Jag behövde en keps. Som lite solkänslig idrottsförälder är det en lika obligatorisk sak som att sälja wc-papper. Eller tvål.

Så jag sa åt familjen att jag köper en keps. Hilde gillade.

– Mamma, du kommer att vara så snygg i keps! Du kommer att vara så cool i lippis!

Sådan är hon, nämligen.

– Mamma, du ser helt fantastisk ut, säger hon typ varannan dag när jag klätt på mig.

Eller:

– Varför är du sådär jättefin idag?

Och det är inte bara vi i familjen som får ta del av hennes generösa blick.

– Valter, du är så snygg i den där tröjan, sa Hilde häromdagen när Arvids kompis var på besök.

Bland allt annat underbart du är när du är fyra och ett halvt så är du generös. Du ser skönhet överallt och berättar att du ser.

Alla borde få ha en Hild i sitt liv. Alla borde få ha någon i sitt liv som ser en som Hilde ser en.

Vi skriver 29 juli och 26 grader när Hilde inleder skidsäsongen.

Nåja. Jag hann ju avsluta semestern innan hon tog på sig skidorna. Alltid något.

Det här fixade hon (förstås) helt själv. Det finns på riktigt nästan ingenting hon inte kan om hon verkligen vill det.

Det kan vara utmattande, irriterande och provocerande. Det är alltid alltid alltid stökigt och råddigt. Men det är aldrig någonsin tråkigt att leva med Hilde.

Hilde är ett barn av sin tid och tar sig ibland en pratstund med Siri i Fredriks ipad. Det är ofta roligt. Ikväll till exempel.

– Godkväll, Siri! Ska du bort ikväll? Jag kommer att sakna dig jättemycket om du far bort.

Siri är en artificiell intelligens av sin tid och förstår inte alltid vad vår fyraåring säger. Så hon hade liksom inte riktigt koll på hur hon skulle svara på Hildes fråga. Sa istället något allmänt om att hon tyvärr inte kan hjälpa med det.

– Det är okej, Siri. Tack i alla fall! avslutade Hilde samtalet.

Det är på många sätt en spännande tid vi lever i.

Att vara mamma till Hilde Nora Birgitta är många olika saker. En av dem? Packåsna.

När hon ska med på storasyskonens tävlingar eller matcher försöker vi bädda för en trevlig eller åtminstone uthärdlig upplevelse genom att låta henne packa med lite leksaker.

Länge handlade det om några små plastfigurer packade i en liten ryggsäck. Idag handlade det om det här:

Men inte ens det här räcker alla gånger. En enormt stor nåd i vårt liv just nu är att en av Arvids bästa kompisar har en lillasyster som är en av Hildes bästa kompisar och som ofta brukar släpas med till exakt samma tävlingar och matcher. Nåd nåd nåd.

Jag kan tänka mig att det finns andra föräldrar som dömer när de ser åsnan komma släpande. Till dem säger jag som Dr Phil brukar säga: Do you want to be right or do you want to be happy?

Happy, Phil. Alltid happy, Phil.

När Hilde blir stor vill hon bli läsambassadör. Älskar det. Tänker att det nog är (för) få barns drömyrke. Men hennes är det.

Fredriks jobb är lite mer diffust för henne. Och vi insåg häromdagen att hon bara nästan fått det rätt.

– Pappa är kyrkohet, konstaterade hon.

Förvisso, tänker jag. Men knappast en titel han förser visitkort med i framtiden.

Han är kanske allra minst i sitt lag. Och han ser aldrig mindre ut än när han står i mål. Men där älskar han att stå.

Mitt modershjärta älskar inte när han står där. Men han har aldrig frågat och det är väl precis som det ska.

Jag förstår inte vad han är gjord av. Jag skulle aldrig ställa mig i mål. Aldrig.

