På familjeläger med drygt sjuhundra andra är jag i en miljö som inte passar alla. Det är extremt långa matköer. Det är hög ljudnivå. Det är speedade barn. Det är en säng som inte är ens egen. Det är mat jag inte alltid hade valt själv. Det är att leva tätt på och med andra och därmed i själva det livets väsen vara tvungen att offra lite av det egna livsutrymmet.

Men det är alla gånger värt det. För det är möten med den Gud som är det största i mitt liv. Och det är möten med människor som är det största han skapat.

Det är också möten med småbarnsföräldrar i exakt samma eller liknande livsskeden som mitt eget. Många är trötta och/men de flesta är lyckliga. Men o, tröttheten.

Det är pappan till en av Arvids många jämngamla här som berättar att pojken vaknar två-sex gånger per natt för att äta. Det är mamman till en annan av de jämngamla som säger att hennes bebis var vaken en gång i timmen fram till sex på morgonen. Det är jag som sedan nästan lite motvilligt berättar hur ofantligt gott Arvid sover. Tydligen till och med i helt okända utrymmen i östra Finland.

Det är jag som då vill ropa att det ju inte är hela min berättelse, hela min sanning. Det finns delar av mig som fortfarande minns precis hur det känns att se i kors av trötthet och vara så utmattad att inget pris i världen är för högt för en hel natt ostörd sömn. Det finns en mamma inne i mig som vet hur det är att gråta av tröst- och hopplöshet mitt i natten när mitt barn varit vaket mellan halv två och kvart över fyra. Och vaknat fyra gånger före det. Och ska vakna tre gånger efter det. Den mamman finns i mig. Den mamman som vet att hon inte borde men ändå blir lite ledsen av att möta mammor med bebisar som sover ofantligt gott när ens egna skatt har helt andra fritidsintressen nattetid.

Det är jag. Också.

I fredags somnade vi hos svärföräldrarna.
I lördags somnade vi i mitt barndomshem.
I söndags somnade vi på mina föräldrars sommarställe.
I måndags somnade vi i vårt nya sommarhus.
I dag, tisdag, somnar vi på familjeläger i Pieksämäki.

Inte konstigt att det gick löjligt smidigt att förse våra fyra sängar med lakan ikväll.

Sedan kom en måndag då vi köpte ett hus. Ett sommarhus. Med dem vi älskar högt och hänger med helst.

Min femtonåriga syster Fanny har fotat min femåriga dotter Ingrid i sommar.

Jag försöker så mycket jag bara kan. Jag tar i så att jag blundar och nästan spricker. Men jag förmår inte. Inte alls. Hur jag än försöker kan jag inte minnas hur det känns att leva vardagsliv i Helsingfors. Efter sju veckor sommarlov i Österbotten har jag glömt vilka bussar som tar mig till centrum, hur en spårvagn ser ut, känslan i stadskärnan, fötternas väg mellan hyllorna i vår bästa matbutik som också är landets största. Jag tycker mig komma ihåg att jag jobbar som modersmålslärare. Jag kunde eventuellt lägga till och med stora summor pengar på i vilken gymnasieskola. Men inte för mitt liv kan jag frammana känslan i klassrummet, mötet med de elever som jag tycker mig minnas att jag tycker så vansinnigt mycket om, soffan i lärarrummet eller min kopieringskod. Ja, hjälp. Hemska saker. Kopieringskoden. Hoppas någon har den uppskriven någonstans.

Jag kan inte minnas. Kan inte frammana.

Det är väl ett tecken på att jag har semestrat och semestrat väl.

För ett par dagar sa min man, han den underbart stabila som aldrig känsloyttrar och överdriver, att det här är vår bästa sommar någonsin. Och jag tror han sa rätt. Jag har tänkt det själv kanske sjuttiotre gånger. Men jag är ju ingen främling för vare sig känsloyttringar eller överdramatik så det väger inte riktigt lika tungt.

Bästa någonsin. Hur som helst.

Eva skriver ett blogginlägg med tankar om feminism och jämställdhet. Jag tycker det är både fräscht och viktigt att hon gör det. Vadå fräscht? Feminism har väl varit det enda politiskt korrekta sedan 90-talet? tänker du kanske nu. Och jag hävdar att det ändå är fräscht eftersom ord som feminism och jämställdhet stundvis ter sig mera som skällsord än ideal i kristna sammanhang.

För visst finns det som Eva kallar kristna familjecentrerade värderingar. I allra högsta grad finns de. Om jag är udda i de flesta sammanhang eftersom jag började jobba när Arvid var fyra månader (nästan) så är jag i de flesta kristna sammanhang mer än udda. Jag är konstig, märklig, suspekt. Och i del ögon alldeles säkert en riktigt dålig mamma medan Fredrik är en kanske bra, men ändå ytterst omanlig och lite märklig, pappa.

