Övermänskliga prövningar

Först föll Arvid. Sedan Hilde. Redan halv tre på natten hade jag och Fredrik tappat räkningen. Hur många spyor hade vi egentligen torkat? Hur många lakan hade vi egentligen bytt?

Sedan föll jag.

Och efter det förmådde jag inte ens längre konstatera att räkningen var tappad. Efter det var allt bara en dimma. Och mitt i dimman föll också Ingrid.

Jag minns att jag tänkte dramatiska tankar. Typ: det borde stiftas en lag som omöjliggör att småbarnsföräldrar blir sjuka. Och: jag tror inte att jag kommer att kunna äta, jobba eller springa någonsin igen. Och när det var som värst: om det här tillståndet var mitt eviga liv skulle jag inte välja det.

När dimman avtog – det gick ganska snabbt så där som det ofta gör när dimman är väldigt tät medan den är – nyktrade mina tankar till och landade i mer sakliga konstateranden. Typ: det enda vettiga jag kan göra i dag är att be, och sedan bad jag också sjukt mycket den där dagen som var i går. Och: det här är den värsta av helt ofarliga sjukdomar, men den är trots allt helt ofarlig så min klagan ska vara därefter. Och när det var som bäst: tack gode Gud att jag får tycka att det här är jobbigt. Nog vet jag lite. Nog är jag skonad.

Och sedan föll Fredrik också.

Men då var jag nästan stark nog igen.

Så gott som alla är på benen igen och jag vet det lite mer i dag än alla andra dagar då jag också vet det; varje dag då alla är friska och vi inte behöver vara oroliga är en bra dag. De flesta av våra dagar är bra dagar.

Jag bad mycket för er andra i går. För er som drömmer om att få tycka att magsjuka är ett problem. För er som är oroliga hela tiden. Ni måste liksom lära er att bygga bra dagar på helt andra villkor med helt andra premisser och spelregler. Att ni trots allt verkar klara av det gör er till hjältar i mina ögon. Alla dagar. Också de dagar ni inte klarar det.

Era prövningar är övermänskliga. Och det verkar er kärlek också vara.

Advertisements

Dyker in i smärtan

– Hur många gånger grät du? frågar jag.

– Jag vet inte. Slutade man ens gråta emellan? svarar hon.

Jag vet inte.

Vi har just sett varje liten eftertext till filmen Unga Astrid medan Ane Brun sjungit Springa så att det gör både ont och gott i hjärtat samtidigt.

Både hon och jag är golvade av filmen. Vi kan inte värja oss. Vi dyker in i smärtan och sorgen och styrkan och skammen och skönheten och sedan är vi bara där. Och att gå ut i den vanliga verkligheten igen känns märkligt.

Ännu märkligare blir det av att vi kliver rakt in i ett EU-evenemang anordnat av samlingspartiet. Petteri Orpo blir fotograferad precis utanför vår biodörr när vi kommer ut i vår känslodimma.

Så märkligt.

Det är en fin film. Den har mycket.

Ett löfte är ett löfte

När våra barn ska leta efter något viktigt – en borttappad biblioteksbok, ett busskort, en förälders telefon – är deras sökförmåga löjligt liten och deras tålamod ännu mindre. Det skulle vara mera fruktbart och mindre frustrerande att be en nyfödd hjälpa till. Liksom.

När de däremot ska söka efter den lilla plastbit som just då känns roligast blir de plötsligt ambitiösa och flitiga och uthålliga. Därför har Arvid vänt upp och ner på vårt hem i jakten på en riktigt liten motorcykel.

I ren desperation utlovade han en hittelön:

– Den som hittar min motorcykel får min radiostyrda bil!

Osannolikt nog hittade Ingrid den där motorcykeln en liten stund senare och hon var beredd att casha in sin hittelön.

Nu kan ju visserligen inte allt mätas i pengar, men motorcykeln kostade tre euro. Den radiostyrda bilen typ sextiofem. Motorcykeln var ett impulsköp den dag kvartalspengen delades ut och den radiostyrda bilen ett hett efterlängtad present.

