Som om vi aldrig känt varandra

“Arbetslivskamrater. Älskade människor. Vi som dagligen arbetat ihop men aldrig haft en gemensam semester att landa i. Vi som under säsong ses mer än vi umgås med våra barn, men när fotoalbumet bläddras igenom är det som om vi aldrig känt varandra.”

Så skriver Annika Lantz i sin bok Vad ska en flicka göra? Boken handlar inte alls om kolleger, men när jag läste just de här träffsäkra orden som handlar om just kolleger fastnade de i mig. Jag visste nämligen då att de kolleger som har varit mina hela mitt vuxna liv snart inte skulle vara det längre.

Och i dag var det alltså dags för ännu ett svårt avsked. Det kollegiala. I tio års tid har det varit de här människorna, mina arbetslivskamrater, som jag hängt oftast och mest med. Det är dem jag hälsat på varje morgon, sagt hejdå till varje eftermiddag. Det är dem jag lunchat med varje dag klockan 11.45 och det är dem jag delat högt och lågt med. De finns inte i mina fotoalbum (jag har inga), men de finns i mitt hjärta. Och mitt hjärta vet att vi har känt varandra.

Under mina tio år i Lärkan har hundratals fantastiska elever kommit och gått, men de fantastiska lärarna har tack och lov inte gått så mycket. De har varit en stabil och trygg skara. I den gemenskap vi är har jag fått bli till som lärare och jag har svårt att föreställa mig en bättre miljö för en människas första steg på lärarbanan.

Jag har haft världens bästa jobb. På riktigt. Jag har vetat det varje dag. Också i dag. Det var svårt att säga hejdå till mina kolleger. Jag hade avskytt om det hade varit lätt.

I klassrum i min skola.

Advertisements

Platsa på ett tidningsomslag

Han kommer springande längs perrongen. I rufsigt hår, beigefärgade shorts och en mörkblå tröja. Hela han ler. Fast han är ganska långt borta ser jag hur hela han ler.

Och jag ser orsaken till hans leende. Den har gula jeans, en klarblå tröja och en stor väska.

När de möts kramas de länge, länge och han kysser hennes mun, hennes kinder, hennes panna och sedan kramas de igen. Länge, länge. Innan de går vidare längs perrongen. Tillsammans.

De ser båda så vanliga ut, tänker jag. Ingen av dem skulle platsa på ett tidningsomslag. Men de ser båda så ovanligt lyckliga ut, och hellre lycklig utanför omslagen än olycklig på. Dessutom skulle de uppenbarligen pryda varandras tidningsomslag om sådana fanns och faktum är att det räcker mer än väl att den där ena enda skulle välja att ha en där.

Han skulle vara på mitt. Alla nummer, alla dagar.

Hemskt och hemskt vackert

För ganska precis nio månader sedan träffade jag dem för första gången. Tjugosju helt nya människor som skulle komma att bli mina “egna” elever. Redan den där allra första augustidagen i klassrum nio insåg jag att de var en härlig grupp och under den tid som gått sedan dess har den insikten bara vuxit sig starkare.

I dag sa vi hejdå.

Och de här härliga människorna hade samlat ihop brev och kort och hälsningar till mig i ett stort kuvert:

(Älskar deras tilltro till posten här. Hur litet tänker de sig att Österbotten är?)

Vad de skrev? Nå, så sjukt fina saker att jag som lärare nog måste ha gjort någonting rätt någon gång. Kanske till och med ganska ofta. Jag tror bestämt att de skrev från hjärtat och det som skrivs från hjärtat landar ju också bäst i andras hjärtan. Nu bor deras ord i mitt.

Här en glimt ur en av hälsningarna. Tänk att någon ser mig så. Tänk att jag får vara den för någon.

Jag har faktiskt fasat lite för den här dagen. Min sista studentdimission i Lärkan. Mitt hejdå till eleverna – de bästa med det bästa jobbet. Jag var beredd på tårarna och hjälp vad de rann.

Men jag var faktiskt inte alls beredd på allt det vackra. Jag visste ju att sorgen skulle komma, men jag hade ingen aning om allt det fina som också skulle rama in den här dagen. Det jag trodde att skulle bli hemskt blev både hemskt och hemskt vackert.

Aldrig glömmer jag den här dagen. Aldrig glömmer jag dem.

Mitt hårt åtgångna modershjärta

– Jag vill komma och mysa med dig, sa hon lite sorgset i dag när vi talades vid på FaceTime.

Det högg till i mitt hårt åtgångna modershjärta. Vi har snart 31 majnätter bakom oss och bara en handfull av de nätterna har jag somnat under samma tak som min tvååring. Jag är ju verkligen inte den som tackar nej till lite tid utan barnen ibland, men det finns gränser som jag misstänker att börjar vara passerade nu. Jag saknar verkligen min lilla Hild så att det värker i mig. Och ännu mer värker det i mig att märka att hon saknar mig också.

Samtidigt som alternativet – att ingen av oss skulle sakna den andra – skulle värka mest av allt.

Det fanns ingen perfekt lösning för maj 2019. Med två vuxna med varsitt jobb 450 km från varandra fanns det ingen perfekt lösning. Jag tror helt och fullt att vi kom till den absolut bästa tänkbara, men perfekt var den inte. Alla nyckelspelare har fått stretcha lite. Ibland mycket.

Konstigt och nåderikt nog är det ju ofta först när man ser slutet som man kan tillåta sig att också se det svåra. Så därför saknar jag henne mera nu när det är några få dagar kvar än jag gjorde då när det var många, många dagar kvar.

I morgon är det första juni. I morgon är maj 2019 slut.

Vi som saknar varandra. Här i maj 2018. Fotade av Maria Hedengren.