Eva skriver att en familj där pappan väljer att vara hemma länge med barnen får dunkar i ryggen. Jag kan garantera att de dunkarna varit ytterst få och knappt märkbara i kristna sammanhang.

Ändå är jag rätt övertygad om att det val vi gjort är rätt för oss. Inte minst med hänvisning till familjecentrerade värderingar, som jag anser att vi i allra högsta grad står bakom.

Jag upplever att många som menar att de lever ett kristet familjeliv lever ett liv där pappan jobbar massor för att mamman ska kunna vara hemma. Och med massor menar jag faktiskt tio-tolv timmar per dag trots att barnen är små. I min vänskapskrets finns det pappor som ser sina barn högst ett par timmar om dagen. Är det att vara en familjecentrerad man?

Helt säkert är tanken god. Att tjäna pengar så att familjen ska ha det bra är ädelt. Men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om inte en del av dessa barn hellre skulle äta knäckebröd MED sin pappa än rostbiff utan.

När vi valde att jag skulle börja jobba tidigt gjorde vi det eftersom en jobbade Amanda har möjlighet att vara hemma väldigt mycket medan en jobbande Fredrik är hemma rätt sällan. Trots att han jobbar mindre än jag om man ser till heltid/deltid och lön. Vi ville maximera familjens tid tillsammans, det var den grundläggande värderingen. Och under det år som gått har vi också haft mera tid tillsammans som familj än någonsin tidigare. Ännu mera sedan jag började jobba i februari än innan då jag var mammaledig och Fredrik jobbade.

När Ingrid var sju månader gammal började Fredriks pappaledighet. Och sedan dess har Ingrid varit lika trygg med oss båda två och är det fortsättningsvis. Det finns ingenting som gäller henne som jag vet bättre än Fredrik eller har mera koll på. Fredriks famn duger lika bra som min. Hans hand är lika bra på att torka tårar. Jag upplever helt klart att vårt val har gett henne två föräldrar, inte två halva. Och det känns faktiskt rätt familjecentrerat.

De flesta av mina jämngamla vänner har en närmare, djupare och bättre relation till sin mamma än sin pappa. Och jag kan tycka att det ur ett familjecentrerat perspektiv är rätt sorgligt. Jag kan inte tro att någon vinner något på det. Inte mammorna, inte papporna och antagligen allra minst barnen. Det här vill jag gärna ändra på. Jag hoppas att de barn som växer upp idag kommer att ringa sina pappor sådär annars bara efter att ha flyttat hemifrån istället för att ringa bara när de har frågor om hur tavlor ska hängas upp eller lampor bytas ut.

Så jag undrar. Måste det familjecentrerade betyda att papporna jobbar typ hela tiden och mammorna är hemma typ hela tiden? Varför anses ett sådant val vara mera familjecentrerat än ett val där båda föräldrarna är hemma och turas om att bygga en stark relation till sina barn?

Sedan förra hösten har Ingrid varit på dagis tre dagar i veckan. I höst överväger vi fyra dagar. Ingrid har inte övervägt. Hon har varit rörande övertygad om att tre dagar, trots allt, är det bästa. Vi har inte riktigt vetat varför.

Tills för några dagar sedan.

– Mamma, vet du vad? Pappa har ju redan fyllt år och du fyller snart. Så ni börjar nog bli gamla nu och kan ta hand om Arvid själva så att jag kan vara på dagis fyra dagar.

Vi tackar för förtroendet.

Idag, på min trettionde födelsedag, sitter jag i en kyrkbänk på en vigsel. Det är en lillasyster till en vän som står framför altaret. Det är min lillasyster som står bakom altaret.

Det är jag som lyckogråter mest. Tror jag. Och jag besväras faktiskt lite av det. Den våtaste näsduken borde få tillhöra brudens mor, en bästa vän eller ett syskon. Åtminstone någon som ska på bröllopet, tänker jag nyktert medan brudparet vandrar fram till altaret.

Så det blir trettio minuter av en växande klump i halsen. En klump som känns. Och som stundvis syns när mina ögon tåras och kinderna får salta gäster. Jag kan inte annat.

Hur skulle jag kunna?

När de två som lovar det största är så lyckliga, så trygga och så vackra? När glädjen, tryggheten och skönheten finns, syns och smittar?

När orden som min syster prästen läser ur Kärlekens lov är så starka, så sanna och så viktiga att jag baxnar? Om jag talar både människors och änglars språk… Om jag äger profetisk gåva och har all kunskap, om jag har all tro… Om jag delar ut allt jag ägde… Men saknar kärlek så vore jag ingenting.

