På ett rationellt plan insåg jag att det inte var livshotande. Men det är jättesvårt att vara rationell när ens älskade rullas ut på bår. Och det blir ännu svårare att vara rationell när ambulansen just ska åka iväg och akutvårdaren bak i bilen säger:

– Simon, du får nog komma tillbaka här och hjälpa mig lite

och akutvårdaren som heter Simon och som borde köra ambulansen i stället måste hjälpa din älskade att hållas vid medvetande. 

Rationaliteten är en människa fjärran i den stunden. 

Jag bad och bad och bad. Och kände en enorm tacksamhet över att kunna be och dessutom våga tro att någon som har något att säga till om faktiskt lyssnar. 

En märklig frid sänkte sig över mig. En frid som varken blåljus eller inkallad extrapersonal bak i bilen rådde på. Men mitt i friden fanns också en smärtsam insikt; inte i dag, men någon svart dag kommer jag att förlora honom. Eller han mig. Vi som behöver varandra så mycket. Ingen av oss är längre hel utan den andra. Om han är borta ett veckoslut är jag stympad. Om han är borta en vecka är jag halv. Om han är borta är ett liv… kan jag inte ens föreställa mig vad jag är.

Jag hoppas ju att den svarta dagen kommer sent. Men samtidigt som jag hoppas på det så kommer ju behovet av den andra att vara ännu större efter ett långt liv tillsammans än redan nu efter ett kort. Vet vi ens längre var gränserna går om vi får ett så långt och rikt liv tillsammans som jag hoppas på? 

Jag behöver honom mera och mera. Må jag få ha honom länge och länge.

Det blev ingen svart dag, bara en onödigt dramatisk. Jag tycker inte om dramatiska dagar, men de ger eller påminner om perspektiv. Och i ljuset av den där dagen känns den här stunden glittrande vit. Vi är hemma igen. Sitter i vår egen soffa. Vi två. Han har på sig församlingens ungdomsgrupps huppari, med mitt namn på bröstet. Jag min S inte ens när han använde sin egen senast. Han äter chips. Ser Liverpool spela match. Blir frustrerad när Arvid försöker kolla om de vanliga reglerna för läggdags kan omkullkastas efter en vecka på semester. 

Allt är så vanligt. Men det känns så ovanligt värdefullt.

Bild: Kavilo photography 

Jag skulle kunna skriva om att jag numera vet hur trafikmärken ser ut i skenet av ambulansens blåljus.  Jag skulle kunna skriva om hur det känns att få åka mot rött ljus för att bilen du sitter i är den som har sirenerna på. Jag skulle kunna skriva om hjälplöshet och rädsla. Om strumpfötter i snö och om dropp och syrgas. 

Men all – verkligen all – fara är över. Och alla mår precis – verkligen precis – som de ska. Ibland är några få timmar evighetslånga och ibland kommer man ändå över de timmarna evighetssnabbt. Så jag skriver inte om det. 

Jag skriver i stället om att vi snart ska återvända hem till vardagen, lite senare än planerat på grund av matförgiftningen som inte knew when to stop. Och att det där åteevändadet till den där vardagen känns lika sorgligt som alltid när vi ska åka härifrån. 

Vi har det så bra tillsammans. Till och med när vi har det som sämst – sämst både som i gnälliga barn och nödsamtal – så har vi det lite bättre om vi är tillsammans. 

Sportlovsglimtar i bilder av syster Matilda Audas Björkholm.

Det finns ämnen jag inte borde blogga om. Vissa av de ämnena har jag lovat mig själv att inte skriva om igen och vissa återkommer jag till ändå. 

Det här är kategori två. 

Det här är barn och skärmtid. 

Redan nu blev någon irriterad. Tycker att termen skärmtid borde förbjudas. ”Det ordet säger ju ingenting”, hävdar denna någon och menar att skärmtid innebär så enormt många olika saker att termen förlorat sin betydelse. 

Jag håller med om att skärmtid är olika saker, men nog säger ju termen någonting. Skärmtid är sällan utelek, sällan fysisk aktivitet, sällan långa, sammanhängande texter och sällan ögonkontakt och kroppskontakt med en annan människa.

Jag har skrivit om ämnet förr. Redan för tre år sedan kallade jag mig bakåtsträvande, sur gammal tant. Och nu säger Blondinbella samma sak, att det är bakåtsträvande att begränsa. 

Må så vara.

Jag ämnar fortsätta begränsa. Inte förbjuda, men begränsa. Helt enkelt för att människoliv – och barnliv – behöver så mycket annat än det som en skärm kan erbjuda. Och för att allt fler människor verkar tro att skärmen kan erbjuda allt. 

Jag har elever som inte kan låta sina telefoner vara. Jag är ganska liberal på den punkten och brukar tänka att de får skylla sig själva om de tror att instagram vet mer om textkompetens än jag. Men när andra elever håller tal och presentationer är jag stenhård. Då får ingen peta på telefoner. Jag säger de varje gång och det har aldrig varit något problem. 

