Det är sällan lugnt hemma hos oss efter läggdags. Alfons Åberg kan slänga sig i väggen i mötet med Hilde Kass. Hon har tusen ärenden. Minst.

Men ikväll är det värre än vanligt. Och jo, trots att klockan är 23.44 skriver jag tyvärr om kvällens läggdags i presens. Jag förstod inte varför. Tills tårarna kom.

– Jag vill inte att Edith ska åka hem imorgon.

Vi har fått ha en vän på besök sedan i söndags. Hilde har älskat det. En vuxen som leker! Som leker frisör, deltar i kuddkrig på trampolinen utomhus och leker avancerade rollekar i Frost-slottet. Som också tömmer diskmaskin, hänger tvätt och torkar diskbänk – men det uppskattar nog andra mer än Hilde.

Som bidrar till att det mesta blir lite roligare och mysigare. Som skrattar, sällskapsspelar, samtalar. Vi är fem som kommer att sakna.

Att ha människor i ens liv som man älskar betyder också att sakna ibland. Det hjälps inte. Det ingår i dealen, är helt ofrånkomligt.

Men det är värt det. Alla gånger.