saker som blir av just nu.

Om man får vara lite dramatisk så här på jullovets sista kväll känns det onekligen som om vi hade en värld när jullovet började och en annan värld nu. Hur världen ser ut om en månad vet vi inte – för att inte tala om hur världen ser ut när vårterminen tar slut.

Men jag fortsätter hoppas på den morgondag som ska gry. När vet ingen av oss, men den ska gry. This too shall pass.

En annan sak som blev av idag: en kort länk. Det var jättekallt och jag hade min Marcus&Martinus-mössa. Annars fanns det mycket att gilla. Flaggan i topp!

Himla lätt och tacksamt

Jag står och steker malet kött när Arvid och en av hans bästa kompisar kommer in i köket. Det är trettondag och dagen före det stora beslutet om distansundervisning ska fattas.

– Vad tycker ni? Borde vi ha distansundervisning eller inte? frågar jag efter att ha berättat om den diskussion som regeringen ska föra dagen därpå.

Arvid förordar distansundervisning, men jag betvivlar starkt att han gör det med samma motiv som Kiuru. Kompisen och jag hoppas på närundervisning. Vi är alltså två mot en. Kanske en fingervisning om fredagens beslut?

Sedan fortsätter de bygga sin koja och jag fortsätter steka mitt kött och tänker att det nog är himla lätt och tacksamt att få tycka till på en höft hemma i köket. Ha en magkänsla och gå på den. Uttala ord som väger ytterst lätt – om alls – och därför inte behöva bära något ansvar.

Jag avundas verkligen inte de människor som måste fatta beslut nu. Sällan är det lika uppenbart att beslutsfattande alltid innebär att göra människor besvikna. Folk börjar helt förståeligt bli riktigt coronatrötta och att i det skedet tvingas ta ställning och peka med hela handen… Ingen dag skulle jag vilja byta plats.

Det är människor som fattar beslut. Det är människor som verkställer beslut. Det är människor som påverkas av beslut. Det är människor som lider av beslut och som kroknar av beslut.

Låt oss alla försöka minnas det. Att vi alla är människor. Bara människor. Låt oss försöka vara snälla mot varandra och lita på att människor fortsättningsvis i regel gör sitt allra bästa. Också när de gör på ett helt annat sätt än vi själva tycker att de borde göra när vi steker vårt malda kött.

Vi tar hand om varandra, va? Det blir bättre.

Lömsk och oförutsägbar

Av alla helt ofarliga sjukdomar är magsjuka den värsta. Den är liksom lömsk och oförutsägbar och bara allmänt äcklig. Så när Hilde kastade upp igår på kvällen var fröjden rätt långt borta.

Samtidigt; när jag satt där på hennes sängkant och strök henne över ryggen hade jag sinnesnärvaro nog att kunna fokusera på det helt avgörande faktumet att det här ändå är helt ofarligt. Jag tänkte på alla de föräldrar som tvingas torka upp efter kräkningar som beror på farliga sjukdomar. Min egen smärta blev onekligen mindre.

Det går inte alltid att ha alla perspektiv. Om fler än Hilde blir sjuka här hos oss kommer jag helt säkert inte att vara lika sinnesnärvarande och om jag själv blir magsjuk lär jag falla in i en rätt oattraktiv självömkan. Men alla gånger jag bara förmår ha perspektiv så vill jag klamra fast vid dem. För de gör verkligen en skillnad. Ibland hela skillnaden.

Hon är en tapper liten magsjukling. Och så gullig också i en sådan här mer stillsam version. Men oj så vi längtar efter att få tillbaka vår viljestarka och energiska Hild.

En frisk dag under jullovet. Viljestark nog att vägra skridskor. Energisk nog att vilja is.

Hjärtat

Han har det största och mjukaste och varmaste hjärtat.

– Mamma, visst skulle vi hjälpa en hemlös? Ge hen pengar och en filt?

frågade han idag apropå absolut ingenting när han var på väg till en av bästa kompisarna på filmkväll. Med två påsar opoppade micropopcorn i fickan.

Jag svarade ja.

Jag hoppas och tror att jag svarade sant.

Inte bara corona

Vi har bott på vår nya hemort i två och ett halvt år nu, insåg jag ikväll när jag gick hem från butiken.

Och sedan insåg jag att klart största delen av vår tid här har varit coronatid. Om vi har bott här i två och ett halvt år och vi har levt med coronan i snart två år så innebär det onekligen att nästan hela vår tid här har präglats av den.

