Det finns många berättelser om oss och det liv som är vårt. Här kommer en.

I början av december bjuder jag ut en pepparkaksdräkt i storlek 80 på Facebook. Jo, någon vill ha den. Någon hämtar den i samband med ett evenemang i församlingen någon vecka senare.

Jag plockar fram dräkten och lägger fram den på synligast möjliga plats i vårt sovrum så att vi absolut inte ska glömma att ta med dräkten. Vi glömmer att ta med dräkten.

Och redan det kunde kanske vara berättelsen om oss. Att vi hade dräkten framplockad och redo och ändå glömde den.

Men den egentliga berättelsen är att pepparkaksdräkten fortfarande ligger på bästa paradplats i vårt sovrum. Det har gått snart ett halvt år och den intar fortfarande någon slags hedersposition här. Ingen av oss har tänkt på att plocka undan den. Trots att det ju inte är någon som vill ha en pepparkaksdräkt just nu. Trots att det barn som kunde ha burit den då i december har vuxit ur den vid det här laget.

Ibland undrar folk hur jag hinner läsa, springa och sticka så mycket. I den här pepparkaksdräkten ligger en del av svaret.