I någon mån väljer man själv att bli fotbollsförälder. Vi hade ju kunnat säga nej. Vi hade åtminstone kunnat vara mer passiva. Men vi älskar ju det här.

I ingen mån väljer man själv att bli fotbollssyskon. Hon har aldrig fått den frågan. Hon bara tas med. Ibland i solsken, märkligt ofta i regn. Ingen undrar egentligen om hon orkar och vill, vi undrar bara om hon vill ha päron- eller hallontrip och så åker vi.

Jag har ingen aning om hur många fotbollsmatcher och friidrottstävlingar hon har avverkat den här sommaren. Men jag vet att hon har varit totalt ointresserad av och likgiltig inför resultatet varje gång och jag vet att hon bara den här gångna veckan har sett tio juniorfotbollsmatcher.

Jag vet också att det enda som gör det här möjligt är barnen på bilden. Den yngsta av dem är ett av de första barn som Fredrik döpte här i Kvevlax. Inte kunde vi ana då vad den här familjen skulle komma att betyda för vår vardag. De är så ofta vår räddning. Hilde kommer med glädje med varje gång som de också är där. Det är helt ovärderligt.

Man väljer inte att bli fotbollssyskon, nej. Men om man nu en gång ska vara det borde man få vara det med vänner som de här.