Tänk dig att vara nästan nio och vara bortrest ett par dagar. Tänk dig att komma tillbaka hem igen och få godis av en av bästa vännerna.

– Jag fick det för att han är så glad att jag är hemma igen. Han var ledsen när jag var borta, berättar vår nioåring och strålar som en sol.

– Hur känns det? frågar jag. För om jag får chansen att uppmuntra någon att sätta ord på sina känslor så tar jag den.

– Jag blir glad i själen, svarar han på två sekunder. För han har uppmuntrats många gånger och blivit en mästare.

Egentligen är jag en människa som bloggar varje dag. Det hjälper mig att få syn på mitt liv, framför allt hjälper det mig att få syn på det som glittrar och glimrar i mitt liv. Jag vill inte vara utan det. Vet inte riktigt hur man lever utan penna i hand.

Det låter poetiskt. Att leva med penna i hand. Egentligen är jag en människa som skriver 98 % av mina blogginlägg på min telefon. Det är rätt lite poesi i det.

Men ibland tar jag paus. Av olika orsaker, av helt olika. Nu tog jag paus, av goda orsaker. Jag stickade inte heller. Slarvade till och med lite med Dagens lösen. Höll fast i väldigt få rutiner och levde för en stund betydligt mindre inrutat än jag brukar.

Jag tror med bestämdhet att det gjorde mig gott. Världen står kvar också om någon av mina dagliga boxar inte blir checkad.

För en vecka var världen och livet större och jag tog tacksamt emot. Jag har ny luft i mina lungor.

Det låter poetiskt. Att ha ny luft i sina lungor. Men det är också väldigt sant. Det är rätt mycket poesi i det.

Förra veckan skrev jag ett blogginlägg om hur otroligt bra vi har det på bår nya hemort. Om hur jag fällde några glädjetårar av tacksamhet över att vi fått landa där vi landat. Varje ord var sant.

Men också idag är varje ord precis lika sant: vi hade det otroligt fint och bra i Helsingfors. Och aldrig vet jag det lika mycket som när jag för en stund återvänder hit. Att få några timmar på stan med en bästa vän och att sedan få ta bussen hem till en annan bästa vän – det gör att man vet.

Att flytta till Helsingfors var ett av de märkligaste och största beslut jag och Fredrik fattade. Det visade sig också vara ett av de bästa. Tio år här gav så mycket gott. Och ännu mer: tio år här gav så många goda. Många av vårt livs viktigaste människor finns i vårt liv idag tack vare de åren.

Vi vet vad vi säkert har men inte vad vi kanske får. Vi vet vad vi säkert förlorar men inte vad vi kanske vinner.

Låt det aldrig hindra dig från att våga det du vill våga.

Jag vet att det inte är en stor sak, men jag ser det ändå som ett misslyckande. Jag trodde ju att vi skulle klara det, men nej. I söndags fick vi inse faktum och köpa en förpackning wc-papper i butik för första gången på två år.

Någon minns kanske att vi ju blev självförsörjande på wc-papper när vi blev fotbollsföräldrar. Men i söndags tog wc-pappret slut. Bara två ynka dagar innan höstens dos anlände. Fatta! Men två ynka dagar är onekligen två rätt långa dagar om de ska genomlevas utan wc-papper i en trebarnsfamilj. Så jag bet i det sura äpplet och köpte sex rullar wc-papper. Unnade mig med flit ett helt annat märke än fotbollsföreningens standard, man måste ju leva lite on the edge ibland.

Nu har vi tjugo nya säckar i garaget. Nu klarar vi oss en tid igen. Och nu vet du vart du kan vända dig när den där säcken du köpte av grannen är slut. Vi kommer att ha kvar av våra varor ännu i februari.

Det här är något av en festdag för mig. Jag säljer – eller rättare sagt köper – med glädje lite överprisat wc-papper ett par gånger i året när jag vet varför jag gör det. Varje säck bidrar till att säsongsavgifterna hålls på en rimlig nivå och vi har alla allt att vinna på att varje barn som vill spela fotboll ska ha råd att göra det. Ingen familj ska behöva välja bort byaföreningens juniorlag för att ha råd med julklappar. Ingen familj ska behöva välja mellan fotbollsavgift eller nya gummistövlar. Alla som vill borde få spela fotboll. För det handlar inte om att fostra morgondagens Zlator, det handlar om att fostra till laganda och gemenskap, till tillhörighet och sammanhang. Det ska vara för precis alla som vill.

I somras skulle min syster och hennes familj gå på bröllop och Hilde stiftade bekantskap med min svågers skjorta.

– Alltså Tobias kommer att vara helt perfekt i den där skjortan! Han kommer att vara så stilig i den!

Sa hon. Med entusiasm och eftertryck och allvar.

Alla borde få ha en Hilde i sitt liv. Någon som ser så mycket fint och som är så generös med att dela med sig av det hon ser. Hon har i sanning inte lärt sig att spela sval och svår.

Må hon inte på länge, länge. Den här världen har så många utmaningar, men för få svala och svåra människor är inte en av dem.

– Hur hinner du läsa så mycket?