Hittills. Men under förra året smög det in; elever som inte kunde sluta peta ens när andra elever pratade. Beroendet av telefonen var helt enkelt  större än respekten för klasskamraten. 

Och då har vi ett problem. 

Visst kan vi, som några också gör, tycka att de som talar och presenterar helt enkelt får göra det bättre. Konkurrera ut telefonerna. Men det är att kräva orimligt mycket av nervösa sextonåringar och alla andra helt vanliga människor. Vi kan ju inte tävla med medieprodukter som är gjorda för att vi ska fastna. Vi är inte underhållning, vi är kött och blod. Och när kött och blod inte längre fängslar och fascinerar har vi förlorat. Kanske inte allt, men nog något viktigt.

Vi har hittar en linje som fungerar just nu. Våra barn får spela och se film. Ibland. Begränsat. Styrt. Precis som med socker. Våra barn får äta socker. Ibland. Begränsat. Styrt. Och jag tycker inte synd om dem. Och jag är inte orolig för dem.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Vad vi gör när vi firar sportlov tillsammans? Typ ingenting. I förrgår gick vi till närbutiken. I går åkte vi till fjärrbutiken och på kvällen åt vi middag i det kanske vackraste hem jag någonsin varit i. Och i dag gick jag omkring i tröja och strumpbyxor fram till sen eftermiddag. Sedan fick barnen välja varsin bok på bokrean och så åt vi hamburgare. 

Vi stornjuter av att kunna göra just typ ingenting. Det fanns en tid, en inte så lång tid men en så väldigt intensiv tid, då vi ständigt måste göra för att komma igenom dagarna. Då barnen bara föll ihop om vi bara var, då ständig sysselsättning var vår livlina. Nu kan vi bara vara. Nu kan vi läsa, sticka, surfa och promenera. I dag på eftermiddagen kunde alla fyra vuxna sova middag samtidigt fast barnen var här och vakna och inte framför skärm. Fatta den grejen. 

Och fatta en grej till; att ingen av oss vill något mer med ett sportlov. Att vi tillsammans är så väldigt nog. 

Det är fint att få bli ledig när man redan är ledig. De här dagarna vill jag spara på burk och ta fram när skrattet känns avlägset och stressen är alldeles för familjär. De här dagarna gör mig gott. 

Bild: Matilda Audas Björkholm

Det är onsdag. Bästa dagen. För då kommer Cirkus familj.

Nej, nu var jag inte helt ärlig. Onsdag kunde alltså vara bästa dagen. För då kommer Cirkus familj. Men jag tittar inte eftersom jag redan har tittat. För länge sedan. När alla andra slukade Skam slukade jag Cirkus familj. Jag såg hela säsongen på typ tre dagar. Och jag har sett de flesta avsnitten två gånger. Några riktigt, riktigt vassa har jag sett tre gånger.

Hur det kom sig att just det här programmet blev mitt bästa? Det finns hur många orsaker dom helst och jag listar några av dem: 

1. Maria Sundblom Lindberg. Ljuvliga människa. Modig, genuin, stark och välformulerad. Och snygg. Jag vill liksom bli Maria Sundblom Lindberg när jag blir stor. 

2. Sårbarheten och hoppet. Alla människor som vågar visa det som inte blev som tänkt och drömt. Men som hittat vägar framåt mot annat tänkt och drömt.

3. Skrattet. Att det finns i någon form i alla avsnitt. Att inget är så svart och svårt att skrattet skräms bort.

4. Tårarna. Att män gråter på tv. Älskar det. Mera sådant, till oss alla.

5. Berättelserna. Jag fascineras så oerhört av människor och jag fascineras ännu mer av relationer mellan människor. Kommer aldrig att tröttna. Det finns inget starkare och skörare än det som händer när vi försöker leva tillsammans med varandra. I precis varenda gäst finns det något att beundra. 

Jag är så glad att det görs viktiga och riktiga tv-program i så snygga förpackningar. Jag är så glad att Maria Sundblom Lindberg får människor att berätta och att hon delar det med oss. Jag är så glad att det blev en säsong två och jag hoppas så mycket på en säsong tre. 

I väntan på den bor jag på arenan. Flytta in du också! Här är adressen.

– Är du kär i någon? frågar sexåringen av kusinen som är två år äldre. 

– Nej, svarar kusinen snabbt. (För snabbt?)

– Då måste du gifta dig med dig själv, slår sexåringen fast. 

– Nej. Jag kan ju bli kär när jag blir större, säger kusinen. 

Och med lite sorgsen röst säger den yngre:

– Det finns ingen som är kär i mig. 

Och med mycket tröstande röst säger den äldre: 

– Någon kan bli kär i dig när den blir större.

Och med aningen lättare steg lever sexåringen vidare. 

Sådana livsviktiga samtal för vi i dag. Vi har landat i det semesterparadis där vi har både vinter- och sommartraditioner. Nu med en Hild. 

