Helsingfors förlorar två själar ikväll. Två fina. Under ett par års tid har de förgyllt vår församling med sin närvaro, nu är det dags för dem att förgylla en annan del av landet. Är mycket glad för deras skull och lite ledsen för vår.

De skrev ett så fint meddelande och tackade för tiden här och det vi betytt för dem. Jag är ju känslig, men också en mindre känslig hade fällt en tår. (Påminnelse till mig själv, andra får också gärna ta åt sig: jag måste bli bättre på att berätta för människor att jag tycker om dem och varför.)

I deras hälsning till Fredrik fanns bland annat följande ord: 

Finns knappast någon som man alltid känner sig så sedd av som av dig.

Och precis just så är det med min Fredrik. Han har otroligt många otroligt goda egenskaper, men jag tror att hans blick är den kanske allra bästa. Han ser. Och han ser på ett sätt som får de sedda att växa. 

Som får oss sedda att växa. 

Hur mycket har det inte format mig, att jag fått dela hela mitt vuxna liv (hittills) med en man som får människorna omkring honom att växa? Mycket av det jag själv har blivit beror på att han sett, bekräftat och uppmuntrat. Alltid velat se mig gå vidare. Bli den jag kan bli.

Stor är den människa som får andra att bli större.

Jag är så stolt över honom. Och ändå så lite stolt i jämförelse med hur tacksam och glad jag är.

Bild: Matilda Audas Björkholm