Jag har ingen aning om hur många gånger jag har fått den frågan. Jättemånga.

Det finns säkert många olika svar. Ett av de svaren är att det här soffbordet beställdes och levererades i oktober 2019:

Hur ser din värld ut? frågar jag mig ibland i mötet med mitt yngsta barn och hennes synskada.

Som när hon berättar att hennes ljusblå lakan är brunt. Som när hon inte kan se skillnad på Fredrik och de andra tränarna i Arvids fotbollslag. Som när hon tittar väldigt, väldigt nära i bilderboken men hon ändå inte ser de detaljer som hon letar efter.

Jag tänker på det varje dag. Åtminstone någon liten gång. Oftast utan någon större sorg. Oftare med tacksamhet än med sorg faktiskt – det skulle ju kunna vara så väldigt mycket värre.

Men ibland tänker jag på det med något som påminner om sorg. Och jag tror att jag måste få göra det.

En liten stund senare brukar jag landa i att hennes värld nog är väldigt vacker. Hur den än ser ut i jämförelse med vår andras värld så finns det helt klart ovanligt mycket ljus och hopp och glädje och skönhet i hennes.

Läggdags. Den där stunden på dagen när det enda jag vill är att barnen ska gå och lägga sig.

Läggdags. Den där stunden på dagen när det enda barnen inte vill är att gå och lägga sig.

De är aldrig lika kreativa och handlingskraftiga och uppfinningsrika som när jag försöker fresta med kvällsmat och tandborstning. Ännu efter tretton år som förälder förundras jag ofta över osannolikheten och orubbligheten i det.

Mitt enda tips: börja tidigt. Det går liksom inte att börja för tidigt. Också om man erbjuder kvällsmat redan innan alla hunnit gå från middagen lär det kännas som om allt blev för sent.

Puh.

Så hände det sig att jag ikväll tog en liten promenad med Angel eyes i öronen. Inte den riktiga, utan den från Mamma Mia. Film två. Den låten kastar mig tillbaka till sommaren 2018. Den där sommaren då vi på allvar började fundera på att byta ut vårt liv i Helsingfors mot ett okänt liv i Kvevlax.

Så hände det sig att min promenad förde mig förbi sportplan i vår hemby. På en fotbollsplan tränade Ingrid med sitt fotbollslag i septembersolen. Det där fotbollslaget som tog emot henne med öppna armar när vi sedan flyttade hit sommaren 2019. Hon kände ingen när hon började – modiga människa. Tror dessutom hon hade match med dem före hon hade träning. Snabbt blev hon trygg, en del av gruppen.

På planen bredvid sparkade Arvid fotboll med kompisar i samma septembersol. Han och en av bästa vännerna skulle till fotbollsplanen och vi skickade ut det till lagets WA-grupp. Nu var de typ tio pojkar som spelade fotboll tillsammans ikväll. Också. Som inte hade fått nog efter helgens alla matcher.

Jag tror bestämt att jag grät några lyckotårar när jag gick förbi. Tänk att våra barn fick komma just hit! Tänk att de har alla de här underbara människorna i sitt liv. Tänk att de efter två år här är så djupt rotade att det känns helt omöjligt att riva upp dem igen. Tänk att det fanns en stor liten by som vi alla kom att älska.

Liv kan bli bra på så många olika sätt. För oss var den här flytten helt klart ett sådant sätt. Jag är så innerligt glad och tacksam (och lite stolt) över att vi vågade trots att barnen enligt många var för stora och trots att vi inte hade några garantier. Det fanns så mycket som var svårt och tungt att lämna, men också så mycket som var stort och fint att få.

Ja. Det finns mycket i vårt liv som inte är glansbild, men när det kommer till just flyttar är det glansigt så det förslår. Man kan när som helst sätta in oss i en reklamkampanj för flyttar med familjer. Vi kommer att kunna sälja konceptet utan att tänja ens lite på sanningen.

I någon mån väljer man själv att bli fotbollsförälder. Vi hade ju kunnat säga nej. Vi hade åtminstone kunnat vara mer passiva. Men vi älskar ju det här.

I ingen mån väljer man själv att bli fotbollssyskon. Hon har aldrig fått den frågan. Hon bara tas med. Ibland i solsken, märkligt ofta i regn. Ingen undrar egentligen om hon orkar och vill, vi undrar bara om hon vill ha päron- eller hallontrip och så åker vi.

Jag har ingen aning om hur många fotbollsmatcher och friidrottstävlingar hon har avverkat den här sommaren. Men jag vet att hon har varit totalt ointresserad av och likgiltig inför resultatet varje gång och jag vet att hon bara den här gångna veckan har sett tio juniorfotbollsmatcher.

Jag vet också att det enda som gör det här möjligt är barnen på bilden. Den yngsta av dem är ett av de första barn som Fredrik döpte här i Kvevlax. Inte kunde vi ana då vad den här familjen skulle komma att betyda för vår vardag. De är så ofta vår räddning. Hilde kommer med glädje med varje gång som de också är där. Det är helt ovärderligt.

Man väljer inte att bli fotbollssyskon, nej. Men om man nu en gång ska vara det borde man få vara det med vänner som de här.