Så enormt mycket mer

Det sägs ibland att mammabloggar bidrar till att unga människor i dag inte vill ha barn. Det finns för mycket vardagsrealism och för lite glansbild kring föräldraskap. Jag är säkert skyldig. Jag skyr ju sällan det tråkiga, det frustrerande och det fula som ofrånkomligt kommer på köpet när man blir förälder. Men jag hoppas att här också finns det roliga, det härliga och det vackra. För det väger så enormt mycket mer, är så enormt mycket mer.

I dag har jag haft ledig dag med mina stora barn. Vi har vridit ut det sista ur den trasa som är huvudstadsliv och därför har vi gjort Heureka OCH Hoplop. Jag tror jag har tänkt typ trettiofyra gånger i dag att jag älskar de här två människorna så vansinnigt mycket och att jag tycker så mycket om att vara med dem. Att få vara den som de kallar mamma är typ det största som finns. Det roligaste, härligaste och vackraste.

Det kom också på köpet. Ju.

Vi och vår Heureka-hjärna.

Festligare än min

Hon är ett sådant prästbarn som vill gå till kyrkan. Ett sådant prästbarn som gärna berättar om sitt första besök i pappas kyrka.

– Pappa var högt uppe och sjöng, förklarade hon.

Och så sjöng hon. Några helt klart liturgiska toner och några helt klart odefinierbara ord.

– Vad sjöng han alltså? undrade jag.

– Här kommer Pippi Långstrump, berättade Hilde.

Inte konstigt att hon vill gå till kyrkan. What’s not to like med en prästpappa som sjunger om Pippi?

Hennes värld är festligare än min. Att få vara nära henne är att också få vara nära den festliga världen.

Dagisfotot 2018.

Vår sista vårfest

– Hr du tänkt på att det här är er sista vårfest här? frågade den vänligt sinnade föräldern när vi ikväll pratades vid på lågstadiets fest. Arvids första vårfest i den här skolan, samtidigt hans sista.

Eftersom föräldern var genuint vänligt sinnad och knappast visste bättre nickade jag bara leende och byggde god social stämning med mitt svar.

– Ja, så är det, sa jag milt.

Egentligen svarade mitt inre typ så här:

– OM JAG HAR TÄNKT PÅ ATT DET ÄR VÅR SISTA VÅRFEST HÄR??? Igår år jag skolans makaronilåda till lunch, uppvärmd från förra veckan och varje tugga campade jag diemet ur genom att för mig själv konstatera att det här är sista gången jag äter makaronilåda i den här skolan. Så jo, jag har tänkt på att det här är vår sista vårfest här. Jag började tänka på det redan flera månader innan jag visste när den skulle vara.

Det var en fin vårfest. Föstås. Arvid, som ju var rätt darrig på julfesten, var i dag en filbunke med berlinermunk i magen. Han var med rätta så stolt. Tänk vad långt han kommit. Ingrid var Ingrid. Med bärande stämma och med den ständiga beredskapen att småregissera en klasskompis på scen. De barngrupper som våra barn har fått växa och vara i har varit de tryggaste tänkbara. Det skulle vara väldigt lätt att sörja dem väldigt mycket, men det är på något märkligt nådefullt sätt ännu lättare att vara väldigt tacksam.

Vi laddade upp med trip (som inte är trip) och berlinermunk inför festen.

Rikast

Oftast räcker orden till, men ibland tar de liksom slut. Då borde man väl vara tyst och inte ens försöka, men ibland struntar man i alla borden och försöker ändå. För att man vill skriva ner för att sedan minnas för alltid.

Nu är ibland.

I kväll har ett hus fullt av våra vänner här i Helsingfors sagt hejdå. Vi har fått ha en så fin kväll med storfamiljen här, med det gäng som blev vårt. När vi kom hit för tio år sedan kände vi nästan ingen av dem, nu hör de ihop med oss. Våra barns gudföräldrar. Vår församlingsfamilj. Vår Iitu. Våra gamla konfirmander. Att ni har funnits och finns i vårt liv är så stort.

När de flesta sedan hade gått hem och barnen hade lagt sig satt vi runt köksbordet med några av de allra närmaste och de bad för oss och allt det nya som väntar. Den stunden flyttade rakt in i mitt hjärta för att aldrig någonsin flytta ut igen.

Nu får jag somna under samma tak som hela min egen flock, fyra av våra bästa vänner och våra gemensamma sex barn.

Om jag känner mig rik? Rikast. Och tacksammast.

För den som är minst

I går besökte vi vårt nya Prisma och under den dryga halvtimme vi var där talade vi med tre olika bekanta. I den stunden tänkte jag att vi nog kommer att överleva också utan vårt älskade Södra Haga, den stadsdel där vi de senaste tio åren träffat dagis- och skolföräldrar på gatan, posten och biblioteket.

Hilde var verkligen inte övertygad. Hon gick liksom inte med på att vårt nya Prisma är Prisma. För henne finns det ett enda och det var inte det här.

På många sätt utgår jag från att flytten är lättast för den som är minst, och det kan mycket väl vara så. Men för den som är minst måste ju nåstan allt te sig så märkligt nu. Som att det inte finns bara ett Prisma, till exempel.

Hem

Jag kom hem ikväll. Med tåget. Kände för första gången att jag kom just hem när jag kom just hit.

Samtidigt har jag faktiskt kommit hem varje dag hela veckan. Våra vänners hem känns på alla tänkbara sätt som också vårt just nu. Det säger väldigt mycket om dem.

Men det säger förstås också något om mig. Jag friar hellre än fäller ett hem. Tolkar hem generöst och tänker att jag har allt att vinna på det.

Där vi finns tillsammans är alltid hemma. Där krävs ingen generositet alls.

Bild: syster Matilda Audas Björkholm