Ängel utklädd till dagismamma

Vilken förälder jag är? Den som kommer till dagis och märker att alla andra barn har vantar. Förutom mitt. Jag skyller på att vi ju hade shorts typ i förrgår. Hur skulle man ha kunnat veta?

Men samtidigt: hur hur hur kunde alla andra föräldrar veta?

Ibland kan jag inte förstå att jag har varit förälder i tio år. Ibland känner jag mig så hopplöst lost.

Men jag är också den föräldern som förlitar sig på att dagis brukar ha reservvantar. Och den som vet att det är ytterst sällan som finländska barn fryser ihjäl i september.

Hilde levde förstås när jag hämtade henne. Och hade turkosa lånevantar på händerna.

Sedan var klockan alldeles för mycket och alla alldeles för hungriga och i backen på väg från dagisgården faller Arvid och börjar blöda ur munnen. Och jag har en gnällig och hungrig och trött Hilde i cykelsitsen och tror nästan att jag ska börja gråta. Det finns liksom dålig tajming för cykelolycka, det finns ännu sämre och det finns det här.

Men så kommer en ängel utklädd till svartklädd dagismamma med cykelhjälm. Hon hämtar vått papper och baddar Arvids mun. Säger uppmuntrande och sanna saker och når fram till honom mitt i eländet. Jag säger inte att allt blev bra där och då. Klockan blev ju inte mindre och man kan varken äta pappershanddukar eller dagismammor. Men några moln skingrades.

Allt är bättre när vi är fina med varandra.

Allt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s