När min syster, min lilla syster, är så självklar bakom altaret att hon borde bygga ett tält där?

När vi ingenting kan veta men allt får hoppas och tro?

När jag påminns om vad kyrkan gör med mig. När jag känner hur ilska, frustration, besvikelse och icke-förlåtelse rinner av mig? När jag vill avsäga mig det som världen kallar ”rätten” att vara arg och istället ha ett himmelskt fördrag med dem som behöver det?

När jag påminns om hur jag själv en dag för snart nio år sedan lovade att älska en man som har förtjänat det varje dag sedan dess. Som lärt mig mera om kärlek, mera om mig själv och mera om tvåsamhet än någon annan gjort.

Hur skulle jag kunna annat än gråta?

Ändå försöker jag hålla mig i skinnet. Men när brudgummen hulkar sig genom vigsellöftena är jag besegrad. En stund senare går brudparet ut ur kyrkan. Jag möter deras blick och hoppas att de ser min glädje men inte mina tårar.

När gästerna står på kyrktrappan går jag till sakristian för att prata med min syster. Hon har bytt om från alba till blommig festklänning och är just sådär förvånansvärt snygg för att vara präst som folk ofta säger om henne. Jag vill säga att hon är så fin och så bra. Att jag är glad och stolt över henne. Att jag älskar henne. Men någonstans där efter att det var fint i kyrkan så kommer fulgråten och då går jag hem.

Det är min trettionde födelsedag. Jag har svalt klump, tårats, snyftat och slutligen fulgråtit på en vigsel mellan två personer som jag knappt känner.

Det här trettio-någonting har börjat starkt.

1. Hur gammal är du? 29. Någon dag till.

2. Hur gammal känner du dig? Jag känner mig lika lite som en ålder och lika mycket som en människa med frihet och ansvar som jag gjort sedan jag var kanske sjutton.

3. Vad har du gjort idag? Jag har morgonmyst med familjen, dejtat min man på s-market, lunchat med mina svärföräldrar och en svägerska och ett syskonbarn, eftermiddagskaffat med kompisar och deras barn och firat en idyllisk sommarkväll med familjen som jag gillar om möjligt mera än någonsin just idag.

4. Vilken film såg du senast? Så synd att jag gör den här listan just idag. Svaret är Grease. Och hemska saker sådana problem den filmen har.

5. Vem ringde du senast? Mamma.

6. Är du besatt av någonting? Nej. Jag tycker väldigt mycket om många människor och många fenomen och till och med många saker. Men besatt är jag nog inte.

7. Är du rädd för blod? Nej. Men för sprutor och tandläkare.

8. Beskriv platsen du befinner dig på just nu. Mitt barndomshem. Det hus dit mina föräldrar flyttade för ungefär fyra år sedan. Ett på alla sätt underbart hus som jag och min familj får ha som vårt hela sommaren. Vilken välsignelse. Ett hus med själ, som en vän på besök sa igår. Och hon sa rätt.

9. Kan du nämna fem statsministrar under 1900-talet (fram tills nu)? Kanske. Kanske inte.

10. Googlade du för att få fram svaret på föregående fråga? Nej. Jag har semester och brinner för ganska mycket annat än gamla statsministrar eller ökad allmänbildning.

11. Vilken färg är dominerande i din garderob? Jag tror att det är svart.

12. När vaknade du idag? Arven började prata för sig själv tjugo över sju och väckte mig i samma veva.

13. Vilken är din favorithögtid? Verkligen inte nyår, valborg eller midsommar.

14. Var i världen skulle du vilja befinna dig just nu? Jag är faktiskt riktig belåten där jag är. Men skulle nog inte tacka nej om jag fick finnas ett par timmar i ett radhus i Vik ikväll.

15. Nämn en plats i världen som du besökt som du aldrig vill återvända till? Jag har rest mindre än alla jag känner. En positiv konsekvens av klent med resor är klent med taskiga resupplevelser. Har faktiskt inte varit på en plats som jag starkt inte vill återse, men skulle å andra sidan bli ytterst förvånad om jag någonsin i framtiden finner mig själv i Rautavaara där vi var på lägerskola på åttan.

16. Hur vill du tillbringa din pension? Med Fredrik. Jag vill engagera mig jättemycket i min församling och prata mycket med och om Jesus. Kanske erbjuda tjänster som bonus-mormor på en ort som Helsingfors där många barn inte har en dylik på hemmaplan. Läsa mycket. Äta mycket glass. Springa. Inte vara bitter. Mest av allt detta. Inte vara bitter.

