Vem var det där?

Matchen börjar snart. Juniorerna står på rad och värmer upp genom att träna skott på mål. De flesta skotten kan kanske inte riktigt kallas skott, så är det ju ofta när spelarna är små.

Men så är det hans tur. Med mål och mening och fart och riktning skjuter han bollen mot mål. Mitt i krysset.

– Vem var det där? frågar en pappa imponerat, med beundran i rösten.

Det är min son.

Det är på dagen tre år sedan och vi är i Malax där Arvid ska spela sin allra första match med sitt fotbollslag. Vi har bara bott några veckor i Kvevlax, men han har redan ett lag. Ett lag där han blir en nyckelspelare, ett lag som tar emot honom med öppna armar.

Jag tror ju inte att han blir fotbollsproffs i framtiden, men när han var sju år och nyinflyttad fick han vara bäst i ettan på fotboll. Och den som tror att det väger lätt mot en proffskarriär vet inte vad det är att flytta en liten, känslig själ som man varit mer eller mindre orolig för de senaste månaderna. Att han fick börja en helt ny skola och redan från början vara ett fotbollsnamn… Det var stort. Det var nåd.

Och för alltid kommer jag att vara tacksam för att han just precis då fick vara just precis så bra. Bättre behöver det inte bli. Bättre kan det kanske inte bli.

För tre år sedan.

Deras framtida värde

Hemma hos oss har vi tydligen numera en som signerar sina gamla fotbollsskor för att öka deras framtida värde.

Hm.

Han kunde ju ha frågat. Själv tänker jag spontant att namn skrivna med turkosfärgad tuschpenna mitt på skon sänker skornas eventuella andrahandsvärde.

Å andra sidan vet jag nästan alltid mindre än han när det kommer till just fotbollsskor.

Ganska stor

Idag gick hon hem från dagis för sista gången, vår lilla Hild. Också för själar mindre dramatiska än min är det ju lite stort. Hon är inte lägre ett dagisbarn. Nu har hon sommarlov och sedan börjar förskolan.

Hon har haft ett jättefint dagis. Det daghem som varit hennes i två års tid har varit en plats präglad av trygghet, kärlek och glädje. Hon har blivit sedd, hon har blivit hörd. Hon har blivit tydligare. Och inte en enda gång har någon antytt att hon skulle vara en börda eller ett hinder eller ens en utmaning, trots de utmaningar hon har. Tvärtom. Många gånger har hon blivit kallad tillgång.

Tänk.

Inte är det ju bara sådär att lämna en sådan plats.

Och nu har vi inte längre något dagisbarn. Tänk det. I tretton år har vi varit dagisföräldrar. Nu är den tiden slut. Och trots att Hilde för oss känns ungefär tio gånger mindre än Ingrid gjorde i samma ålder så är det ju nog ett ofrånkomligt faktum – också vårt minsta barn börjar bli ganska stor.

Tänk.

Vårt hopp och vår besvikelse

Hildes fotbollskarriär har tagit slut. Hon tränade ivrigt och glatt hela vintern i gympasalen med sitt lag. Packade vattenflaska, fotboll i storlek 3 och inneskor. Åkte alltid iväg glad. Kom hem lika glad.

Men så kom ljuset och någon slags värme och träningarna hölls utomhus. Och Hilde ville inte längre. Alls. Vi har bestämt för länge sedan att inte tvinga hobbyer på barn som inte vill. Så egentligen var det lätt att låta henne sluta.

Förutom att det var svårt.

Det var tusen gånger lättare att låta Arvid sluta spela fotboll som sexåring än det var att låta Hilde sluta nu. För när Arvid ville sluta visste vi att han verkligen ville sluta. När Hilde ville sluta undrade vi. Ville hon sluta eller måste hon sluta på grund av synskadan?

Och jag insåg att det väl kommer att vara lite så här, att vara Hildes mamma. Att jag så gärna kommer att vilja att hon ska kunna allt hon vill. Att det kommer att vara svårt – kanske omöjligt – att veta när hon inte vill och när hon inte kan och att vi måste lära oss leva med den svårigheten.

Och så tänker jag på att hon inte ska behöva trotsa statistik för någon annans skull. Visst ska vi vara glada när sådant som borde vara svårt ändå fungerar. Men hon ska aldrig aldrig aldrig behöva bära vår besvikelse de gånger som det inte blir så. Vårt hopp får liksom inte bli så stort att det leder till att hon sedan måste bära vår besvikelse. Vi måste hitta en balans där. I alla lägen uppmuntra henne och tro på henne men också veta var gränserna går och respektera dem. Det kommer att vara svårt, men det kommer väl att bli lättare med tiden även om det kommer att göra ont ibland på vägen.

Vissa dörrar kommer att vara stängda för Hilde. Men just det har hon gemensamt med oss alla, ingen människa har någonsin stått inför enbart vidöppna dörrar. Inte hon och inte jag. Inte du.

