Vad är det för fel på mig?

Jag är på min crossfitbox. Övar mig på kipping (googla!) med det mycket avlägsna målet att någon gång klara av toes to bar (googla igen!).

Det finns tack och lov ingen spegel i salen, men jag misstänker starkt att jag håller på med fel sak.

Det gör min granne i alla fall. Varje gång vi kommer till just den rörelsen kommer coachen fram till henne. Förklarar leende och vänligt och uppmuntrande hur hon ska tänka och göra annorlunda.

Själv hänger jag där och försöker kippa och coachen säger ingenting. Jag förstår inte varför. Men när vi gör rörelsen för typ tredje gången förstår jag.

Jag är ett så hopplöst fall att han inte ids. Han ser att min granne kan bli bra – hon är klart mer vältränad och atletisk än jag – medan jag själv är bortom all räddning. Så han väljer av förståeliga skäl att sätta sin energi där den kan göra nytta.

När vi gör rörelsen för kanske sjunde och sista gången kommer tränaren fram till min granne. Igen. Nu lyckades hon bättre, men hon ska ännu tänka på att…

Sedan kommer han fram till mig.

– Sulla menee tosi hyvin, Amanda! säger han.

– Meneekö? säger jag uppriktigt förvånad och märkligt rörd.

– On mennyt koko ajan, säger han.

Och jag gör mina sista tappra försök till kippningar med en helt annan känsla i kroppen.

Vad är det för fel på mig?

Borde inte det naturliga vara att tro att man är ungefär rätt ute när coachen inte hjälper och korrigerar en? Varför tror jag då att jag tvärtom är så galet fel ute att ingen ens ids försöka hjälpa mig? Jag tycker att jag visar prov på en ganska oattraktiv mix av självförakt och självupptagenhet här.

Finns det två slags människor ändå? Människor som jag och människor som kippar med något slags självförtroende tills motsatsen bevisas?

Ponera att det är så. Vilken slags människa är du?

Inget självförakt i världen kan ta min glädje ifrån mig. På boxen är jag alltid glad.

Någon pojkvän

– Lova att du inte blir kär i någon pojkvän, säger Hilde och tittar på mig med stort allvar.

Jag är väldigt försiktig med löften. Så jag frågar lite försiktigt hur hon riktigt menar.

– Men tänk om han slutar vara kär i dig, då får du ju ett krossat hjärta, förklarar Hilde.

Jag tackar den nya tv-serien om Vesta-Linnéa för min femårings oro för mitt kärleksliv. Och så försöker jag minska hennes oro genom att säga att jag ju redan är kär i pappa. Hon ser inte het övertygad ut, snarare skeptisk.

– Men tänk om han slutar vilja vara med dig?

Som om det vore ytterst möjligt. Som om motsatsen – att jag tröttnar på honom – inte vore det. Hon är så festlig.

Har jag sagt att jag älskar henne? Har jag sagt att hon älskar sin pappa?

Att dela liv

Jag undviker att räkna likes. Tänker att man kan bli galen med mindre och att livet och självkänslan är alldeles tillräckligt sköra som de är.

Men. Mitt inlägg om mitt nya jobb har på Facebook fått 242 likes och knappa 70 kommentarer. Jag har sett dem. Jag har räknat dem. Jag har tagit dem till mitt hjärta.

Och världen själv har tett sig både ljusare och vackrare.

Det finns många dåliga saker man kan säga om sociala medier och ibland säger jag dem. Men när vi delar varandras glädje och tacksamhet… Då är det faktiskt riktigt vackert.

Tack till alla er generösa och uppmuntrande människor. Tack för att ni såg storheten i det här och delade det med mig. Om jag var på rosa moln innan vet jag inte vilken färg som ska beskriva molnen jag är på nu.

Att dela liv är bara bäst. Varje gång jag delar det svåra och tunga vet jag det. Varje gång jag delat det ljusa och vackra vet jag det. Ensam är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli stark. Vi behöver verkligen varandra.

Tack!

Den skolan

Det var en gång en skola som anställde en helt nyutexaminerad lärare för ett års vikariat. Skolan var Gymnasiet Lärkan, den nya läraren var jag själv och sedan stannade jag kvar där i tio år. Ville inget annat. Hade världens bästa jobb i den fantastiska skola som gjorde mig till den lärare jag är och ville vara. Skulle den inte ligga så vansinnigt långt från Kvevlax skulle jag antagligen fortfarande vara där. Och tro mig. Jag skulle ha det bra.