Och den insikten gav mig en viktig insikt till; coronatiden har inte bara varit en coronatid, det har hänt mycket annat också.

Främst tänker jag förstås på alla de människor som vi idag får kalla vänner. Människor som inte alls fanns i vårt liv innan vi flyttade hit och som nu är så viktiga och avgörande. Våra vänner. Barnens vänner. Familjens vänner. Om de två senaste åren bara skulle ha varit corona skulle de här människorna inte ha hunnit bli våra vänner. Ni vet vem ni är och det säger mycket om er att ni också i dessa märkliga tider har blivit just vänner.

Jag vill inte se tillbaka på den här tiden och bara se skuggan av corona. Jag vill inte gå med på berättelsen om att den här tiden bara varit corona. Jag vill se allt det fina som den här tiden också har fört med sig. Alla människor. Alla möten. Alla kvällsdopp. Alla gudstjänster. Alla springturer. Alla promenader/terapisessioner med min H. Alla andra ljuvliga promenader. Alla matcher. Alla friidrottstävlingar. Alla roliga jobbuppdrag. Alla avklarade studiepoäng. Alla böcker jag läst. Alla tröjor jag har stickat. Alla texter jag skrivit. Alla tv-serier jag sett. Alla böner jag bett.

Allt det har hänt. Allt det har format mig och det liv som är mitt.

Jag höll nästan på att glömma. Trodde för en halv sekund att allt har varit coronaelände. Mycket har varit det och listan på allt som inte blev är lång. Men listan på allt och alla som blev är faktiskt också nu ännu längre.

Att vara tonåring

Att vara förälder till en tonåring är att ibland minnas så otroligt tydligt hur det var att vara tonåring.

Minns du hur pinsamt allting var när man var tretton-fjorton? Hur 80 % av ens tid och 95 % av ens energi gick åt till att skämmas för olika saker?

Tänk om jag hade vetat då att alla andra också gick omkring och skämdes aktivt. Att de inte alls hade tid och energi att fundera på hur jag såg ut eller betedde mig eftersom de var helt uppslukade av att fundera på hur de själva såg ut och betedde sig. Tänk om jag hade vetat att jag inte var ensam om att känna som jag gjorde.

Att vara tonåring är jobbigt. Men det är också roligt, spännande och intensivt. Och får man vara tonåring i gott och tryggt sällskap så kan det nog vara rätt härligt. Jag är så glad och tacksam för att just min tonåring får vara det. Hon har ljuvliga vänner.

Och en pinsam mamma. Och en kanske ännu pinsammare pappa.

Men hon är knappast ensam om det. Heller.

Vi två. För tolv år sedan.

Så gott som helt säker

Tidigare idag. Helt apropå ingenting:

– Mamma, hur var det på din crossfit idag?

Jag älskar älskar älskar att hon frågar.

– Vad gjorde du där idag? Hade du någon lärare? Vad heter den?

Det finns tusen saker jag kunde vara stolt över hos henne. Kanske tusen jag också är stolt över, faktiskt. Men jag tror att hennes förmåga att ställa intresserade frågor till människor i hennes omgivning är en av de egenskaper jag är allra stoltast över.

Som när hon ibland frågar vad jag har gjort på jobbet. Som när hon ibland frågar Fredrik hur det var i kyrkan. Som när hon undrar hur storasyskonen haft det i skolan eller på träningen. Som när hon vid årets julmiddag frågar sitt bordssällskap, sin 23-åriga kusin:

– Vad önskar du dig i julklapp då?

Nästan alltid tror jag att hon kommer att klara sig bra. I vissa stunder är jag så gott som helt säker.

Försöka göra rätt

Jag är inte hypokondrisk. Alls. Stod mycket långt bak i kön när den gåvan (förbannelsen?) delades ut och är snarare lagd åt helt andra hållet. Jag tror liksom aldrig att det är något och har aldrig varit rädd för att vi ska dra på oss något. Aj, ni är magsjuka? Men ingen av er har kastat upp idag? Nå, då är det ju ingen fara – välkomna!

Vi har haft corona i vår värld i snart två år och jag har aldrig trott att jag eller vi ska drabbas. Det betyder förstås inte att jag har låtit bli att följa rekommendationer och restriktioner – det skulle ju vara respektlöst mot dem som bär tungt och allra tyngst i det här läget. Men det betyder att jag aldrig har tänkt att just jag och just vi ska bli sjuka.

Tills nu.