I natt sov vi för lite. Arvid slog till med sin kortaste natt någonsin; fem och en halv timme. Själv fick jag  ihop tre och en halv. Och ändå har vi haft en fin dag. Rentav riktigt fin. 

Då vet man att man är i ett paradis.

Kusinerna. Tillsammans igen. På bilden på hamsterbegravning. 

Man vet att man inte lever i sitt föräldraskaps krafts dagar när man hör sig själv fråga barnet: 

– Tycker du om mig? 

Och om man mot förmodan inte insåg bristen på kraft redan då frågan ställdes så inser man allra senast då barnet tittar på en både gravallvarligt och uppgivet samt svarar: 

– Jag vet inte. Kanske.

Utan att le ens lite. 

Då börjar man själv le. Mycket. Och han hakar på det leendet. Direkt. 

Det att han hakar på – direkt – jag tror det betyder att han tycker om. Mycket. 

Älskade du. Jag har inget bättre. Du är ljuvlig av tusen orsaker, en är att du håller mig på mattan. Du för mig mot en ödmjukhet jag aldrig skulle orka välja själv. 

Bild: Kavilo photography

Jag har inga barndomsvänner kvar. Det kan bli så när man flyttar som trettonåring och inte lämnar några starka vänskapsband bakom sig. 

Jag sörjer egentligen inte, fast jag kanske borde. Och jag tror jag vet varför; mina äldsta två småsystrar har jag ju. Jag har haft dem nästan hela mitt liv, minns ingen tid utan dem. Vet inte riktigt var jag själv slutar och var de börjar, som jag sa i ett tal till en av dem en gång. Men vet att det mesta i mitt liv hade varit sämre utan dem. Och vet att jag är så brutalt stolt över dem, över mina systrar. Och älskar ännu mer.

De två som alltid funnits och hon som funnits kortast av alla. Några av kvinnorna i mitt liv. Fotograferade av mannen i en av deras. 

Jag har en egenskap och jag kan faktiskt inte avgöra om den är bra eller dålig. Den är väl helt enkelt väldigt mycket både och. Egenskapen?

Jo, att jag är väldigt mycket här och nu. Så som det känns just nu – så är det liksom.

Kvart över tio i dag på förmiddagen kunde jag inte ens med milt våld komma på något som verkligen stör vårt liv, när jag försökte under tack&hjälp-rundan på musikleken.

Kvart före nio i dag på kvällen kunde jag inte ens med omilt våld komma på något som verkligen gör vårt liv, när jag försökte för att hitta något gott med dagen. 

Och nu, en dryg timme senare, är jag igen i ett läge när tacket i mitt liv talar väldigt mycket högre än hjälpet. Trots att jag förlorade mot Fredrik i På spåret. Jag kunde skriva en roman om allt som känns gott just nu. Och i sådana stunder är mitt härande och nuande en lika stor välsignelse som det var en förbannelse för en stund sedan. 

Egenskapen är helt enkelt väldigt mycket både och. Och väldigt mycket min. 

Här kommer en som inte är både ock. Här kommer en som är ren fest:

Fotograferad av sin syster med sin mammas telefon.

Penkis är en konstig dag. Det är konstigt att halarklädda elever kastar godis omkring sig och det är konstigt att se sig själv spelad av en elev på en scen. Konstigast av allt är att de elever man känner allra bäst plötsligt lämnar skolan. 

I år var det ännu konstigare än vanligt. Det var nämligen mina egna elever som klättrade upp på lastbilsflaken. Deras ansikten figurerade i abifilm och de tackade mig för åren som gått. 

Jag fick så fina presenter. 

– Vi vet att du vill hjälpa andra människor på samma sätt som du hjälpt oss, sa de och berättade att de därför köpt en gåva till mig och några andra nyblivna mammor. 

Och sedan påminde de mig om att jag deras allra första skoldag hade sagt att jag älskar glass. Och de gav mig två presentkort till det ställe i Helsingfors där man får godast glass. 

Och sedan hade de ännu en gåva. Jag ger er en bild även om jag tvivlar på att bilden ger gåvan rättvisa: 

En body till Hilde. Med vårt klassfoto på.

– Hon är en av oss nu! sa en av dem när vi gruppkramades kring Hilde i min famn.

Överflödig information som ni får i alla fall; jag grät. 

Jag kunde förstås skylla tårarna på vilda hormoner, seriös trötthet och dålig nattsömn. Men jag väljer att säga som det är; jag tycker om dem så mycket och kommer att sakna dem. Det har varit en glädje att få gå vid deras sida under de år som vi fått ha dem hos oss och även om dagens avsked är det naturligaste som finns så känns det lite sorgligt. 

Större än glädjen över det som har varit och sorgen över det som inte längre är är tacksamheten över att jag har världens absolut bästa jobb. Det är eleverna som gör det. Det är alltid eleverna.