Ibland. Begränsat. Styrt.

Det finns ämnen jag inte borde blogga om. Vissa av de ämnena har jag lovat mig själv att inte skriva om igen och vissa återkommer jag till ändå. 

Det här är kategori två. 

Det här är barn och skärmtid. 

Redan nu blev någon irriterad. Tycker att termen skärmtid borde förbjudas. “Det ordet säger ju ingenting”, hävdar denna någon och menar att skärmtid innebär så enormt många olika saker att termen förlorat sin betydelse. 

Jag håller med om att skärmtid är olika saker, men nog säger ju termen någonting. Skärmtid är sällan utelek, sällan fysisk aktivitet, sällan långa, sammanhängande texter och sällan ögonkontakt och kroppskontakt med en annan människa.

Jag har skrivit om ämnet förr. Redan för tre år sedan kallade jag mig bakåtsträvande, sur gammal tant. Och nu säger Blondinbella samma sak, att det är bakåtsträvande att begränsa. 

Må så vara.

Jag ämnar fortsätta begränsa. Inte förbjuda, men begränsa. Helt enkelt för att människoliv – och barnliv – behöver så mycket annat än det som en skärm kan erbjuda. Och för att allt fler människor verkar tro att skärmen kan erbjuda allt. 

Jag har elever som inte kan låta sina telefoner vara. Jag är ganska liberal på den punkten och brukar tänka att de får skylla sig själva om de tror att instagram vet mer om textkompetens än jag. Men när andra elever håller tal och presentationer är jag stenhård. Då får ingen peta på telefoner. Jag säger de varje gång och det har aldrig varit något problem. 

Hittills. Men under förra året smög det in; elever som inte kunde sluta peta ens när andra elever pratade. Beroendet av telefonen var helt enkelt  större än respekten för klasskamraten. 

Och då har vi ett problem. 

Visst kan vi, som några också gör, tycka att de som talar och presenterar helt enkelt får göra det bättre. Konkurrera ut telefonerna. Men det är att kräva orimligt mycket av nervösa sextonåringar och alla andra helt vanliga människor. Vi kan ju inte tävla med medieprodukter som är gjorda för att vi ska fastna. Vi är inte underhållning, vi är kött och blod. Och när kött och blod inte längre fängslar och fascinerar har vi förlorat. Kanske inte allt, men nog något viktigt.

Vi har hittar en linje som fungerar just nu. Våra barn får spela och se film. Ibland. Begränsat. Styrt. Precis som med socker. Våra barn får äta socker. Ibland. Begränsat. Styrt. Och jag tycker inte synd om dem. Och jag är inte orolig för dem.


Bild: Matilda Audas Björkholm

Advertisements

9 thoughts on “Ibland. Begränsat. Styrt.

  1. Jag tycker att det här hör till kategorin ämnen du BORDE blogga om. Det är så många som håller tyst rädda för stormen åsikter och tankar kan orsaka (t.ex. jag kunde höra till den kategorin av människor) och just därför är det så viktigt att någon ändå skriver. 🙂

  2. Jag kan bara hålla med. Blondinbella har hunnit se så lite av sin föräldraroll ännu. Också hon kommer troligen att behöva omprioritera. Eller ångra sig då det är för sent.

  3. Ett stort problem i skolvärlden, också bland vuxna studerande, och också bland lärare. Vet inte hur långt det här kommer att gå, vill inte veta heller men tänker strida emot, konfiskera dem så länge mina studeranden vägrar att förstå att mobilerna inte är välkomna i mitt klassrum. Och inte på vårt matbord heller.

  4. Samla in telefonerna när lektionen startar! Går inte att bedriva undervisning annars. Så gör vi i vår skola och det blir så mycket bättre.

  5. Tycker också att det borde bloggas mera om vad skärmarna gör med oss. Fenomenet är ännu ganska nytt och ingen är helt på det klara med hur långtidseffekterna kommer att se ut.

  6. I de större elevernas fall verkar det handla mer om hyfs än om skärmtid, det är ju precis lika oartigt att läsa en bok eller föra ett parallellt samtal samtidigt som man försöker/låtsas lyssna på någon tala. Det är alltså inte skärmen som är problemet.

    Jag tror helt enkelt att folk talar väldigt mycket förbi varann när man talar om skärmtid: en del fokuserar på apparaten och en del på innehållet. Jag tror vidare att man måste skilja på de här två sakerna för att kunna föra en vettig diskussion. Ingen (eller väldigt få) blir provocerade av en 10-åring som slukar böcker på en Kindle men en 10-åring som använder en padda i timtal provocerar många. Det är kanske slösurfandet som är ett problem, inte själva apparaten?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s