Beundra mig!

Jag är hemma igen efter några ljuva dagar på bokmässa i Göteborg. Det blev onekligen tvära kast från litterära seminarier, ensamma hotellnätter och fina människomöten när Hilde i dag väckte mig 5.14 och sedan också fortsatte vara vaken.

Må mjuka kast vara överskattade.

Arvid “jag-låtsas-att-jag-inte-är-speciellt-passionerat-inställd-till-min-mor” Kass har saknat mig massor. Det har han till och med erkänt och velat tala om.

– Har du tänkt mycket på mig? frågade jag.

Och då blev han plötsligt poet.

– Jag omringade dig med mina tankar.

???

Men jag tyckte förstås om det. Också.

Hans härligaste replik i dag var ändå den han fällde när han skulle läsa den bok han fick av mig från bokmässan. Jag bad honom läsa lite tyst för sig själv medan jag hade annat att göra.

– Nej! Du måste beundra mig! utbrast han upprört.

Och så tog han en paus tills jag kunde fortsätta göra just det.

Att kräva publik – dessutom en beundrande sådan – är ju nog en egenskap som landar rätt högt på listan över icke-attraktiva sådana. Men han kommer undan med det. Också. Han kommer undan med det mesta. Så där som älskade tenderar göra.

Bild: Maria Hedengren

Advertisements

Den man som blev min pappa

Jag är för tillfället på den plats i världen där jag är allra helst just nu. Samtidigt finns det en del av mig som verkligen, verkligen vill vara på en herrgård i Nykarleby i eftermiddag.

På den herrgård där den man som blev min pappa senare i dag blir avtackad för sin samhällsinsats som stadens stadsdirektör. Sedan blir han pensionär.

Han är en klok man. En godhjärtad och ödmjuk. Han har jobbat hårt, tagit sitt uppdrag på allvar och aldrig drabbats av den desillusion och trötthet som ofta kommer krypande i takt med att pensionsdagarna närmar sig. Hans jobb har absolut inte alltid varit lätt, men hans sätt att leda har varit inspirerande för mig. Han har lärt mig att det går att vara tydlig och snäll samtidigt. Att du visserligen inte alltid kan bli älskad av alla som chef men att du faktiskt inte heller behöver vara hatad av de flesta hela tiden. Att genuin välvilja är en superkraft. Om jag någon dag vågar bli chef är han en av de främsta orsakerna till det.

Pappa, jag är glad att du kom in så pass tidigt i mitt liv att du hann forma mig. Jag hoppas att jag bär många spår av dig.

En dag för fjorton år sedan.

Vi valde att lyssna på läkarna

Det fanns ju en tid när vi var på sjukhus mest jämt. Hilde är sin ringa ålder till trots patient på tre olika sjukhus och den där första våren i Hildes liv sprang vi orimligt ofta på alla tre.

I går besökte vi ett av de sjukhusen igen. Lycka är att vi knappt mindes vilken byggnad det var eller vilken dörr vi skulle använda.

Vi har nåderikt nog fått glömma.

Och kanske var det just det besöket som påminde mig om den där första våren då vi alltid mindes vilken byggnad och vilken dörr.

Den där tiden när vår älskade minsting såg ut så här:

och det inte var vårt största problem eller främsta orosmoln.

Vi valde att lyssna på läkarna. Det var ett svårt val eftersom så många i all välmening uppmuntrade oss att inte göra det. Vi fick ta del av skräckhistorier om kortisonberoende och -immunitet. Men någonting fick oss ändå att lyssna på läkarna.

Kanske bara det att vi inte orkade tänka ut själva utan ville vila i det som någon annan som visste bättre hade tänkt.

Så lilla Hilde fick kortison. En ganska lång kur på några veckor. Varje gång vi smorde hennes hud blev det lite bättre och samtidigt hade vi skräckhistorierna i bakhuvudet. För alla de historierna hade ju också börjat med en hud som blev bättre.

I dag skriver vi slutet av september. Sedan årsskiftet har Hilde blivit smord med kortison mindre än fem gånger. Hon är inte beroende. Hon är inte immun. Hon är ett exempel på att läkarna ibland vet exakt vad de gör.

