Prata lite bara

– Mamma? ropar hon.

– Ja? svarar jag.

Inte med den där rösten som jag egentligen alltid vill svara med, utan med den där rösten som det är rimligt – om än tråkigt – att svara med när folk har ropat mamma typ hela dagen och klockan är över tio på kvällen och det enda man vill ha är lite lugn och ro.

– Jag tänkte fråga om du vill komma och prata lite bara.

Det är det absolut mest avväpnande någon kunde ha sagt i den stunden. För när min nästan-tonåring vill att jag kommer och pratar lite bara – då kommer jag. Oavsett vad klockan är och hur många gånger någon har ropat mamma.

Jag minns hur jag nästan kvävdes när hon var ett och två och tre. Jag kunde längta mig sönder till den dag då hon inte bara ville vara med mig hela tiden. Den dagen kom för länge sedan och stegvis vill hon mer och mer annat. Så när hon vill vara med mig så finns det inget viktigare.

Så då satt vi mittemot varandra i köket, hon och jag. En lång, lugn stund. Vi pratade lite bara. Fast ordet bara är kanske det mest felaktiga ordet någonsin här. Det finns absolut inget bara när en människa på gränsen mellan liten och stor bjuder in sin förälder i sitt liv.

Som jag älskar den människan. Som jag älskar att få vara hennes förälder.

Det kan komma en tid

Jag är öppen för att det kan komma en tid i livet när jag saknar att natta barn. Att ligga i mörkret bredvid en älskad liten människa som långsamt kommer till ro. Att hinna tro att sömnen är nära eller redan här när hon plötsligt konstaterar:

– Wilma är så här stor, och måttar med armarna som om hon var en storfiskare och Wilma en fisk.

Och fortsätter:

– Eller så här, och måttar mindre generöst mer armarna som om hon var en storfiskare som plötsligt minns att jag ju var med när fisken drogs upp.

Egentligen vill varenda cell i min kropp bara veta vem Wilma är, men jag tvivlar på att det samtalet för oss närmare målet – sömnen – så jag är tyst.

Sedan kommer en anekdot om att hon plötsligt just nu skadade sig på sin byrå (i andra ändan av rummet!) och borde ha ett plåster. Och så vill hon att vi leker att hon är en bebis i en bebisgunga. Här sätts min förmåga att vara tyst på eldprov, för inget är gulligare än Hilde som pratar babyspråk.

Det kan komma en tid i livet när jag saknar att natta barn.

Men den tiden är inte nu.

Nu skulle jag bara vilja ropa att det är läggdags och mötas av någon slags samarbetsvilja. Nu skulle jag bara vilja ha mer egna och mer förutsägbara kvällar. Nu skulle jag bara vilja att tiden som går mellan att vi säger tandborstning och att barnen sover var rejält mycket kortare än den är nu.

Allt har sin tid.

Och jag ska därför försöka komma ihåg att alla dagar – om än inte alla stunder alla dagar – njuta av det goda i just den här tiden. Och så ska jag försöka ta reda på vem Wilma är.

En plats

Det finns en plats i en kyrkobänk,
som är bara bara min.
Där är jag i lärjungakedjan en länk,
glad går jag ditin.

Så sjunger vi i psalm 188. Av förekommen anledning har jag inte varit på min plats i kyrkobänken på länge, länge. Men jag har saknat den ofta, ofta.

Ikväll fick jag äntligen vara där igen. Församlingen ordnade flera små kvällsmässor med högst tio personer på plats (jag och Hilde och två till satt i kyrkbänkarna när vi var där) och jag gick. Naturligtvis.

Också Hilde har egen plats i kyrkobänken. Där fick hon vara ikväll. Och där tog hon i från tårna så kyrktaket nästan lyfte när vi sjöng Gud som haver. Så självklar. Så hemma.

Ingenstans upplever jag en lika stor kravlöshet och vila som på min plats i kyrkobänken. Där måste jag inget. Där får jag allt. Där vill jag mycket. Där hoppas jag mest. Därför är jag där.

Jag och Hilde. I en annan tid. I en annan och ändå samma kyrkobänk.

Helt fantastiskt!

Det första Hilde sa till mig idag?

– Pippis pappa är ju sjörövare och kung. Och hennes mamma är ängel och död. Hon bor alldeles ensam och får bestämma allt själv.

– Ja, oj. Hur tror du det skulle vara?

Och med världens eftertryck:

– Helt fantastiskt!

Här kan jag tänka att självinsikten nog är rätt liten. Eller så är det helt enkelt lätt att vara kaxig i arla morgonstund när läggdags är långt, långt borta. För hon som tycker det skulle vara ”helt fantastiskt” att bo alldeles ensam och få bestämma allt själv vill somna bredvid en förälder varje kväll och vandrar till vår säng varje natt.

En med stil.

19 februari

Att ha en blogg är många olika saker. Att ha haft en blogg så här länge är att kunna besöka just den här dagen för x antal år sedan. Vad gjorde jag? Vad tänkte jag? Vad kände jag?

För elva år sedan skrev jag om odödliga abiturienter och lika odödliga dansare på gamlas dans.

För tio år sedan skrev jag inte.

För nio år sedan skrev jag inte heller. Men för nio år minus en dag sedan upplevde jag RG lines glansdagar.

För åtta år sedan packade vi ihop vårt dåvarande hem inför rörrenovering. Stämningen var inte god.

För sju år sedan var jag tacksam.

För sex är sedan frågade jag mig vem av oss som har råd.

För fem år sedan konstaterade jag att föräldraskap = att ge ifrån sig kontrollen.

För fyra år sedan visste han inte om han tycker om mig.

För tre år sedan skrev jag ingenting.