Livet kan bli bra ändå. Livet kan bli väldigt bra ändå.

Att få ha en syster

Och så hände det sig att Ingrid kom hem igen efter fyra dagar på läger. Vi saknade henne alla.

Men jag undrar om inte Hilde saknade henne allra mest.

Jag önskar att jag hade sparat Hildes glädjevrål på burk. Så lycklig hon var när Ingrid äntligen var hemma igen. Hon hoppade upp i storasysters famn, slog armarna om henne och sedan var hon bara kvar.

Lite senare satt vi i soffan och pratade om saknaden och jag frågade vad Hilde hade saknat mest med Ingrid.

– Att hon är så himla, himla gullig, svarade Hilde.

Tänk att få ha en syster som är åtta år äldre. Tänk att få ha en syster som är åtta år yngre.

Fotade av moster Matilda Audas Björkholm. Hildes första dagar på jorden. Jag grät och var ledsen nästan hela tiden då. Tänk att de också då fick ha varandra, tänker jag nu.

Märkligt fint

Klockan var kvart över tolv när vi åkte hem från stranden i juninatten, jag och Ingrids kompisar. Och eftersom jag är nästan löjligt medveten om dödligheten körde jag nästan löjligt långsamt. Så medveten om vilken värdefull last jag hade. Och så mån om varje minut med flickorna.

Sedan kom vi hem och jag gick och la mig nästan direkt, skulle ju upp och jobba. Vaknade sedan idag och kände liksom i luften att det hade hänt mycket i mitt hem medan jag sov. Mycket som jag inte hade någon aning om.

Och att det var helt okej.

Sedan började jag jobba. Deltog i veckomöte. Skrev för hemsidan. Mejlade lite. Jobbade med administration. Sprang en femma. Tog lunchpaus. Insåg vid det skedet att jag hade jobbat en hel halv arbetsdag och lite till och på hela den tiden inte hört ett knyst eller sett en skymt av Ingrids kompisar. När jag åkte till biblioteket klockan ett sov de fortfarande alla fyra.

Och det var helt okej.

Det är på många sätt märkligt att vara tonårsförälder. Men mest är det märkligt fint.

Att få vara fjorton år

Vi tog en jättestor risk för tre år sedan. Och vi visste det. Vi slet upp vår elvaåring med rötter och allt ur den jord som varit hennes hem så länge hon kunde minnas och ännu längre. Vi flyttade fyrahundra kilometer norrut från en ort där hon hade det jättebra till en ort där vi hoppades – men inte kunde veta – att hon skulle få det lika bra.

Inte är det ju underligt att händerna knäpptes ovanligt ofta just då.

Och den bönen… Den är inramad med ovanligt tjock ram. SÅ besvarad. Hon är i helt rätt jord.

Ikväll firar hon sina fjorton första år på jorden. Hennes tre bästa kompisar, som alla har namn som börjar på L, ska sova hos oss i natt. Småsyskonen är borta och det är bättre än föräldrafritt. Ljudnivån är hög, lyckonivån ännu högre. Deras. Och min.

I skrivande stund är klockan 23.43, det är 14 grader varmt (kallt?) i luften och flickorna simmar. De hoppar i från bryggan med ivern hos barn mycket yngre än de och de känns just den här stunden lika odödliga som ljuset gör just den här tiden på året. Varken de eller ljuset är ju odödliga, men visst kan vi få tro det? Bara idag?

Tänk att få vara fjorton år och ha vänner som de här. Vi tog en jättestor risk. Det blev jättebra. Jättejättejättebra.

En ful tid

Jag utser den här dagen till första sommarlovsdagen 2022 hemma hos oss. Trots att den egentligen inte var någons första sommarlovsdag. Några har haft sommarlov en vecka. Några får om en vecka. Någon först om tre. Ändå. Idag var den första sommarlovsdagen.

För idag var alla hemma och nästan alla nästan lediga. Några var alldeles för trötta och de flesta alldeles för sockerstinna. Dagen för ostrukturerad och därmed lite orolig. Bråk och konflikter avlöste ständigt varandra, om de inte gick i omlott. Två barn härjade för att de inte fick ta glass efter åtta på kvällen trots att de ätit glass OCH godis tidigare idag.

Den stämningen. Hos oss är det den första sommarlovsdagen. När den än kommer.

Jag vet inte hur det är hemma hos dig. Kanske alla anpassar sig över en natt till sommarlovsliv och levererar idyll och harmoni dygnet runt. Men hos oss tar det en tid. En kort tid – tack och lov – men en ganska ful tid. Och om du råkar ha det lite som vi så vill jag bara meddela att du inte är ensam.

Sommaren är aldrig lika med den första sommarlovsdagen. Som det känns idag så känns det bara idag och redan imorgon känns det annorlunda och bättre. Jag vet det. Så väl. Och vid den vetskapen klamrar jag mig fast dag.