Under de tio år som jag jobbade i Lärkan sa jag vid några tillfällen att det bara finns en enda skola i Svenskfinland som jag skulle kunna tänka mig att byta till sådär för jobbets skull. Vasa övningsskola. Jag tänkte redan under min egen tid som lärarstuderande där att jag en dag skulle vilja jobba just där.

I höst kommer den dagen. Jag kan knappt tro det, men hela nästa läsår ska jag få vara vikarie i Vasa övningsskolas gymnasium. Jag är så taggad. Så ivrig. Så otroligt glad och tacksam. Tänk att den skolan behövde mig just precis nu. När jag behövde den skolan som allra mest.

Jag har fått träffa blivande kolleger och de fick mig att känna mig välkommen från första stund. Jag har vandrat omkring i de korridorer som blir mina nästa år och jag har sett skymten av de studerande som också blir det.

Jag tror att vi kommer att passa bra ihop. Jag hoppas att vi kommer att passa bra ihop.

Igår tog jag min vän Saara på en promenad genom min barndoms Vasa. Här stannade vi vid min framtids Vasa. Min blivande arbetsplats, en av stadens absolut vackraste hus.

Paradise

Jag har nu sett Wasa teaters Botnia Paradise två gånger inom ett dygn. Igår klockan 19 med en av mina bästisar från Helsingfors och idag klockan 14 med en av mina döttrar från Kvevlax. Det var inte direkt meningen att det skulle bli så, men det var inte direkt illa. Snarare morsatsen.

Både igår och idag har jag skrattat och gråtit. Jag har skrivit om pjäsen tidigare och allt som var sant då var sant nu. Förutom att den faktiskt var ännu bättre än jag kom ihåg.

Hildes reaktion tog priset. Redan i näst sista numret började hon gråta lite eftersom kaptenens röst var lika vacker och sorglig som på spotify. Och i sista numret flödade tårarna fritt.

– Det här kan inte vara sista gången, det får inte vara sista gången! fick hon fram mellan hulkningarna. Och sedan efter slutapplåderna var hon otröstlig. Jag såg ju vad alla tänkte. Att det här nog var en lite för ung teaterbesökare som inte riktigt orkade. Men hon grät ju bara för att förställningen tog slut. För att den var så jättebra. Världens bästa teater, tydligen.

En timme tog det. Sedan slutade hon gråta. Men resten av kvällen har hon suckat tungt ibland och konstaterat:

– Jag tänker på Botnia Paradise.

Kan så relatera. Vem gör inte, liksom?

En pjäs behöver faktiskt inte förändra vårt sätt att se på världen för att göra vår värld bättre. Tack, KAJ, för att ni gör världen lite bättre. Gång på gång.

Bästisen och jag. Igår.
Hilde idag i pausen. Vi skulle ta en gemensam bild efter föreställningen, men det var ju verkligen inte läge då. Om vi säger så.

Maj 2022

Det finns mycket som kunde skrivas om april 2022 och någon gång ska det kanske skrivas. Men just nu skriver jag hellre om maj. För det finns mycket som kan skrivas också om maj 2022.

För det första ska jag bo på hotell en natt i veckan fyra majveckor i sträck. Det säger en hel del. Det säger en hel del ganska härligt.

För det andra kommer jag att ha en obarmhärtigt lång rad av sista-gången-upplevelser i maj. Det säger också en hel del. Men det säger inte bara härligheter. Så är det ändå oundvikligen när säckar knyts ihop och dörrar stängs och vägar kommer till sin ände. Jag vet att det kommer att bli jobbigt.

Men jag tror inte det blir lika jobbigt som der var i april. Det här kan jag få äta upp, men jag tror verkligen inte det.

Vi människor bär ju olika saker olika väl och nu när jag är nästan fyrtio börjar jag ha en rätt stark känsla för vad jag klarar bra och vad jag klarar mindre bra. Det som april gav hör för mig till det senare. Och jo – jag är också medveten om att det finns en massa saker som jag ännu inte behövt klara av och inte har en aning om hur jag skulle fixa. Men det tar jag sedan. Det går inte att idag försöka klara av det som du inte ens står inför ännu. Du brister om du börjar försöka.

Det är häftigt att vara människa. Det är stort att få leva.

Selfie från hotellvistelse nummer ett i maj 2022. Med min älskade Fredrik på vårt älskade egna dygn.