Det här skriver jag för att påminna mig själv om var vi varit och vart vi kommit. För att peppa mig själv inför den vårdplan vi nu står inför. Men mest för att det kanske finns andra föräldrar som valt kortison till sitt barn trots alla de röster som uppmanar dem att välja något annat. Till er vill jag säga att det kan bli hur bra som helst. Att en kortisonkur inte behöver betyda ett kortisonliv. Jag misstror ingen av de skräckhistorier jag själv fått ta del av, men jag tror vi behöver höra också solskenshistorier.

Att hennes hud är mjuk och hel i dag. Torr, ja. Men mjuk och hel.

Tänk att vi kommit hit. Tänk att andra också kan.

Hennes sköna rumpa

– Mamma, vet du vad som är det bästa med Hilde?

– Nå?

– För det första är det hela hon. För det andra är det att hon är så gullig. För det andra till är det hennes sköna rumpa.

Ja. Ni hör ju.

Inte blir det bara lätt för dem som ska möta Hilde senare i livet. De/ni har en hel del att leva upp till.

Ängel utklädd till dagismamma

Vilken förälder jag är? Den som kommer till dagis och märker att alla andra barn har vantar. Förutom mitt. Jag skyller på att vi ju hade shorts typ i förrgår. Hur skulle man ha kunnat veta?

Men samtidigt: hur hur hur kunde alla andra föräldrar veta?

Ibland kan jag inte förstå att jag har varit förälder i tio år. Ibland känner jag mig så hopplöst lost.

Men jag är också den föräldern som förlitar sig på att dagis brukar ha reservvantar. Och den som vet att det är ytterst sällan som finländska barn fryser ihjäl i september.

Hilde levde förstås när jag hämtade henne. Och hade turkosa lånevantar på händerna.

Sedan var klockan alldeles för mycket och alla alldeles för hungriga och i backen på väg från dagisgården faller Arvid och börjar blöda ur munnen. Och jag har en gnällig och hungrig och trött Hilde i cykelsitsen och tror nästan att jag ska börja gråta. Det finns liksom dålig tajming för cykelolycka, det finns ännu sämre och det finns det här.

Men så kommer en ängel utklädd till svartklädd dagismamma med cykelhjälm. Hon hämtar vått papper och baddar Arvids mun. Säger uppmuntrande och sanna saker och når fram till honom mitt i eländet. Jag säger inte att allt blev bra där och då. Klockan blev ju inte mindre och man kan varken äta pappershanddukar eller dagismammor. Men några moln skingrades.

Allt är bättre när vi är fina med varandra.

Allt.

Kropparna som vi andra också vill ha

Jag har vänner som är mycket, mycket snyggare än jag. Inte för att det skulle vara någon mästerlig prestation, men ändå. De har de där kropparna som vi andra också vill ha. De passar i kläder. Trots att nästan ingen ser ut som dem är nästan alla kläder gjorda för just dem.

Jag vet. Det är orimligt. Och orimligt sant.

De äter å ena sidan inte lika mycket glass och godis som jag, det är sant. Men så smala som de är nu när de närmar sig fyrtio har jag å andra sidan aldrig varit. Så visst har vi olika förutsättningar.

Men det är ju just det. Att vi har så olika förutsättningar. Och hur en kropp ser ut och passar i kläder säger så väldigt lite. Det kan hända att den snyggaste vän du har är den som avskyr sitt yttre allra mest, och jag är fortfarande med bestämdhet av åsikten att jag hellre känner mig snygg än är snygg. Om jag får/måste välja.

Dessutom är kropp så mycket mer än hur den ser ut eller ens hur den som bor i kroppen tror att den ser ut. Jag tänker på en av de smala och snygga i mitt liv. Hon vill egentligen bara en enda sak; bli gravid. Men hennes kropp vill det inte. Jag har aldrig frågat om hon hellre skulle ta en kropp som ser ut som min och som levererar barn än den kropp som ser ut som hennes men inte gör det. Jag har aldrig behövt fråga. Svaret är så otroligt givet. Och en annan smal och snygg. Som drabbas av åkomma på åkomma på åkomma. Det är alltid något som krånglar. Hon skulle garanterat välja femton kilo till om hon fick hälsa och välmående på köpet.

Min kropp må se ut som den gör, men oj så den levererar. Nästan inget av det jag velat ha har den förvägrat mig. Att jag ser magsjukan förra veckan som ett stort svek säger något om hur mycket jag räknar med och litar på min lekamen till vardags. Och jo, jag förstår att vara tacksam.

