Vi kom hit fredagen före den senaste fredagen. Jag och min familj samt ena bästisen och hennes familj. De andra har åkt tillbaka, men jag och mina barn har stannat kvar. För elfte kvällen i rad får jag somna i bäddsoffan hos min syster.

Imorgon får jag återse min älskade älskling. Det är det (enda) goda med att vi ska lämna det ställe som är och förblir mitt semesterparadis. Här är jag lycklig, sann, fri och ledig. Måste nästan inget. Får nästan allt. Vilar, skrattar, samlar på mig.

Ett vet jag; att det är dagar som dessa som värmer mig in i märgen sedan i januari.

Ni som hängt här en tid vet att Ingrid under sina första 2,5 år på jorden var en sömnmässigt utmanad och utmanande varelse. Det var alltid påtagligt, men ännu mer obarmhärtigt påtagligt de gånger vi besökte min syster vars alla tre barn sovit (och sover) som kungar.

Episod från typ 2010. Barnen sover på övervåningen. Vi har plockat fram naa goo och ser film. Och ett av de kungasovande barnen snyftar till i sömnen. Inget dramatiskt. Inget som kräver någon åtgärd. Inget som en förälder till en sömnsvag skulle märka. Den lilla tystnar. Och tre minuter senare låter hon igen. Igen – inget som kräver åtgärder. Men likväl något som upprepades.
– Alltså, vad håller hon på med? Vad händer? säger min syster.
Jag tänker att livet också här är relativt. Jag har varit vaken med ett skrikande barn ett par timmar natten innan och sedan vaknat halv sex på morgonen. Svensk tid visserligen. Men ändå.

Episod från typ 7 juli 2013. Barnen sover på övervåningen. Vi sitter i samma soffa. Min syster, min svåger och jag. Ett av de kungasovande barnen snyftar till i sömnen. Inget dramatiskt. Inget som kräver någon åtgärd. Men något som en förälder till en en gång så sömnsvag alltid kommer att märka.
– Alltså, vad håller han på med? Vad händer? säger jag.

För nu sover min lilla älsklings-Arv i samma rum som två kungliga sovare. Och sköter sig lika bra som de andra. Vi stänger en dörr lite efter sju på kvällen (svensk tid) och öppnar samma dörr ett halvt dygn senare. Vi kan höra små ljud. Men inga åtgärder krävs. Inga vaktimmar. Inga äckligt tidiga morgnar med barn som borde ha sovit flera timmar till.

Åh, den stora skillnaden. Bara den som en lång period inte fått sova och sedan fått börja sova igen kan till fullo förstå vad jag menar.

Och sällan är den stora skillnaden så barmhärtigt påtagligt som här på besök att min syster. Att sömnen just nu är okomplicerad och god. Att tröttheten inte kväver och att vardagen är betydligt lättare för att vi känner oss utvilade. Ibland rentav pigga. Eller tvärtom.

Vi har haft sommarlov i fem veckor nu. Arvid har krävt en insats nattetid kanske fem gånger under hela sommarlovet. På riktigt. I min värld är det totalt osannolikt. Och trots att han sovit bra hela sitt lov tar jag det inte för givet en enda natt. Så nära finns tiden då fungerande nattsömn låg på platserna 1-7 på önskelistan. Före världsfred. Varje kväll hoppas och ber jag att vi ska få sova gott. Varje morgon är jag förvånad över ännu en god natt. Så det vände inte i natt heller. Tänk.

Det kommer säkert en dag när jag tar nattsömnen för given. Men den dagen är inte här ännu.

Min yngsta lillasyster är 15 år gammal.
– Tänk, nu är jag bara dubbelt äldre än du, sa jag med nostalgisk röst och tittade på henne med kärleksfull blick där hon satt mittemot mig och åt fransk potatis.
– Mmmm, sa hon allt annat än nostalgiskt.
Sådan är hon, min yngsta syster. Befriad från nostalgi och dramatik. På många sätt så väldigt olik mig.
På ännu flera sätt så väldigt fantastisk.

Hon och jag besökte London ett par dagar i början av förra veckan. Vi shoppade, såg sevärdheter, bodde på hotell och åt goda saker. Och hon fotograferade. Och jag publicerar.

Teori: mannen på den västerländska gatan år 2013 använder sin kropp alldeles för lite.
Konsekvens: kroppen blir lätt något som bara ser ut mera än något som faktiskt behövs.

Teori: den unga mannen på gatan år 2013 tar sin hälsa för given och tänker att sjukdom är något som drabbar andra.
Konsekvens: kroppen känns inte fantastisk bara för att den är frisk, vilket den ju är. Då hälsan tas för givet krävs det mera av en kropp än att den mår bra, till exempel att den ser bra ut.

För ganska precis två och ett halvt år sedan började jag springa, mest för att känna mig frisk och hälsosam. Jag kände mig inte frisk och hälsosam när jag höll på att dö efter 5 minuter gång + 2 minuter löpning + 4 minuter gång + 1 minut löpning+ 2 minuter gång. (Och nej du, jag underdriver inte. Kolla här, så gjorde jag och förmådde inte mera.) Men efter många veckor och några månader orkade jag plötsligt springa ganska långt. Inte snabbt, absolut inte, men ganska långt. Och för varje vecka som gick kände jag mig lite friskare och lite hälosammare. Och lite mera ointresserad av att vara lätt och smal. Mera intresserad av att vara stark och energisk.

När jag blev gravid för drygt två år sedan slutade jag springa. Jag skulle ägna min graviditet åt långa sköna promenader och pass på motionscykeln men/och njuta av världens bästa ursäkt för att låta bli att springa. När den graviditeten slutade i ett missfall kunde jag ha börjat springa igen, men bara åsynen av springskorna i tamburen blev ett hån. Jag borde inte springa nu, jag borde ju vara rund om magen och flåsa alldeles för lätt och mycket, tänkte jag de få gånger jag faktiskt snörade på mig dem.

Så min springpaus blev lång. Över ett år lång. Redan före jag blev gravid med Arvid kunde jag längta efter att få börja springa igen efter att han var född. Men i väntan på att få vänta ville jag inte springa.

När Arvid var någon månad gammal började jag springa igen. Och på den vägen är jag. I början sprang jag sällan, kort, ostrukturerat och långsamt. Idag springer jag fem gånger i veckan. Jag tränar för åttonde veckan i rad enligt ett program som förhoppningsvis ska få mig att klara av ett halvmarathon i höst.

Jag har igår sprungit personligt rekord på milen, 55 minuter och 40 sekunder. För en och en halv månad sedan var mitt mål att i början av september klara tjejmilen på under en timme. I skrivande stund inser jag att jag behöver ett nytt mål. Och det känns bara bra.

Löpningen har gett mig en betydligt sundare och skönare inställning till min lekamen. Jag imponeras av min egen kropp. Inte för att den skulle se bra ut men för att den i mina ögon nu är stark och snabb och klarar sådant som den aldrig skulle ha fixat för bara några månader sedan. Löpningen har gett mig ett sätt att mäta min kropp utan att väga den. Jag kan se svart på vitt att min kropp blivit bättre utan att det svarta och vita behöver vara siffror på vågen. Löpningen har gjort mig snällare mot min kropp. Den är absolut ingen modelllkropp men den är stark och frisk. Förr var den absolut ingen modelllkropp men inte heller stark och frisk, och det är stor skillnad. Hela skillnaden.