Andra kanske skulle fokusera på det faktum att prognosen lovar 25 grader i London. Har man min hårtyp går det inte att sluta tänka på att samma prognos lovar 94% luftfuktighet. Have mercy!

Ännu ett bevis på den världsklass min man håller. Den här högen hade han gjort i ordning åt mig innan han åkte igår.

En bok som innehåller meningen ”Det var inget fel med Kåre men heller inget rätt.” kan väl aldrig vara bortkastad att läsa?

Jag har någon slags godisstrejk på gång men den börjar onekligen vara väldigt vag i konturerna. Idag på jobbet låg en låda godis på bordet och jag försåg mig skamlöst. Hos vännen där jag långlunchade på eftermiddagen fanns  en godisskål och jag försåg mig skamlöst. I handskfacket i bilen fanns en godispåse och jag försåg mig skamlöst. Älskling, den påsen är slut nu.

Jag står i Ingrids rum och drar in hennes doft. Jag ser på filmklipp när hon högläser och sjunger. Jag tittar lite för mycket på blonda flickor som är under en meter. Det är väl det här som är saknad.

Jag lunchade med en vän idag. Senast vi träffades delade jag lite smärta ur mitt eget liv med henne och idag, när hon satt och samlade lunch på gaffeln sa hon plötsligt:

– Hoppas du inte tyckte att jag var okänslig och kall när du berättade om det.

– Nej, förstås inte, sa jag helt uppriktigt.

– Det är bara det att… så många har det svårt nu. Många kan inte få barn. Andra får sjuka barn. En del har vårdnadstvister på gång. Det känns som om det är först nu problemen börjar bli riktiga.

Jag förstår vad hon menar. Mot många av oss är livet relativt skonsamt ganska länge. Det mesta rullar på utan någon större dramatik. Och varje sådan dag är en gåva. Men senast nu, när jag och min vän båda är närmare trettio än tjugo, inser vi att för varken oss eller någon annan vi känner har allt blivit som man tänkte och hoppades. Förstås hade både hon och jag problem redan när vi pratade om livet för tio år sedan, men problemen är annorlunda nu. Och det är jag glad för. Jag är glad att jag skonades så länge. Och jag är glad att livet händer nu.

Ibland krävs det lite svärta i livet för att man verkligen ska kunna njuta av det vita och lära sig uppskatta också det gråa.

Jag läser inte längre Kallifatides. Inte för att jag tröttnade utan för att boken tog slut. De sista 80 sidorna läste jag idag på en bänk utanför kassorna vid Stockmanns deli. Jag tyckte nog på många sätt om, samtidigt kunde jag nästan höra hur de flesta av mina elever skulle recensera den med bland annat orden ”det händer ingenting”. För en hel del unga läsare verkar en bra bok alltid vara detsamma som en händelserik bok. Och tvärtom.

När jag går fram till cafédisken för att beställa kakao och sött bakverk hör jag hur en av de anställda talar högt i köket bakom.
– Hej, Jasmin. Det kommer en kund, ropar hon vid disken mot köket.
– Okej, måste jag komma? ropar Jasmin tillbaka.
– Nä, men du kan ju tänka lite på vad du säger. Kunden hör allt!
Jasmin tystnar.
– Vad får det lov att vara?

Jag inser att jag rodnar mera intensivt än på länge när jag gör min beställning. Pinsamt på så många sätt och nivåer. Eller är det bara jag?

Ibland kan jag bara älska att en människa är politiskt inkorrekt. Oavsett om jag håller med eller inte känns det ibland så fräscht att någon säger det där som några eller rentav många andra också tänker men vet att man inte brukar och borde säga om man vill anses vara en intelligent och tolerant människa som lever på 2000-talet.

Jag läser Vänner och älskare av Theodor Kallifatides och slits mellan två olika rop på hjälp så här efter en dryg fjärdedel av boken;

1. Hjälp, vilket språk den mannen har. Att han dessutom egentligen är grek och kom till Sverige först som vuxen på 60-talet gör det hela ännu mera fantastiskt.

2. Hjälp, någon gång kommer jag eller Fredrik antagligen att förlora den andra. Det finns inget fantastiskt alls med det.