– Hej, fadder! myser hon och kryper upp i min famn. 

Ingen myser som hon, det vet alla som har träffat henne. Min guddotter Inga, 6 år. 

Hon markerar gärna revir genom att till vardags kalla mig fadder, och hon gör det så bra att det här med fadderskap plötsligt känns som den främsta relation man kan ha. Det insåg jag den dag då en storgråtande Arvid kom till mig.

– Mamma, jag vill att du är min fadde, fick han förtvivlat fram mellan tårarna.

Jag försökte övertyga honom om att det nog är minst lika fint och nära att vara förälder.

Jag lyckades inte.

Och visst; att få vara fadder är fint. 

Att få vara hennes är underbart.

Bild: Matilda Audas Björkholm

(Notera gärna hur vi händer våra händer, min guddotter och jag.)

Den är kränkande mot finlandssvenskar.

Den är kränkande mot kristna.

Men framförallt är den kränkande mot alla de människor som lever i slaveri och ofrihet, mot alla dem som lever ett liv där piskrapp är en verklighet. Och att kränka dem som redan är sönderkränkta är bara vidrigt.

Dessutom är den kränkande mot sannfinländska unga, sätter dem i ett sämre ljus än jag tror att någon förtjänar. Men det vet jag inte om de ser själva. 

Du kanske trodde att det här var en hyfsat vanlig mellandagsonsdag. Du trodde fel. I dag var det nämligen julafton hos mamma och pappa. Vi firar ju aldrig julafton på julafton numera, vi firar julafton den dag då alla kan vara tillsammans. När den dagen än råkar komma så är det vår julafton. 

Och jag älskar det. Förstås. Att människorna och gemenskapen är viktigast blir så tydligt när man väljer dem framom ett visst datum. Kalkon, julsånger, julklappar, julgröt och godisbord fungerar lika bra den tjugoåttonde december som den tjugofjärde. 

Men utan föräldrarna och systrarna och deras bihang fungerar ingenting lika bra. 

Jag och mina systrar. Av alla gåvor livet har gett mig – och de är många – är de bland de allra finaste. Att jag får vara deras storasyster är stort. Är så otroligt glad och tacksam och stolt över dem. 

Bild: Tobias Björkholm

För tjugo år sedan var han Pippis pappa när jag var Annika. Nu är jag bloggare och han är min största supporter. Han läser det mesta jag skriver och han gillar dessutom. Är enormt generös med uppmuntrande ord.

I kväll fick jag träffa honom igen, kanske för första gången sedan tidig höst 1996. Och under kvällens möte slog det mig att han är ovanlig, denna livslevande Pippipappa. 

Jag tror ju att en förkrossande majoritet av dem som läser min blogg är kvinnor. Jag tror att de flesta som köpt och läst min bok är kvinnor. Annat skulle vara konstigt. Det är ju ingen nyhet att män i regel lyssnar på musik gjord och framförd av män, läser böcker författade av män, ser filmer gjorda av män och delar kolumner skrivna av män.

(Och så täcks en del män ibland beklaga sig över att det är omöjligt att veta hur kvinnor tänker. Ta reda på, liksom!)

Just därför är han så ovanlig, så fräsch. Han är en äldre man som läser en yngre kvinnas tankar. Och jag tror att han med det gör sin egen värld större och vår andras värld bättre.

Det är tråkigt att han är så unik. Men det är väldigt fint att han finns. 

Till exempel så här kan det se ut när den här kvinnan tänker tankar som andra kvinnor – och några män – sedan kan ta del av. Om de vill. Bilden är tagen av den vän som jag alltmer börjar se som min själsfrände. Den första texten i min bok första bok skrivs när bilden tas.

Hon blir fyra veckor i dag och/men har redan hunnit göra rollen som världens frälsare två gånger. Hon gör en rätt övertygande rolltolkning, skulle jag påstå. Men objektiv är jag ju inte. 