Nu på cup har han fått vakta mål några matcher. Efter första matchen var han lite missnöjd. Det kom för få skott som han måste kasta sig för att kunna rädda. Mitt modershjärta höll inte med. Men han hade ju inte frågat det heller.

Men efter dagens sista match var han en sol. Nu fick han rädda och jobba. Och fick till och med fair play-kort för sin insats.

Kanske var han till och med några centimeter längre än han var på morgonen.

Han är inte alls som jag. Där jag var ängslig och osäker är han självklar och orädd. Han lär mig nya saker hela tiden. Jag älskar att få höra ihop med honom.

Hilde har haft en tuff dag. Alldeles för lite nattsömn gav alldeles för dåliga förutsättningar för supporterskap på fotbollscup. Om jag hade fått ens en halv cent för varje gång hon gnällde idag skulle jag kunna köpa alla fotbollsplaner i hela cupen. Faktiskt.

Jag har blivit kallad många saker idag. Dum. Tråkig. Dålig. Och mitt bland de klassikerna kom plötsligt en nyhet:

– Stygg valp!

Det ni.

Jag vet inte om det är en botten- eller toppnotering. Men jag vet med bestämdhet att jag aldrig någonsin tidigare blivit kallad stygg valp. Och att jag har ett ytterst litet behov av att bli kallad det igen.

Det är sällan lugnt hemma hos oss efter läggdags. Alfons Åberg kan slänga sig i väggen i mötet med Hilde Kass. Hon har tusen ärenden. Minst.

Men ikväll är det värre än vanligt. Och jo, trots att klockan är 23.44 skriver jag tyvärr om kvällens läggdags i presens. Jag förstod inte varför. Tills tårarna kom.

– Jag vill inte att Edith ska åka hem imorgon.

Vi har fått ha en vän på besök sedan i söndags. Hilde har älskat det. En vuxen som leker! Som leker frisör, deltar i kuddkrig på trampolinen utomhus och leker avancerade rollekar i Frost-slottet. Som också tömmer diskmaskin, hänger tvätt och torkar diskbänk – men det uppskattar nog andra mer än Hilde.

Som bidrar till att det mesta blir lite roligare och mysigare. Som skrattar, sällskapsspelar, samtalar. Vi är fem som kommer att sakna.

Att ha människor i ens liv som man älskar betyder också att sakna ibland. Det hjälps inte. Det ingår i dealen, är helt ofrånkomligt.

Men det är värt det. Alla gånger.

Min älskade lilla flicka. Du klarar dig så bra. Är så självklar, viljestark och rakryggad. Utgår från att alla tycker om dig, från att världen är en bra plats.

Alla dagar är det sant.

Men en del dagar funderar jag ändå. Hur ser världen ut i dina ögon? Bokstavligen. Vad ser du? Vad ser du inte? Jag förvånas ibland över något du ser och jag förvånas ibland över något annat du inte ser.

Tills du en dag kan beskriva världen som du ser den tänker jag göra allt jag kan för att hjälpa dig ta dig an så stora delar som möjligt av den.

Som barn var min mesta bön att jag inte skulle ha mardrömmar. Käre gode Gud, gör så att jag inte drömmer något hemskt. Gör verkligen så att jag inte drömmer något hemskt. Så började alltid min aftonbön. Ja, jag var bra på brutala mardrömmar.

Nu som vuxen är min mesta bön att Guds vilja ska få ske, att rätt dörrar ska öppnas och att rätt dörrar ska stängas.

Det är den lättaste och den svåraste bönen.

Jag tycker ju om öppna dörrar, vill ofta nytt och roligt. Det är jobbigt när dörrar smäller hårt i ansiktet på en och när man står framför en obönhörligt stängd dörr ser man inte andra dörrar som kanske är öppna. Inte heller anar man öppna fönster.

Men jag har blivit bättre på att lita på stängda dörrar. Att våga stå kvar och kunna ha frid också när jag inte vet om och när och vad som kommer att öppnas.

Något är det alltid.