Ataaa

Hej. Vi måste prata lite mer om Iitu. Du kanske invänder nu, tycker att jag ju har skrivit om Iitu några gånger redan och att det säkert räcker så här. Det du inte vet då är att jag faktiskt har velat skriva om Iitu varje dag sedan hon kom in i våra liv på det här nya sättet. Jag har fått bita mig i tungan – eller snarare kanske fått slå mig på fingrarna – för att låta bli att skriva hyllningar till henne precis varje dag.

SÅ fantastisk är hon. Faktiskt.

Varje dag hon har varit här har vårt hem varit i bättre skick när vi kommit hem igen än det var när vi lämnade det. Om tvättmaskinen är igång när vi går iväg på morgonen så är kläderna torktumlade när vi kommer hem igen. Och då har ingen av oss någonsin bett Iitu köra igång tumlaren. Hon tömmer och fyller diskmaskiner. Hon torkar av diskbänken. Hon sopar golv. Hon torkar av bordet. Hon fixar undan halvätna grötportioner.

Och allt det där är ju bara sådant som egentligen inte alls är hennes jobb. Det är ren bonus.

Inte heller är det hennes jobb att ta hand om Arvid också när han har sovit riktigt dåligt en pollennatt och behöver få vila hemma en dag. Och inte är det hennes jobb att klippa de två av barnen som har frisyrer medan hon är ensam med alla tre en eftermiddag. Själv skulle jag vilja ha ett inramat diplom om jag klarar av att slänga ihop en köttsoppa under de omständigheterna, men hon klarar av att frisera två av tre medan den tredje springer omkring och är ett år.

Och det är verkligen verkligen verkligen inte hennes jobb att ta emot textmeddelanden där jag ber henne leta fram min dator i mitt klädskåp (!) och sedan hitta ett visst word-dokument på min dators skrivbord och mejla över det till mig när jag ska hålla en föreläsning baserad på just det dokumentet. Men hon gör det. Fyra minuter efter att jag har skickat meddelandet.

Vi talar fortfarande bara bonus.

Det bästa är ju ändå att hon har gjort sitt egentliga jobb så enormt bra. Hon har tagit hand om Hilde med en oerhörd kärlek. Hon berättar anekdoter om Hilde som om hon var typ jag eller Fredrik. Hon skickar ibland bilder på Hilde så där mitt i allt en dag. Hon sjunger för och med Hilde. Hon läser samma bok outtröttligt många gånger. Hon skriver att hon saknat Hilde när hon varit ledig en vecka. Hon kramar Hilde, håller Hilde, leker med Hilde, skrattar med Hilde. För Hilde är Iitu “Ataaa” (alltid med exakt samma melodi) och att Ataaa är ett av Hildes första, stabilaste och vanligaste ord säger om inte allt så åtminstone det mesta.

Så förstås grät jag i dag när vi sa hejdå till Iitu på ett annat sätt än alla andra dagar då vi sagt hejdå. För nu fanns det inget om att vi ses i övermorgon. Eller på måndag. Nu vet vi inte när vi ses. Nu är den här tiden slut. Och samtidigt som jag sörjer att den är över – vår familj har behövt och uppskattat och älskat vår Iitu – så är jag förstås mest glad och tacksam över att hon har varit vår på det här sättet. Och över att hon fortsätter finnas i vårt liv, om än på ett helt annat sätt.

Tack, Iitu, för allt du har gett! För allt du har gjort! Och mest av allt; för allt du har varit och för att du har valt att vara det hos just oss!

Kaninselfie från denna dag. Från denna sista dag. Denna sorgens och glädjens dag.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s