Nu känns risken onekligen rätt stor. Var och varannan verkar få covid utan att veta var och när. Att tro att just vi skulle skonas är helt orimligt.

Jag är inte alls rädd. Statistiskt sätt kommer vi ju lindrigt undan, vi är hyfsat unga och grundfriska. Säkert kan man aldrig veta att den här sjukdomen beter sig lite hur som helst, men vi lär komma lindrigt undan. Om vi blir drabbade, vilket vi mycket väl kan bli. Det betyder förstås inte att jag låter bli att följa rekommendationer och restriktioner – det skulle fortfarande vara respektlöst mot dem som bär tungt och allra tyngst i det här läget.

Vi fortsätter försöka göra rätt, va? Ingen enda av oss har facit, men några har bättre koll och större ansvar än vi andra och vi gör nog bäst i att lyssna på dem. Det är lätt att vara tvärsäker på hur vi borde hantera den här situationen om vi ser bara vårt alldeles egna perspektiv. Så fort vi faktiskt försöker se också andras blir det svårt. Att lyssna till dem med flest och störst perspektiv känns som det enda något sånär rimliga i den här allt annat än rimliga verkligheten.

Tänk att det här händer. Och händer och händer. Fortfarande kan jag drabbas av overklighetskänsla ibland. Tänk att vi är med om det här. Vi som kanske trodde att vi hade kontroll.

35 frågor om 2021

De här frågorna besvarar jag nästan varje år i början av januari. Också i år.

1. Gjorde du något i år som du inte gjort förut?

Ganska lite. Men jag började med crossfit.

2. Höll du några av dina nyårslöften?

Jag hade bestämt mig för att inte köpa några kläder alls under år 2021. Det gjorde jag inte fram till mitten av november, sedan hände något.

3. Fick någon du känner barn?

Ja! Men lite färre nya barn än på länge blev det det här året.

4. Dog någon som stod dig nära?

Nej. Inte det här året heller. Det är en lika stor nåd varje år. Nej, förresten – det är en ännu större nåd varje år.

5. Vilka länder besökte du?

Sverige. Till och med tre gånger!!! Det kändes som att åka till rymden. Minst.

6. Är det något du saknade år 2021 som du vill ha 2022?

Jag saknade det inte helt, men den här hösten har innehållit för få människomöten. Vill ha klart mer av dem nästa år, inget gör mig lika gott. Utöver det saknade jag förmågan att hålla armbågarna högt i vissa lyft i crossfiten.

7. Vilket datum kommer du alltid att minnas?

Inget. Och inte för att låta tråkig, men det finns mycket nåd också i det.

8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?

Det måste nog vara att jag för första gången någonsin lyckades hålla långt liv i en andlig rutin.

9. Vilket var ditt största misstag?

Jag tänker sällan på mitt liv i ord som misstag, så den här är knepig. Men jag missade ett tåg från Åbo en dag i november. Just det är väl ett typiskt misstag? Men det spelar ju ingen roll. Däremot känns det förminskande att kalla de stora saker som gått fel för just misstag.

10. Vilket var ditt bästa köp?

I somras köpte jag ett jättefint vitt fat.

11. Vad spenderade du mest pengar på?

Hyra och amorteringar.

12. Vad gjorde dig riktigt glad?

Att sommaren och största delen av hösten var så pass vanliga som de ändå var. Barnens fotboll och friidrott gjorde mig jätteglad!

13. Har du varit sjuk eller skadat dig?

Jag har varit rejält förkyld två gånger under hösten. Första gången fick jag avsluta min runstreak efter ungefär 470 dagar. Det kändes märkligt okej.

14. Vilka låtar eller artister kommer att få dig att tänka på 2021?

Snippan & Snoppen.

15. Mådde du bättre eller sämre under 2021 än du gjort tidigare år?

Sämre. Klart sämre. Men det blev klart bättre på slutet.

16. Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?

Människomöten. Och läsning. Här kunde man invända att jag ju lagt jättemycket tid på läsning, men ingen minut av den tiden har någonsin varit bortkastad.

17. Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?

Det här svaret gör mig säkert väldigt unik, men här kommer det ändå; planlöst slösurfande utan mål och mening.

18. Hur var din julafton?

Den var riktigt fin. Riktigt, riktigt fin. Kunde man begära något mer i år än att alla dem man skulle fira med var friska och att ingen var i karantän? Nå nej. Så alla vi som fick det får vara glada.

19. Blev du kär?

Jo, för nitton år sedan. Fortsatte bara vara. Det finns visserligen inget ”bara” med det.

