Jag ser henne ibland, rätt ofta till och med, för hon finns i så många versioner. Flickan som är klädd så som jag skulle vilja klä Ingrid. 

Han finns också. I många versioner. Den där pojken som bär kläder som Arvid skulle ha om jag fick välja. 

Men jag klär inte dem, jag väljer inte deras kläder. Redan tidigt ville de välja själva. En knappt tvåårig Ingrid valde rosa volanger när jag hellre hade sett praktiska och bekväma och könsneutrala alternativ. En lite större Ingrid valde nitar och läder och fuskpäls när jag hellre hade sett… vad som helst. 

Och jo, jag vet att föräldrar visst kan välja åt sina barn. Men jag vill faktiskt inte. Jag vill inte signalera att det spelar så stor roll eller att kläder skulle berätta speciellt mycket om människan som bär dem. Jag vill signalera att alla får klä sig på ett sätt som gör att de själva känner sig fina.

Min inställning sattes på prov förra veckan när det var dags för dagisjulfest. Jag prövades i sanning. Om jag höll måttet? Läs här och ta reda på.

Julfriden bara får inte hänga på detaljer som till exempel välklädda barn. Vi som faktiskt får fira jul i fred och i trygghet, med hälsa och med människorna vi älskar och människorna som älskar oss – vi har liksom ingen rätt att inte ha julfrid. För oss är den ett val. 

Och jag vet vad jag väljer. Det kommer jular då tryggheten darrar på ribban. Och det kommer jular då trygghetsribban inte bara darrar utan faller. Hårt. Till de jularna sparar jag min oro och min stress. 

Varje jul jag kan välja friden väljer jag den. Och varje jul då jag får välja är en gåva. Jag vet det så väl. 

Må du få fira i frid!

Det finns inga bildbevis från dagisfesten. En sak är acceptera illaklädda barn, en annan sak är att ta bilder. Ni får helt enkelt tro mig. Och hålla till godo med outfits från arkivet.