Objektiv är jag nämligen aldrig när det kommer till henne. 

I gårdagens julkyrka satt jag med min Hilde-Jesus i famnen och tänkte på julens mirakel. Det mirakel som känns ovanligt stort och nära när man firar med en egen liten. 

Tänk att hon kom till oss. 

Men ännu mer; tänk att Han gjorde det. Till brustna människor i en brusten värld. Inte för fin för någon av oss. Vilket glädjebudskap! 

God jul

I dag har jag varit arg. Inte farligt arg någon gång men arg farligt många gånger. Jag orkar inte gå in på detaljer som en del aldrig kommer att förstå och som andra förstår alldeles för väl, men om jag hade fått ens en cent per gång som barnen grälat i dag hade jag kunnat köpa en mindre bostad var som helst i vårt land.

Så jag var frustrerad och trött och besviken (mest på mig själv) när Hilde och jag tog en kvällspromenad för att uträtta några sista julärenden. Nästan ingen var ute. Men några var. 

En man jag mötte var märkbart påverkad av något. Jag vet att många väljer att bli påverkade av saker och ting för att fira och festa, men när någon är helt ensam och i uselt skick kvällen före julafton känns det inte direkt som fest. Det känns bara sorgligt. Jag tänker, som jag alltid gör, att Gud längtar ihjäl sig också efter den här människan. Och jag tänker, som jag gör när jag är väldigt mycket mamma, att också den här människan är någons barn. 

Jag pratade inte med honom. Mötte knappt hans blick, men ändå hände något med min frustration och trötthet och besvikelse. 

Jag kände plötsligt bara tacksamhet. Som jag gör varenda dag, också de dagar då jag har varit som argast landar själen till sist i den tacksamhet som är mitt grundäge.

Jag vet att jag säger det ofta, men ni kan trösta er med att jag tänker, känner och lever det betydligt oftare än jag säger det; jag har så mycket att vara tacksam för. Och jag förstår att min tacksamhet kan vara provocerande för den som saknar mycket av det som jag envist tackar för. Å andra sidan vet jag inte om det finns något som provocerar mer än människor som borde visa tacksamhet men inte gör det. 

Den här dagen före dagen blev inte riktigt vad jag hoppades på, men det här livet är mer än jag vågade drömma om. Livet är som det är också när det är jul, har många sagt på olika sätt de senaste dagarna. I mitt fall är det en bra sak. Att livet är som det är. 

Och igen; tacksamheten. 

Även om min själ landar i tacksamhet alla dagar har den ovanligt lätt att hitta dit just nu. Vägen till tacksamheten blir kort med ett nyt mirakel.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Vi och vår Hild. När hon var riktigt, riktigt ny på jorden och vi inte visste typ något annat om henne än att hon är vår. 

Jag tror bestämt att det här är en av mina bästa bilder någonsin. Den är tagen av min syster en av de där dagarna då jag inte kände igen mig själv, då jag bara nästan anade att det fanns mark under fötterna. Men då jag mitt i den starka eländeskänslan ändå var lyckligast på jorden. 

Jag älskar att jag på bilden ser lika lycklig ut som jag faktiskt var trots att jag inte riktigt förmådde känna av lyckan där och då. Det är som om bilden ser förbi den där enormt påtagliga men ändå tillfälliga svackan. 

Det är som om bilden berättar en sannare, helare berättelse än den som mina känslor berättade. Hur bra är inte en sådan bild?

Vår Hild. Så älskad. Så vår.

Det har kommit önskemål om mer Hilde på bloggen. Hur bloggar man om en liten människa? Vad vill ni veta? Jag svarar om ni bara frågar. 

(Men jag lovar inte svar på alla frågor. Det gör jag aldrig mer efter att jag och min prästfrubästis en gång på ett skriftskolläger fick frågan om vår bh-storlek. Jag påstår inte att upplevelsen ärrat mig. Men den har onekligen gjort mig mer försiktig.)