För två år sedan var jag i Liverpool och träffade en taxichaufför med tio barn.

För ett år sedan skulle Arvid och hans bästa vän bli fotbollsspelare i Liverpool. Det kan hända att det stämmer fortfarande.

Idag såg jag mest bara tillbaka. Och insåg att mycket har förändrats och mycket inte.

I himlen

– Varför är Dumle i himlen?

Vi har läst kvällsbok, först jag för henne och sedan hon för mig. Vi har sjungit Gud som haver och vi har utvärderat dagen. Hon har konstaterat att det är tråkigt att sova och jag att det är skönt. Nu ligger vi och väntar på sömnen. Hon är trött och varken säger eller gör speciellt mycket. Är faktiskt tyst och stilla så länge att jag hinner tro att hon somnat när hon ställer sin fråga.

Varför är Dumle i himlen?

Jag är alldeles för trött för existentiella samtal så jag undviker frågan och ställer en motfråga om hur det här får henne att känna. Hon är ledsen för att Dumle är i himlen, menar hon.

Jag är alldeles tillräckligt pigg för att inte sanningsenligt börja ifrågasätta att Dumle verkligen är i himlen, istället bekräftar jag hennes ledsenhet.

Och nu tänker jag att en människa som sörjer en dvärghamster som har varit död i ett år nog har det ganska bra. Jag är liksom lite glad att det är den ändå ganska harmlösa frågan som plågar Hilde i mörkrets timma.

Om vi orkar leta

Ibland sägs det att timmarna mellan dagis och jobb bara flyger förbi. Går så snabbt. Man hinner knappt med något, sägs det. Jag tror jag har sagt det själv någon gång.

Men i ärlighetens namn – det enda namn som är intressant – så kan timmarna mellan dagis och läggdags ibland pågå i fyrtio år. Idag frågar jag mig om de någonsin tog slut. Gick det ens en kvart ens en enda gång utan att någon gnällde eller grät eller skrek? Kanske under buu-klubben. Men det är inte säkert.

En störande faktor i åtminstone vårt familjeliv är att alla ofta sover dåligt samma nätter. Och följaktligen är alla lite (eller mycket) sämre versioner av sig själva samma dagar.

I bästa fall betyder det här att vi sover bättre i natt och är bättre versioner igen imorgon. Mindre lättretade och mindre lättretande.

Men också dagens fyrtio år innehöll guldkorn och nu ska jag försöka komma ihåg några av dem:

– den kram jag fick av Hilde när hon kom hem från dagis

– att Arvid och hans vän bakade kokosbollar tillsammans

– högläsningsstunden med Arvid

– tystläsningsstunden med Arvid

– stunden när Ingrid och Arvid lekte vem är rädd för vargen med sin lillasyster tills hon tjöt av skratt

Åhå. Det där låter ju nästan som en trevlig kväll. Det var det alltså inte. Men också en otrevlig kväll gör det gott – åtminstone godare – att försöka hitta det trevliga som fanns. För oftast finns det. Om vi orkar leta.

Ingen bild från idag. Men en av mina alla tiders favoriter. Så här ser jag ut när jag är seriöst frustrerad. Så här har jag nog sett ut en och två och fyrtio gånger ilväll.

Medvetet och eftertänksamt

Vi bor ju på landet numera. Men under tio år på fyra olika adresser i Helsingfors bodde vi aldrig lika nära en butik som vi gör nu. Eller lika nära en butik till. Eller lika nära ett par frisörsalonger, en syateljé, en bank, en fiskaffär…

Inte heller har vi någonsin tidigare bott lika nära ett bageri. Ett alldeles ljuvligt sådant, dessutom. Där de till på köpet bakar bullar utan ägg, vilket gör att alla hemma hos oss kan äta dem. Så idag har vi ätit fastlagsbullar, några av oss för första gången. Det kan vi tacka kvartersbageriet för.

Så idag är det fastlag och imorgon är det fasta. Fram till påsk. Jag är ju en stor vän av båda. Jag vet att jag mår bra av att skala av och bort lite för en tid, att leva lite mera medvetet och eftertänksamt. Kanske avstå från något för att kunna vinna vinna något annat.

Kanske leva lite mer som jag egentligen skulle vilja (vilja) leva.

Det bor så mycket nåd

– Vet du vad, mamma?

– Nå?

– Att jag älskar dig.

De orden blir något av det sista hon säger idag. Sömnen är nära. Borde åtminstone vara det.

Jag har varit hennes mamma i fyra år. Jag förundras fortsättningsvis varenda dag. Det bor så mycket kärlek i henne och hon är så bra på att uttrycka den. Det bor så mycket nåd i att få vara förälder till just henne.

Friluftsmänniska

Det här måste (tyvärr) noteras: jag har inte varit arg en enda gång på hela den här dagen. Inte ens lite lite lite arg.

Underbart.

Så jag måste ju fråga mig: vad var framgångsreceptet? Hur bakar man en sådan här dag? Var det det att jag sprang min femma direkt på morgonen? Kanske att jag fick föreläsa mellan nio och tolv för en riktigt härlig grupp människor? Kanske att jag skidade på tumis med min Fredrik? Kanske att jag tog en lång promenad med en syster i telefon? Kanske att jag åkte pulka med mina två minstingar på kvällen?

Alltså: kanske jag helt enkelt har blivit en friluftsmänniska? Jag har faktiskt varit ute fyra gånger idag. Fyra. Neljä. Four. Jag har utebyxor. Till och med olika par för olika väder och sysselsättningar.

Nej. Knappast friluftsmänniska ändå. Vi/ni friluftsmänniskor skidar väl inte i de här solglasögonen?