Det finns så många olika kamper. Inte ens de med avundsvärd fettförbränning har någonsin allt. De kan ha mycket mindre än vi, trots att de ser bättre ut i kläder. För att inte tala om utan. Vi ska vara snälla mot oss själva och snälla mot varandra. Snällhet är ett så sjukt bra första steg i kampen mot en värld som hela tiden vill få oss att tro att vi inte duger.

Titta på andras magmuskler

Jag har en kropp som vaknar varje morgon. Som i princip aldrig någonsin gör ont. Som tar mig till jobbet fem dagar i veckan. Som bär, håller och kramar mina barn. Som kan springa tio kilometer tillräckligt snabbt en bra dag och tjugo kilometer riktigt långsamt vilken dag som helst. Som är oerhört förundransvärt sanslöst frisk. Hyfsat stark. Som är mitt livsvillkor.

Hur den ser ut ska inte spela någon roll.

Hur den ser ut spelar ändå alldeles för stor roll.

Nu är det länge sedan jag gick omkring och var övertygad om att sann lycka låg fem eller åtta kilogram neråt. Många, många slag har jag vunnit sedan dess men kriget är tyvärr inte över. Det gör sig onekligen mindre påmint numera, men det kräver sin kvinna att hålla kriget på tillräckligt långt avstånd.

I väntan på att kriget en gång för alla är utplånat och den fula fienden övervunnen för gott så skyddar jag omsorgsfullt mig själv. För även om jag numera är trettiofem och ganska obrydd så påverkas jag förstås av det jag ser. Därför väljer jag bort mycket av det som jag kunde se. Det mesta som handlar om att uppmuntra mig till en hälsosam livsstil går bort genast. För så länge den hälsosamma livsstilen säljs med en kropp som aldrig kommer att bli min så behöver jag faktiskt inte den inspirationen. Jag mår inte bättre och blir inte bättre av att titta på andras magmuskler.

Om ett konto på instagram en enda gång får mig att förminska min egen kropp så avföljer jag direkt. Också om mitt liv blir långt kommer det att vara för kort för att jag ska hinna mata mig med bilder och budskap som jag inte mår bra av. I den bästa av världar skulle jag kanske vara stark nog, men å andra sidan är samhällsnyttan så orimligt liten av att vi sitter och beundrar andra människors gymbilder. Den dag jag är stark nog hoppas jag att jag vill göra större och bättre och viktigare saker.

Varm mat och varma värderingar

Minns du också din barndoms hungerdagar? Jag gör. Det var skralare skollunch och det var insamlingsbössa. Och även om det i något skede hörde till att man skulle klaga på maten den dagen så visste man att det var rätt och riktigt och rimligt att en dag i året själv få lite mindre för att de som alltid får för lite skulle få lite mer.

Jag visste som barn att en mindre påkostad skollunch innebar lite mer pengar till hungerdagsinsamlingen, men det är först i dag som vuxen som jag vet exakt hur mycket pengar det faktiskt innebar. När Karleby nu serverar en vanlig skollunch i stället betyder det att Röda Korset får 2700 euro mindre. Översatt till kris betyder det mat för hundra familjer i en månad.

Om jag hade vetat det som barn hade jag välkomnat betydligt fler hungerdagsluncher.

Att vuxna nu vet och ändå väljer att backa den ena enda gör mig ledsen.

Jo. Jag vet. Det finns barn vars enda varma mål mat är det som serveras i skolan. Men vi talar fortfarande om en enda dag. För barn som ändå går miste om skolluch 175 andra dagar per år. Den här ena enda dagen är knappast avgörande för dem. Vi ska förstås hjälpa de här barnen också, men dem ska vi hjälpa på ett annat sätt. Vi ska inte ställa hungriga barn mot varandra.

Jo. Jag vet. Skoldagar kan vara långa och energikrävande och det är viktigt för hjärnan och orken att äta bra. Men det är ju faktiskt inte så att varenda skolelev äter ordentligt och näringsrikt i skolan alla andra dagar förutom hungerdagen. Alla äger ju tyvärr inte Arvids enorma förkärlek för skolmat och det finns garanterat maträtter på skolans meny som skapar lika mycket eller ännu mer hunger i skolkorridorerna än hungermatslunchen.