Guld

Det här är jag och en av Fredriks systerdöttrar, en av barnens kusiner. På min pappas 50-årskalas. Bilden är verkligen inte tagen igår. Det syns på mig, men det syns om möjligt ännu mer på henne. Den lilla på bilden är idag nästan 22 år. Hon är äldre nu än jag är på bilden. Fattar inte hur livet kan gå så snabbt.

Men det jag egentligen ville säga är att den här systerdottern kom hit i lördags och gav mig och Fredrik den bästa gåvan – ett dygn tillsammans bara vi två. Hon och hennes syster har gjort det varje termin de senaste åren och det är så otroligt värdefullt.

Vårt liv är intensivt just nu. Kanske intensivare än någonsin. Alltid lite för många bollar i luften. Alltid lite för många punkter kvar på att-göra-listan. Alltid lite för mycket på barnens villkor. Att få det där dygnet som är bara vårt gör så ofantligt gott. Att dessutom veta varje sekund att barnen har det hur roligt som helst – att de har väntat lika mycket som vi – gör ännu godare.

Jag tror inte att hon ännu kan förstå exakt hur gott det faktiskt gör. Att hon ändå ger oss det gång på gång säger massor om den unga kvinna hon är. Generös, kärleksfull och allmänt fantastisk.

Guld.

Jontti

Hilde tittade på Buu-klubben i fredags. Som hon gör nästan alla dagar. Men den här dagen var alldeles speciell. För när Jontti sa hejdå i slutet av programmet svarade Hilde:

– Hejdå, Jontti! Vi ses på tisdag!

Tänk att få säga så till en idol.

Och tänk. Idag hände det.

Själv har jag varit på arbetsresa i Helsingfors och missade allt. Men jag hann tala en liten stund med Hilde på telefon. Hon var så glad.

– Mamma, han kastade upp mig i luften. Så där som jag drömde om.

Älska älska älska public service.

Jag vet inte var min mamma bor

Jag hälsade på hemma hos min mamma idag. Det gör mig knappast unik. Hur många andra gjorde inte det, liksom?

Men hur många andra parkerade bilen, packade ur familjen och insåg att… de tydligen inte visste var deras mamma bor? Att den trappuppgång där hon borde ha bott befolkades av andra.

Jag vet inte var min mamma bor, insåg jag. Och då fick jag helt enkelt ringa och fråga.

Det visade sig att vi var på fel ställe. Jag trodde att mitt nyaste föräldrahem låg i ett hus där mina föräldrar tidigare har bott, men det visade sig att det låg i ett annat hus där mina föräldrar också tidigare har bott.

Jag älskar det här. Att vara nästan trettionio och inte veta var ens föräldrar bor.

Min mamma har gett och lärt mig massor. Några av de bästa sakerna finns gömda i det faktum att jag inte hittade hem till henne idag. Hon har nämligen lärt mig att platser och saker inte skapar ett hem utan att ett hem skapas av människorna i det. Fysiska hem kommer och går, men riktiga hem består. Hon har också lärt mig att det allra mesta går att lösa om man vill och är beredd att ibland ta till mindre konventionella lösningar och arrangemang. Nästan allt känns på något sätt rimligt och möjligt med en mamma som min, och vad kunde vara bättre än det? Tack, älskade mamma, för det!

Det goda tar jag med mig. Förhoppningsvis för alltid. Och nu vet jag dessutom var min mamma bor.

Min mamma och jag på en av mina födelsedagar.

Tre euro

Helt out of the blue igår. Helt.

– Mamma, jag skulle vilja att ni bryr er mer om mitt skolarbete.

Arvid är nog vårt mest otippade barn. Men visst – jag kan ge honom att vi låter honom sköta skolarbetet själv, men jag trodde helt uppriktigt att han var lika nöjd med arrangemanget som vi.

– Absolut kan vi börja bry oss mera. Fråga mer om vad ni gör och kolla att du har gjort läxor och fråga om prov och…

– Nej, inte så. Jag tänkte mer att ni skulle kunna ge mig pengar för bra vitsord. Typ fem euro för nior och tior och tre euro för sjuor och åttor.

Arvid är också vårt mest orimliga barn. Tänk att han på fullt allvar föreslår att han nu plötsligt ska börja få tre euro varje gång han får en sjua. Han som aldrig har fått något annat än åttor och uppåt.

Inte är det tråkigt att vara hans mamma.

Inte billigt heller. Tydligen. Om han får som han vill med vårt engagemang i skolarbetet.