Imorgon blir en bättre dag. Andra sommarlovsdagen. Knappast vacker. Men lite mindre ful. Ibland får vi nöja oss med det.

Jag försökte liva upp dagen med statement-örhängen. Dagen brydde sig inte.

Som vi är

”Välkomna hit på fredag! Ni får ta oss och huset som vi är! 🙂😅”

Skrev jag i onsdags till min vän Lina. Hon och hennes chef (en människa vi kände väl för ett halvt liv sedan) behövde någonstans att mellanlanda ett par timmar på fredagen. Mellan ett event och ett annat.

Självklart var de välkomna. Och självklart skulle jag inte storstäda eftersom jag har varit ensam med barn hela veckan. Och självklart skulle jag ändå plocka upp det absolut värsta och klä mig något sånär människovärdigt.

Sedan jag skrev till Lina i onsdags har livet suttit i ett. Så där som det gör när man själv jobbar och två av tre barn har sommarlov och den andra föräldern är på läger och det ska rymmas in en fotbollsskola, en simskola och tre fotbollsmatcher.

Så när jag kom hem från simskoleskjutsandet idag och min telefon ringde och en vänlig röst som kändes bekant meddelade att vår ytterdörr var låst hade jag ingen aning om vem det var som ringde. Först när jag såg Lina och hennes chef på trappan insåg jag att jag hade lyckats glömma helt.

Och samtidigt insåg jag att det här med att ta oss och huset som vi är plötsligt nådde nya höjder.

Eller snarare dalar då.

Vårt hem såg ut som… Ja, som om man själv jobbat och två av tre barn haft sommarlov och den andra föräldern varit på läger och som om det också rymts in en fotbollsskola, en simskola och tre fotbollsmatcher på två dygn.

Och själv hade jag knappt kläder. Sjukt smutsigt hår inför springtur och hårtvätt.

Men vet ni vad? Det var helt underbart att få ha dem här. Två timmar vid köksbordet fick vi. Två timmar av fina samtal och många skratt. Det var SÅ värt den där minuten av skam. Tänk om jag hade sagt nej bara för att huset och vi själva inte riktigt höll måttet nu?

Det hade vi förlorat stort på.

Om vi alltid väntar tills allt är i skick kan det hända att det vi väntar på aldrig blir av.

Det förlorar vi stort på. Alltid.

Inte idag. Tyvärr inte idag. 😅

Fjorton år

För fjorton år sedan blev världen ny. Ingrid föddes, jag blev mamma. Allt blev annorlunda.

Men allt blev inte bättre. Jag hade svårt att landa i allt det nya. Ville för mycket som var för svårt att kombinera med en bebis.

Men henne älskade jag. Av hela mitt hjärta. Från första stund.

Hon var en pigg bebis. Sov alldeles för lite. Ville alldeles för mycket annat. Lite som sin mamma. Kanske.

Hon var också en krasslig bebis. Under hela sitt första år var hon en gång frisk tio dagar i sträck. En gång. Att vi orkade.

Hon var och är en bestämd person. Viljestark. Envis. Kommer att kunna gå hur långt som helst, men kommer inte att ha det bara lätt på vägen.

Bestämd har hon också varit med kläder. Hon var inte ens två år nä hon började vägra och välja outfit själv. Less var aldrig more när en liten Ingrid valde.

Hon var och är svårt allergisk. Här återhämtar hon sig från en reaktion och jag minns att jag tyckte hon var så söt trots det svullna ögat.

Här minns jag att hon själv tyckte hon var så söt. Jag önskar att hon alltid fick se på sig själv med samma nådiga blick som hon gjorde få.

Hon blev storasyster och visade sig vara världsledande i den grenen. Jag var inte förvånad, men ofta rörd av hennes enorma kärlek till sin lillebror.

Första gången på löpbana. Har ju blivit några gånger till sedan dess.

Ingrids första skoldag. Nästan trettio grader varmt, men hon hade ju bestämt sig för pälsväst. Notera gärna antalet halsband. Det här är för övrigt SÅ inte den look jag hade tänkt mig att mitt barn skulle ha sin första skoldag, men här hade jag kapitulerat. Och snygg är hon ju. Faktiskt.

Hon blev storasyster igen. Och slog kanske nytt personligt rekord i grenen. Trots att det egentligen inte var möjligt. Den relation som hon och Hilde har är fortfarande magiskt fin.

Vi tog kompisfoto ibland när vi fanns i samma skola.

Ingrid fjorton år är modig, målmedveten och multibegåvad. Hon är stark, smart och snabb. Hon är kvällspigg och morgontrött. Hon är ansvarsfull och rolig.

Jag är sjukt stolt över henne. Men den stoltheten är ingenting i jämförelse med hur tacksam och glad jag är.

Från första stund, Ingrid. Av hela mitt hjärta.