Och jo. Jag vet. Det är jobbigt att bli påmind om det lidande som finns i världen, men det är inte farligt. Däremot kan det vara riktigt farligt att inte bli det. Hungerdagen är ett konkret sätt som barn förstår och vill vara med på. Vi ska inte ta ifrån dem det.

För på samma sätt som det finns barn som inte får varm mat hemma finns det barn som inte får varma värderingar hemma.

Därför behöver skolan försöka ge dem det också.

Knäppa händerna

Hon tror att hon kan knäppa händerna. Och många gånger varje dag går hon fram till alls oss som älskar henne allra mest och visar.

– Titta, mamma! säger hon.

Hon inväntar en reaktion och blir aldrig besviken. Vi blir ju lika tagna varje gång. Tagna över att hon tror att hon kan knäppa händerna (det kan hon alltså inte). Tagna över att hon förväntar sig så mycket erkännande för att hon kan knäppa händerna (det kan hon alltså inte). Tagna över att hon vill dela sin stora framgång med just oss.

Att vara minstingen i familjen. Det är säkert inte alltid lätt det heller – vad är nu det? – men det har sannerligen sina riktigt ljuva sidor. Tänk att ha fyra människor omkring sig som tycker man är det märkvärdigaste som någonsin gått i ett par skor!

Hon kommer att bli besviken på de andra hon möter. Förvånad. Den dag hon faktiskt lär sig knäppa händerna kanske ingen applåderar. Senast då kommer hon att bli tagen ner på jorden. Och på jorden ska vi ju alla vara.

Men det är ju inte vår uppgift att ta henne dit. Hon kommer att landa där i alla fall. Världen är full av människor som medvetet eller omedvetet kommer att berätta för henne att hon är bara en av väldigt många andra som gått i ett par skor. Det finns till och med människor som medvetet eller omedvetet kommer att berätta för henne att hon knappt är värdig ett par skor.

Och då kommer vi att stå där och fortfarande tycka att hon är helt fantastisk. Det är vår uppgift.

Fantastisk personal på våra daghem

Samma dag som vi kan läsa om hur ett daghem i Helsingfors stundvis haft två vuxna på 63 barn ska min ettåring tillbaka till sitt daghem i Helsingfors efter två sjukdagar hemma.

– Hilde, jag har saknat dig! Jag har funderat varje dag om Hilde ska komma i dag och nu kom du, säger den ljuvliga människa som tar emot henne i tamburen.

Hilde hinner knappt ta av sig halaren och tvätta händerna innan hon sträcker fram handen till mig och visar att jag kan gå.

– Hejdå, mamma, säger hon.

Och när jag går är hon – som vanligt – lugn och glad och trygg.

Jag skriver det här just i dag för att vi kanske behöver en glad berättelse om dagis just i dag.

Men jag skriver det ännu mer för att vi också behöver vara medvetna om att det är hon – den ljuvliga människan i tamburen – som betalar det pris som någon annan egentligen borde betala. Det är tack vare henne och alla andra fantastiska barnträdgårdslärare och barnskötare som så många av oss får lämna lugna, glada och trygga barn på dagis trots att barngrupperna är för stora och antalet vuxna famnar för få. Varje dag går de två mil när jobbet egentligen kräver en. De får täcka upp och fylla i luckor. Och jag kan bara föreställa mig vad det kostar dem att leverera allt det när villkoren och förutsättningarna egentligen inte finns.

Jag har inte svaren och lösningarna, men jag vet att det är livsviktigt för vårt samhälle att vi har fantastisk personal på våra daghem. Den dag vi inte längre kan lita på våra daghem kommer betydligt färre av oss att kunna jobba och vi vet vad det gör med ett samhälle. Och låt oss tala klarspråk: det blir också en dödsstöt för jämställdheten.

Daghem måste vara platser där bra typer vill och orkar jobba. De som förmår älska också andras barn behövs på daghem, de får inte skrämmas bort av att daghem blir destruktiva platser för de barn de älskar. Det får inte bli så att bara de som verkligen inte fick eller kunde göra något annat ska jobba med våra barn. Vi måste hitta svar och lösningar.

Det här är en så sjukt viktig fråga. För mig. För dig. För barnen. För oss.

För henne.