Ändå vill Ingrid ha sin hittelön. Jag sitter och jobbar i sovrummet och hör fragment ur en tårfyllt livlig på gränsen till hätsk diskussion mellan Ingrid och Arvid. Fredrik kommer in och medlar. Han försöker få Ingrid att inse att Arvid nog inte förstod vad han gick och lovade. Hon visar noll förståelse för hans oförståelse.

– Jaja, men han lovade ju! Han måste lära sig att ett löfte är ett löfte!

Trots det orimliga finns det något vackert i att Ingrid vill hålla honom ansvarig. Det visar att hon tar honom på allvar.

Och att bli tagen på allvar är livsviktigt för en människa. Också för en lillebror. Kanske rentav speciellt för en sådan.

Mitt fel

Så kom dagen då vi stod utanför vårt hem med nio matkassar, två blöjpaket, tre förpackningar wc-papper och noll nycklar.

Det var mitt fel. Helt och hållet fullständigt komplett absolut totalt definitivt mitt fel.

Och grejen är den här; det skulle inte lika gärna ha kunnat vara Fredriks fel. Sådant här är alltid mitt.

Men grejen är också den här; trots att det alltid är mitt fel så väljer han att inte sucka och stöna och blänga. Han håller ingen dåligt tajmad föreläsning i hur man ser till att det här inte händer i framtiden. Han frågar bara om det finns mycket glass i påsarna och när svaret är nej så vet vi båda två att ingen skada är skedd och så reder vi upp det.

Ska man vara utelåst med mat för ett halvt decennium ska det vara en dag som i dag. Och det ska vara med en man som han.

Bild: Maria Hedengren

Nålmal

Arvid pratar om en av sina vänner. En av de godaste och viktigaste. Som han tycker väldigt mycket om. Men konstaterar:

– Han e int nålmal!

Och med nålmal menar han normal. Och jag lovar; den här vännen – som är en av de godaste och viktigaste – är mycket normal. Så jag frågade försiktigt vad han menade med sin utsaga och svaret kom väldigt snabbt. Vännen talar inte så tydligt.

Vännen kan nämligen inte säga R. Och då kan det ju ibland, men förvånansvärt sällan, bli lite otydligt. Vilket ju den som säger nålmal själv borde ha märkt.

Snacka om att se flisan i den andras öga men inte alls notera sin egen bjälk.

Men vi hade ett bra samtal, jag och min mycket normala son. Om att normal är ett ord vi aldrig någonsin behöver använda om någon människa. Det är ett alldeles för brett begrepp och därtill ett alldeles för överskattat.

Nålmal. (I en tröja jag stickat. En av de bästa jag stickat.)

Är det nu det händer?

– Är det där din cykel?

Pojken som frågar är ett år äldre än Arvid. Han tittar på den vita, rosa och lila cykeln som ju är Arvids. Och nu blir jag nervös.

Är det nu det händer?

Det som jag i någon mån väntat på hur länge som helst redan. Att min son ska vägra den cykel som är hans. Varenda cykel Arvid har haft har han nämligen ärvt av sin storasyster eller av sin vän Nellie. Den minst feminina var helröd. De flesta har haft blommönster i lila och rosa. På ett par har det stått något med princess. (Att barncyklar ens ser ut så är konsumtionismen personifierad, det är som om de med flit vägrar tillverka cyklar som så många barn som möjligt kan tänkas vilja använda.)

Är det nu det händer?

– Jo, det är min, säger Arvid.

Och pojken som frågar, han som är ett år äldre, säger ingenting alls. Nickar bara sakligt och sedan börjar de prata om något annat. Något viktigare än cyklar.

Det var inte nu det hände.

Kloka barn. Kloka, fina barn. Som ser en större och mer möjlig värld.

Det här är livet

Vi har haft ännu en dålig morgon. Kanske den nionde dåliga. Den här veckan. Det ryms hur mycket trötthet och gnäll som helst i vissa morgonstunder hemma hos oss. Om jag inte skulle vilja gråta skulle jag kanske kunna skratta.

Jag har fört Arvid till förskolan och Hilde till dagis. Min egen tioåring och två andra till skolan. Det är äntligen tyst. Det är äntligen bara jag.

Och jag inser att jag inte vet vad jag har på mig. Att jag inte ätit någon frukost. Har jag ens borstat tänderna?