17. Vad lyssnar du på just nu? Ingenting. För en stund sedan Petra Marklund.

18. Har du någon gång brutit ett ben? Därom tvista de visa.

19. Vilka fem saker vill du inte vara utan i ditt skafferi/kyl? Mjölk, smör, ägg, grädde och buljongtärningar. För Emmis skull kan jag också lägga till kalvfond.

20. Vem är din favoritkändis? Jag har ingen sådan. Jag tycker om några människor som är kändare än de flesta andra av oss, men jag kan omöjligt se på dem som kändisar.

21. Vad är du på för humör just nu? Tacksam, utvilad (trots usel och kort nattsömn), harmonisk. Glad, förväntansfull och svårirriterad.

22. Vilka världsdelar har du varit i? Jag tror faktiskt inte att jag har varit utanför Europas gränser en enda gång. Det ser nästan lite fattigt och sorgligt ut såhär i skrift.

23. Snarkar du? Nej.

24. Vilka yrken har du provat på? Som barn gjorde jag en del skådespelaruppdrag både för FST, Wasa teater och Stundars sommarteater. Som tonåring sommarjobbade jag på turistinformation och bensinmack. Jag hann också vara hjälpledare på läger och har faktiskt haft en kort karriär som tupperwareförsäljare. Sedan landade jag som kassaflicka på Halpa Halli i Jakobstad och höll mig till det rätt många år eftersom jag tyckte om både arbetet och arbetsplatsen. Sedan har jag jobbat som journalist på radio och dagstidning. Som bäst är jag gymnasielärare.

25. Hur går du helst klädd? I klänning. Om följdfrågan lyder Hurdana klänningar? så är svaret att det är så gott som alla slags klänningar som täcker troskanten. De här som bjuder på skinkor är jag kanske för gammal och/eller konservativ för att kunna greppa.

26. Vilket stjärntecken är du född i? Kräfta. Skäms inte över att erkänna att jag på rak arm inte kan nämna en enda egenskap som sägs känneteckna en kräfta.

27. Vilket är ditt favoritgodis? Kanske Sirkus Aakkoset.

28. Vad sa du senast? Jo, du verkligen vill kan du få somna i tamburen. Men bara om pappa tycker det också. Och om du kommer springande till vardagsrummet så får du genast gå upp till sovrummet igen och lägga dig där. Så tycker jag. Gå och fråga pappa vad han tycker nu först.

29. Vilket var ditt bästa ämne i skolan? Modersmål.

30. Vad har du på dig just nu? En vit underklänning som nog kan användas som en vanlig klänning. Alternativt en vit klänning som nog kan användas som en underklänning.

Har du också funderat på varför jorden varit en lite bättre plats under de senaste nio månaderna? Det är ju för att Arvid finns numera! Vår älskade, älskade son fyller nio månader idag.

Fortsättningsvis (det börjar bli tjatigt) fungerar allt bra. Han bara levererar, den lille mannen.

Han äter allt med glädje och entusiasm och fart. Äter grymt mycket burkmat nu i semestertider. Jag har absolut inget dåligt samvete för den saken. Arven har hittills inte visat något intresse alls för att äta själv och vi tillåter oss att tycka att det än så länge känns rätt skönt.

Hans sovtider har justerats lite. Numera är det nattsömn mellan åtta på kvällen och åtta på morgonen samt tre sovpass på dagen. 45 minuter på förmiddagen, 1,5 timme tidig eftermiddag och oftast en liten lur på fem minuter någon gång mellan fem och halv sex.

Han har i dagarna allt oftare testat att släppa greppet när han ställt sig upp. Han har tyvärr inte gjort någon koppling mellan släppet och fallen raklång bakåt. Men det kommer väl före han börjar skolan.

Han har upptäckt trappklättringens glädje och har flera gånger tagit sig upp till andra våningen hemma hos min syster.

Han säger mamma flera gånger om dagen. Men inte ens min mycket generösa och livliga fantasi kan på något sätt få det till att han kallar på mig och vet vem jag är. I hans värld är det nog bara ett lättillgängligt ljud som får en av dedär vuxna i hans närmiljö att bli alldeles pirrig. Jag kommer att meddela när det sker en ändring. Lita på det.

Han har bara två tänder. Men de är fina. Och vassa. Han har börjat använda dem allt mer. Biter mig gärna i näsan. Idag i hälen. Testar sig fram.

Han är finast av allt. Och han är vår.

Att bilden är så dålig beror bara lite grann på att jag är så dålig och mycket grann på att han tycker att stillhet är överskattat. Han kryper och ålar och far och drar och klättrar och ställer sig upp på knän och fötter. Att samla sig för en hederlig niomånadersbild är SÅ inte Arvids grej just nu.