Smärta ur mitt eget liv

Jag lunchade med en vän idag. Senast vi träffades delade jag lite smärta ur mitt eget liv med henne och idag, när hon satt och samlade lunch på gaffeln sa hon plötsligt:

– Hoppas du inte tyckte att jag var okänslig och kall när du berättade om det.

– Nej, förstås inte, sa jag helt uppriktigt.

– Det är bara det att… så många har det svårt nu. Många kan inte få barn. Andra får sjuka barn. En del har vårdnadstvister på gång. Det känns som om det är först nu problemen börjar bli riktiga.

Jag förstår vad hon menar. Mot många av oss är livet relativt skonsamt ganska länge. Det mesta rullar på utan någon större dramatik. Och varje sådan dag är en gåva. Men senast nu, när jag och min vän båda är närmare trettio än tjugo, inser vi att för varken oss eller någon annan vi känner har allt blivit som man tänkte och hoppades. Förstås hade både hon och jag problem redan när vi pratade om livet för tio år sedan, men problemen är annorlunda nu. Och det är jag glad för. Jag är glad att jag skonades så länge. Och jag är glad att livet händer nu.

Ibland krävs det lite svärta i livet för att man verkligen ska kunna njuta av det vita och lära sig uppskatta också det gråa.

0 reaktioner på ”Smärta ur mitt eget liv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s