Ibland ordnas det söndagsskola i samband med gudstjänsten och i söndags var ibland. Vår minsting som älskar nya människor var först eld och lågor. Men sedan blev hon lite spänd. Hon var orolig för att de skulle leka färgspegel, en lek som onekligen är problematisk för en person som inte ser färger. Rimlig oro.

Och samtidigt som det förstås gör lite ont i mitt modershjärta så älskar jag att hon berättar för oss om sin oro. Ännu mer älskar jag att hon berättar om det också för sin kompis Amos som ska med till söndagsskolan och sedan förklarar för mig att han kommer att hjälpa Hilde om det kommer en sådan lek, ”för hon ser inte färger så bra”. Som om det var världens minst odramatiska sak.

Älskar också att Hilde och en av hennes bästisar lekte just en färglek när de tillbringade sin fredagskväll vid en fotbollsplan nu idag. Hur trygg är hon inte med den bästisen, liksom?

Igen: hon kommer att ha utmaningar. Absolut. Kanske fler än de flesta andra. Absolut. Men så länge hon vågar be om den hjälp hon behöver för att kunna möta de utmaningarna så kommer de inte att bli övermäktiga.

Den insikten lugnar modershjärtat. Jag är inte orolig.