Jag ser henne ibland, rätt ofta till och med, för hon finns i så många versioner. Flickan som är klädd så som jag skulle vilja klä Ingrid. 

Han finns också. I många versioner. Den där pojken som bär kläder som Arvid skulle ha om jag fick välja. 

Men jag klär inte dem, jag väljer inte deras kläder. Redan tidigt ville de välja själva. En knappt tvåårig Ingrid valde rosa volanger när jag hellre hade sett praktiska och bekväma och könsneutrala alternativ. En lite större Ingrid valde nitar och läder och fuskpäls när jag hellre hade sett… vad som helst. 

Och jo, jag vet att föräldrar visst kan välja åt sina barn. Men jag vill faktiskt inte. Jag vill inte signalera att det spelar så stor roll eller att kläder skulle berätta speciellt mycket om människan som bär dem. Jag vill signalera att alla får klä sig på ett sätt som gör att de själva känner sig fina.

Min inställning sattes på prov förra veckan när det var dags för dagisjulfest. Jag prövades i sanning. Om jag höll måttet? Läs här och ta reda på.

Julfriden bara får inte hänga på detaljer som till exempel välklädda barn. Vi som faktiskt får fira jul i fred och i trygghet, med hälsa och med människorna vi älskar och människorna som älskar oss – vi har liksom ingen rätt att inte ha julfrid. För oss är den ett val. 

Och jag vet vad jag väljer. Det kommer jular då tryggheten darrar på ribban. Och det kommer jular då trygghetsribban inte bara darrar utan faller. Hårt. Till de jularna sparar jag min oro och min stress. 

Varje jul jag kan välja friden väljer jag den. Och varje jul då jag får välja är en gåva. Jag vet det så väl. 

Må du få fira i frid!

Det finns inga bildbevis från dagisfesten. En sak är acceptera illaklädda barn, en annan sak är att ta bilder. Ni får helt enkelt tro mig. Och hålla till godo med outfits från arkivet.

Helsingfors förlorar två själar ikväll. Två fina. Under ett par års tid har de förgyllt vår församling med sin närvaro, nu är det dags för dem att förgylla en annan del av landet. Är mycket glad för deras skull och lite ledsen för vår.

De skrev ett så fint meddelande och tackade för tiden här och det vi betytt för dem. Jag är ju känslig, men också en mindre känslig hade fällt en tår. (Påminnelse till mig själv, andra får också gärna ta åt sig: jag måste bli bättre på att berätta för människor att jag tycker om dem och varför.)

I deras hälsning till Fredrik fanns bland annat följande ord: 

Finns knappast någon som man alltid känner sig så sedd av som av dig.

Och precis just så är det med min Fredrik. Han har otroligt många otroligt goda egenskaper, men jag tror att hans blick är den kanske allra bästa. Han ser. Och han ser på ett sätt som får de sedda att växa. 

Som får oss sedda att växa. 

Hur mycket har det inte format mig, att jag fått dela hela mitt vuxna liv (hittills) med en man som får människorna omkring honom att växa? Mycket av det jag själv har blivit beror på att han sett, bekräftat och uppmuntrat. Alltid velat se mig gå vidare. Bli den jag kan bli.

Stor är den människa som får andra att bli större.

Jag är så stolt över honom. Och ändå så lite stolt i jämförelse med hur tacksam och glad jag är.

Bild: Matilda Audas Björkholm

– Hilde har bara ett enda fel. Det är att hon är alldeles för gullig.

– Hilde, man kan bara inte slita blicken från dig! 

– Hilde, jag önskar att du var min. Bara min. 

Så talar Ingrid om och till sin lillasyster. Jag tror bestämt att hon älskar henne. Nej, förresten. Jag vet bestämt att hon älskar henne.

Kolla blicken, hur hon ser på sin lillasyster! 

Bilder: Matilda Audas Björkholm