Hej. Vi måste prata lite mer om Iitu. Du kanske invänder nu, tycker att jag ju har skrivit om Iitu några gånger redan och att det säkert räcker så här. Det du inte vet då är att jag faktiskt har velat skriva om Iitu varje dag sedan hon kom in i våra liv på det här nya sättet. Jag har fått bita mig i tungan – eller snarare kanske fått slå mig på fingrarna – för att låta bli att skriva hyllningar till henne precis varje dag.

SÅ fantastisk är hon. Faktiskt.

Varje dag hon har varit här har vårt hem varit i bättre skick när vi kommit hem igen än det var när vi lämnade det. Om tvättmaskinen är igång när vi går iväg på morgonen så är kläderna torktumlade när vi kommer hem igen. Och då har ingen av oss någonsin bett Iitu köra igång tumlaren. Hon tömmer och fyller diskmaskiner. Hon torkar av diskbänken. Hon sopar golv. Hon torkar av bordet. Hon fixar undan halvätna grötportioner.

Och allt det där är ju bara sådant som egentligen inte alls är hennes jobb. Det är ren bonus.

Inte heller är det hennes jobb att ta hand om Arvid också när han har sovit riktigt dåligt en pollennatt och behöver få vila hemma en dag. Och inte är det hennes jobb att klippa de två av barnen som har frisyrer medan hon är ensam med alla tre en eftermiddag. Själv skulle jag vilja ha ett inramat diplom om jag klarar av att slänga ihop en köttsoppa under de omständigheterna, men hon klarar av att frisera två av tre medan den tredje springer omkring och är ett år.

Och det är verkligen verkligen verkligen inte hennes jobb att ta emot textmeddelanden där jag ber henne leta fram min dator i mitt klädskåp (!) och sedan hitta ett visst word-dokument på min dators skrivbord och mejla över det till mig när jag ska hålla en föreläsning baserad på just det dokumentet. Men hon gör det. Fyra minuter efter att jag har skickat meddelandet.

Vi talar fortfarande bara bonus.

Det bästa är ju ändå att hon har gjort sitt egentliga jobb så enormt bra. Hon har tagit hand om Hilde med en oerhörd kärlek. Hon berättar anekdoter om Hilde som om hon var typ jag eller Fredrik. Hon skickar ibland bilder på Hilde så där mitt i allt en dag. Hon sjunger för och med Hilde. Hon läser samma bok outtröttligt många gånger. Hon skriver att hon saknat Hilde när hon varit ledig en vecka. Hon kramar Hilde, håller Hilde, leker med Hilde, skrattar med Hilde. För Hilde är Iitu ”Ataaa” (alltid med exakt samma melodi) och att Ataaa är ett av Hildes första, stabilaste och vanligaste ord säger om inte allt så åtminstone det mesta.

Så förstås grät jag i dag när vi sa hejdå till Iitu på ett annat sätt än alla andra dagar då vi sagt hejdå. För nu fanns det inget om att vi ses i övermorgon. Eller på måndag. Nu vet vi inte när vi ses. Nu är den här tiden slut. Och samtidigt som jag sörjer att den är över – vår familj har behövt och uppskattat och älskat vår Iitu – så är jag förstås mest glad och tacksam över att hon har varit vår på det här sättet. Och över att hon fortsätter finnas i vårt liv, om än på ett helt annat sätt.

Tack, Iitu, för allt du har gett! För allt du har gjort! Och mest av allt; för allt du har varit och för att du har valt att vara det hos just oss!

Kaninselfie från denna dag. Från denna sista dag. Denna sorgens och glädjens dag.

Jag är inte gjord för vårfester. Eller så är det just det jag är. Åtminstone gråter jag halva tiden och nu efter x antal fester har jag nästan slutat skämmas. Livet är för kort för att man ska gå omkring och skämmas i onödan. Och det finns så mycket jag de facto kan och borde skämmas för att det är slöseri med kvinnokraft att utöver det skämmas för sådant man faktiskt inte behöver skämmas för. Att vara gråtmild på vårfester hör definitivt till sådant som man inte behöver skämmas för.

Förra veckan grät jag mig igenom dagisvårfesten. Arvids sista. Bara det räcker ju för att näsdukar ska kunna vridas ur efteråt. Vårt dagis är guld. När jag såg honom framme i dagissalen drabbades jag av akut tacksamhet över att han har fått vara just där under sina första år i livet. På en plats där det alltid funnits en famn eller två för honom. På en plats där han fått och vågat och kunnat vara den han är; känslig, snabb, rolig, stor och liten på samma gång. På en plats där han fick bli del av en grupp barn som lagspelar på ett sätt som kunde göra elitlag gröna av avund. Om alla människor tog hand om varandra som de här femåringarna gör – då skulle världen vara inte bara en bättre plats utan rentav en bra. När de tillsammans framförde I was made for loving you på sin allra sista gemensamma dagisfest så tror jag att till och med de mest hårdhudade gick lite sönder.