20. Vilket tv-program har varit det bästa på tv?

Nu ser vi ju inte på tv mera. Men jag tyckte om The crown och Bonusfamiljen.

21. Hatade du någon som du inte hatade förut?

Kanske den här frågan. Men det gjorde jag nog förut också.

22. Vilken var den bästa bok du läste 2021?

Det går inte att svara på. Läsningen år 2021 ska få ett helt eget inlägg.

23. Vilken var din största musikaliska upptäckt?

Kanske mina trådlösa hörlurar.

24. Önskade du dig något som du fick?

En ganska vanlig sommar. Välmående barn. 10 000 steg nästan varje dag.

25. Önskade du dig något som du inte fick?

Det var ju ett par jobb och en studieplats.

26. Vilken var årets bästa film?

Det var inte många filmer i år. Heller. Så jag måste väl säga nya James Bond. Det är liksom den eller nya Sune eller nya Ryhmä Hau. Jag tror inte jag såg någon annan.

27. Vad gjorde du på din födelsedag?

Fick världens bästa present när en superälskad och supersaknad syster plötsligt dök upp hemma hos oss.

Min födelsedag.

28. Vilka var de bästa människorna du träffade?

Det var nog inte många nya år. Det skulle väl inte vara det. Men jag träffade en svensk man på ett svenskt café en eftermiddag i november som kändes ytterst bra. Tur det!

29. Hur skulle du beskriva din klädstil?

Som lite för ofta leggings och huppari. Kunde lätt ha Klä på dig! som ett nyårslöfte, men skriver det här iklädd just leggings och huppari så knappast.

30. Vad fick dig att må bra?

Att jag höll fast i den goda coronarutinen i att dagligen vistas utomhus, helst flera gånger.

31. Vilken kändis var du mest sugen på?

Jag var tråkigt osugen på kändisar.

32. Vem saknade du?

Systrar i fjärran land. Elever. Vänner i Helsingfors.

33. Vilken var din bästa månad?

Spontant höll jag på att säga juli, men egentligen tror jag att det var september.

34. Finns det något du kunde ha gjort bättre?

Jättemycket som jag kunde ha gjort jättemycket bättre.

35. Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?

Blir det här året då jag äntligen klarar ett helt år helt utan att köpa kläder? Jag hoppas ju det och gör ett nytt försök. Också misslyckade försök är bättre än inget försök och hittills har jag kommit lite lite närmare målet varje gång jag försökt.

Jag hoppas bli starkare. Fysiskt. Kanske också psykiskt, men priset för den styrkan är alltid så högt.

Jag hoppas verkligen få ett nytt jobb. Blir ju utan jobb i sommar och för en person som blev fast anställd och fick världens bästa jobb när hon var typ tjugosex år är det en märklig och jobbig om än spännande grej att inte ha en aning om vad hon ska göra i augusti.

Jag hoppas fortsätta hoppas. Jag tänker göra allt jag kan för att fortsätta hoppas och tro att coronan snart tar slut. Det var när jag förnuftigt slutade hoppas på det som jag blev låg och ledsen. Så jag hoppas ha kvar mer av min grundglädje. Hela tiden.

Jag hoppas skriva mer. Mycket mer.

Men på riktigt; på nästan alla riktigt viktiga sätt hoppas jag att det år som kommer blir som det här. Jag har en tro som bär genom typ allt. Jag har fått vara frisk. Jag har en Fredrik som jag älskar och som älskar mig. Jag har glada barn som trivs med sina liv. Jag har ett roligt jobb och jag har världens i särklass bästa vänner. Ingen dag har jag känt mig ensam.

Jag har ju allt. Jag vet det så väl. Tacksam var jag alla dagar också 2021 – även om jag också var ledsnare och lägre än på länge. Tacksam vill jag fortsätta vara också 2022.

Undantagsläge

I grunden är jag rutinmänniska. En sådan som tycker om vardag och förutsägbarhet och rutiner. En sådan som vet vad hon behöver och som försöker pricka in och av det varje dag.

Veckan som gått har inte varit en sådan vecka. Det har varit undantagsläge hela tiden. Nästan allt det där som jag annars behöver har fått ge vika för det som jag behöver allra mest; människor och gemenskap.

Jag har skrivit nästan inget och läst nästan lika lite. Ändå har jag mått som en prins. Jag mår nog som allra bäst när jag får vara med människor som jag älskar och som älskar mig.

Gott nytt år!