Men ännu mer inser jag en annan sak; det här är livet. Och bättre än så här blir det inte. Ja, det är sjukt irriterande med sådana här morgnar. Men jag är så väldigt medveten om att varje morgon alla är friska och varje morgon jag inte bär på befogad oro är en rik och fantastisk morgon.

Vi har haft ännu en sådan morgon. Den nionde. Den här veckan.

Och igen faller den över mig; tacksamheten. Den hittar mig alltid. Må jag alltid vara lätt att hitta för den.

Fungerar för gamla

Han är så nöjd med inledningen till texten. Jag har inte läst den ännu, men jag väntar med spänning.

– Jag tycker själv att inledningen är jättebra. Men jag vet inte om den fungerar för gamla, säger han.

Sedan finner han sig blixtsnabbt och skarvar i med:

– Och dig!

Vi skrattar båda två. Åt räddningen. Åt sanningen. Vad annat kan vi?

Och i just det mötet finns så mycket av det jag älskar med mitt jobb.

Han är en av mina nyaste elever. För fyra veckor sedan hade jag aldrig träffat honom eller de andra. Fyra veckor som har gått oerhört snabbt samtidigt som det känns lika oerhört overkligt att jag inte visste vem de var för fyra veckor sedan. Dessa roliga, tänkande, fina.

Mitt hjärta var ju redan fullt, det fanns faktiskt ingen tomhet att fylla. Ändå rymdes de in.

Ändå ryms de alltid in.

Ett bränt barn som skyr elden

Det händer ibland att jag skriver ett blogginlägg som jag sedan inte publicerar. För att jag inte vågar. För att jag i någon mån ändå är ett bränt barn som skyr elden och för att jag alldeles för väl minns hur det kändes de där gångerna när jag blev för hårt åtgången.

Om det är fegt av mig? Kanske. Kanske antagligen. Om det är smart av mig? Definitivt.

Jag har nämligen lärt mig känna igen lukten av eld och det lär man sig bara den hårda vägen. Jag har också utvecklat en känsla för om jag i just den här stunden har hud nog så att jag kan offra lite för den goda sakens skull. De gånger huden inte är tjock nog får inlägget vila för att kanske publiceras senare eller aldrig. Jag måste helt enkelt skydda mig själv.

Jag har nämligen aldrig varit gjord av teflon. Jag är tusen procent gjutjärn. Jag suger  i mig allt och släpper ifrån mig inget. Och vi som är sådana måste lära oss att skydda oss själva, för i mötet med teflontyperna har vi inte en chans.

Jag har just avslutat det där inlägget som jag egentligen borde publicera i dag. Det där inlägget som ni kanske får läsa någon dag. När jag är modigare eller dummare eller har fått ett stänk av teflonspray.

Bara hon

Mellan tio och kvart över fyra i fredags hoppade de andra på tåget. Och sedan var det bara vi kvar. Hon och jag.

Jag och Hilde har haft tumisveckoslut och jag tror bestämt att det var vårt första någonsin. Och jag hoppas minst lika bestämt att det inte var vårt sista.

När man har både stora och små barn tror jag det är viktigt att dela på sig ibland. Jag tror att de stora barnen ibland behöver få paus från den minsta och få göra stora saker utan att ta hänsyn till sovtider och en annan människas totala oförmåga till stillavarande. Jag tror också att vi föräldrar ibland behöver få paus från att använda många helt olika slags föräldramuskler samtidigt. Det är utmattande att förhöra någon på ordförhör i finska samtidigt som man försöker förhindra att någon annan länsar köksskåpen. Att sjunga Tänk om jag hade en liten liten apa samtidigt som man man för ett samtal om huruvida tioåringen kan få 3G till telefonen. Eller om huruvida femåringen kan få en drönare när han blir sexåring.

Det här veckoslutet har jag varit helt och hållet småbarnsförälder och har fått vila från det andra. Fredrik har sluppit blöjbyten men har fått ta andra smällar. Vi har båda fått vila. Vi har nog alla fått vila.

Jag är dessutom oerhört förtjust i Hilde. Hon blir liksom ännu tydligare när det är bara hon.

Hon och jag.