Och ikväll har jag gråtit på lågstadiefest. Det är mycket förväntningar i luften på en vårfest i lågstadiet. Allt är liksom möjligt. Allt ligger framför. På något sätt är den bästa tiden just nu; då hela det evighetslånga sommarlovet – för i lågstadiet är det just evighetslångt – ligger framför. Inom räckhåll. Man känner redan doften, men har ännu inte gått miste om en enda dag eller timme eller minut. De har övat mycket och de är bäst när det gäller. Och Den blomstertid nu kommer. Med lust och fägring stor. Barnen tar i från tårna. Snart är den här.

Att båda stora barnen är trygga och glada i sina grupper betyder hur mycket som helst. Det kan vi själva så lite åt så det får vi ta emot som en enorm gåva.

En gång på väg på lågstadiefest.

Om det är något jag är stolt över som förälder så är det att våra barn är mästare på att uttrycka sina känslor och behov. Nästan världsklass.

– Det känns som om Ingrid och hennes vänner inte bryr sig om mig mera när de cyklar iväg utan mig, kan Arvid säga.

Eller när en dagiskompis skött en social situation lite klumpigt:

– Det känns som om han inte vill vara min vän längre.

Jag tänker att det är sjukt bra att kunna uttrycka känslor och behov. Viktigt. Bland det viktigaste.

Men så ibland uttrycker de känslor jag inte riktigt kan vara stolt över.

– Det känns som om Ingrid kommer att få all uppmärksamhet på sitt kalas, grät Arvid i går.

Och då är det en dryg vecka kvar till födelsedagen. Kan bli en låååång vecka.

Det känns som om de är glada här. Älska att få sådana här bilder när den andra föräldern är ensam hemma med barnen.

Jag landade i Göreborgs skärgård. På en ö som heter Vrångö. En ö jag aldrig sett tidigare, en ö jag måste se igen.

En ö där det bor 400-500 människor året runt. Det finns en skola. Tre kyrkor. En butik som stänger halv åtta. Inga bilar. Inga bilar! Och jo. Jag FATTAR att det är magiskt i slutet av maj när det varit märkligt varmt märkligt länge och jag FATTAR att magin är mindre i både november och mars, men något i mig gillar tanken på den själsfrid, den långsamhet och det tålamod som bara måste bli frukterna av ett liv på en sådan plats.

Nåja. Det var ju inte en passionerad ode till Vrångö jag skulle skriva. Jag skulle skriva att jag var på bröllop i den här underbara skärgården. Jag fick vara med när en älskad vän fick säga ett helt avgörande ja till den hon älskar mest. Det finns få saker som är finare att få vara med om. Det finns så mycket i luften på ett bröllop. Så mycket hopp, så stora förväntningar.

Och ändå. Må min vän få erfara det jag själv fått erfara; att det faktiskt kan bli mer, större, bättre och vackrare än det där hoppet och de där förväntningarna som finns på ett bröllop.

Det finns få saker som är finare än det.

Och så ville livet plötsligt ta mig till det som kanske kan vara världens vackraste plats. Att jag skulle få somna i en sådan här miljö i natt hade jag ingen aning om när jag vaknade i morse.

Vilken gåva!

Här är min altan. Ett par dagar.

Jag hör inte vad han säger, jag står för långt borta. Men något säger han, min Arvid, till sin lagkamrat.

– Siis mitä toi puhuu? ropar lagkamraten.

Som uppenbarligen förstår svenska ungefär lika bra som Arvid förstår finska.

Arvid ser förvirrad och hjälplös och glad ut.

– Jag förstår inte finska, svarar han.

Lagkamraten ser också förvirrad och hjälplös och glad ut.

Ingen av dem ser skamsen ut. Och jag – som i ärlighetens namn pressar lite med tvåspråkig fotboll – inser till min stora lättnad att Arvid är totalt befriad från skammen över att inte kunna finska. Den skam som jag tyvärr är bästis med. Han kanske ser det opraktiska i att inte kunna, men han ser inte det skamliga. Må han lära sig finska innan han lär sig skammen, tänker jag.

Medan jag tänker det fixar jag något med Hilde som tyvärr är med på träningen, och när jag tittar mot Arvids håll igen står han hand i hand med lagkamraten. De och en tredje spelare ska nu försöka övervinna ett fyrmannalag och nu taggar de. Hand i hand.

För att hålla en hand krävs inget gemensamt språk. Det räcker gott med gemensam välvilja.

Det finns dagar då jag gråter andras tårar och det finns dagar då jag gråter andras lyckotårar. I dag är en sådan där senare dag.

Jag är så lycklig att jag nästan glömt bort att jag är pollenallergiker. Men bara nästan.

Borde vi prata lite om årets pollenläge? Antagligen inte. Men nog kliar det ju i fingrarna (liksom i ögonen och näsan och öronen) vid tanken på att få komma med berättelser och analyser om den här säsongen. Må dess like komma ytterst sent eller helst aldrig. Hemma hos oss är fyra av fem drabbade. Jag gissar att vi skriver fem av fem om några år.

Mycket fick vi, men allergier också.

Och i dag gör det ingenting.

Jag sitter på golvet på färjan och läser för min ettåring. Ingrid vill bada, om jag minns rätt. Vilket jag brukar göra.

Någon sida in i boken får vi bonuspublik. Han ställer sig lite för nära där bredvid och lyssnar andäktigt på hela resten av boken. När jag läst klart säger han med stort allvar i rösten:

– Du läser så jävla bra!

Och jag tänker att hans ord kan vara en av de mest uppriktiga komplimanger jag någonsin fått.

Den här mannen är full fast det är mitt på dagen och inte riktigt en sådan färja. Han är knappast urtypen av människa som försöker ställa sig in, som strör uppmuntrande ord omkring sig för att det har visat sig vara ett lyckat koncept . Han är snarare urtypen av människa som säger det som han har på hjärtat. Och hans ord går rakt in i mitt.

Var det någon som läste för honom när han var ett? Kanske. Kanske inte. Men han vet hur lite det kostar att göra en annan människas dag lite ljusare, lättare, gladare. Och därmed vet han mer än många andra. Därmed är han en förebild för mig.

För jag vill ju allra mest just det: göra ljusare, lättare, gladare.

Jag och en av mina ettåringar.

Det finns många väldigt olika berättelser om oss som föräldrar. Den här utspelar sig hösten 2017. Först nu har jag tillräcklig distans för att skriva ner den.

Vi vill vara ansvarsfulla föräldrar och ta vår snart femåriga son till den kommunala tandläkaren. Har för oss att det är dags kring fem. Att vi fick ett brev någon gång om att boka tid.

Fredrik ringer. Väntar i telefonkö. Länge. Sedan svarar någon. Fredrik presenterar vårt ärende och den vänliga personen frågar om Arvids personnummer.

Rimlig fråga. Jättejobbig fråga.

Fredrik kan inte de där fem sista. Jag kan inte de där fem sista. Vi börjar båda leta frenetiskt efter ett fpa-kort, pass, rådgivningskort… VAD SOM HELST! Och plötsligt förstår jag varför det alltid är telefonkö när man ringer för att boka vårdtid. Det här tar länge. Pinsamt länge. Och som alltid när något tar pinsamt länge hinner man tänka jobbigt mycket. Hur dåliga föräldrar tror hon att vi är? Som inte kan de fem sista, inte ens med vår samlade expertis? Som inte ens vet var vi har de där fem sista?

Till sist, efter att Fredrik har bett om ursäkt rätt många gånger under vårt ihärdiga letande, hittar vi en plånbok med Arvids fpa-kort. (En nackdel med jämställt föräldraskap är att det inte är givet i vems plånbok barnens fpa-kort ligger – men det är värt det.) Den säkert fortfarande lika vänliga men nu lite mer irriterade personen får de sista fem och hittar direkt Arvids uppgifter.

Och konstaterar sakligt att vi ju faktiskt var till tandläkare med Arvid för bara några månader sedan. Och till tandhygienist också. Dessutom.

Skammen.

Skammen. Skammen. Skammen.

Fredrik säger ganska snabbt tack och hej. Om vi säger så.

Den dagen blir också en av de där dagarna då vi knappast skulle utses till århundradets föräldrar av en objektiv jury.

Men vi behöver ju ingen utmärkelse av en sådan jury. Vi behöver att våra barn blir glada när de ser oss, att vi skrattar tillsammans alla dagar och dansar tillsammans de allra flesta. Att de kommer till oss när de är oroliga och att de vågar vara trötta och arga och ledsna och dåliga tillsammans med oss. Att de andas lätt när vi andas samma luft och att de tror att vi klarar allt tillsammans.

Allt det behöver vi. Allt det har vi.

Bild: Maria Hedengren

Jag går in på kyrkans toalett och där är hon. Helt oväntat. Det är kanske inte riktigt lika otippat som att träffa Beyoncé på toaletten, men nästan. Fast bättre. Det är så länge sedan jag har träffat henne. Vi räknar inte i månader längre, vi räknar i år. Men när vi kramar om varandra känns det mera som i går. Och när hon gråter lyckotårar över att vi ses igen känns det nästan som i morse.

Det är länge sedan hon var konfirmand nu. – Om någon hade sagt före lägret att jag skulle sitta i kapellet och prata och gråta med en prästfru hade jag aldrig trott det, sa hon den där sista lägerkvällen.

Sedan dess har vi pratat och gråtit många gånger och jag hoppas och tror att vi har många gånger till framför oss.

Jag har sagt det förr och jag tänker fortsätta säga det så länge jag lever: inte en enda timme som jag har gett åt en tonåring har varit bortkastad. Det finns timmar jag direkt ångrar i mitt liv och väldigt många timmar som har varit ganska eller helt onödiga, men timmarna med tonåringarna har varit guld. Rent guld.

Jag tror att det egentligen är ganska lätt att hitta det guldet. Ge lite tid, lite tålamod och lite kärlek.

Eller mycket. Helst mycket.

Det är värt det. Alla gånger. Så värt det.