Älska tjejmilen

Jag har sprungit två kilometer. Det går fortfarande lätt, vi får någon slags hjälp av skugga. Jag springer om flera löpare i minuten, jag känner mig stark.

Framför mig springer en kvinna som har better bodies-kläder på sig. Och hennes kropp ser onekligen ut att vara en bättre, ibland ser man idealkroppar i verkligheten och det här är ett sådant ibland. Men hennes bättre kropp är trött. Tröttare än min, trots att den är väldigt mycket lättare och ser ut som en löparkropp. Med lätthet springer jag om henne, trots att min är väldigt mycket tyngre och inte ser ut som en löparkropp.

En minut senare springer en kvinna om mig. Eller egentligen springer rätt många kvinnor om mig, men just hon fastnar i mitt minne. Hon är nämligen en kvinna som kanske kunde kallas stor. Hon är ännu längre än jag och väger klart mer. Hon är starkare och snabbare än jag och med lätthet springer hon om mig.

Bland annat därför älskar jag tjejmilen.

Alldeles för många dagar i året är en kropp bara vad den ser ut att vara, men den här dagen när 20 000 kvinnor springer en mil tillsammans handlar det om hälsa, om välmående och om vad kroppen klarar av. Det finns en befrielse och en styrka i det, det finns ett sunt osynliggörande av hur kroppen ser ut.

När jag äntligen kommit i mål ställer jag mig vid mållinjen för att se mina systrar komma över. Jag står ju där varje år och jag står där och gråter varje år. Jag gråter när 77-åriga Ulla slutför sin trettiofjärde tjejmil. Jag gråter när en kvinna kommer gående, lutande mot sin käpp. Jag gråter när andra gråter, och det är fler än en som gör det när mållinjen är nära. Jag gråter när jag ser styrkan och glädjen i att finnas till och orka och kunna. Hur kroppen än ser ut.

Älska tjejmilen. Älska allt som hjälper kvinnor att fokusera mindre på hur de ser ut och mer på hur de mår.

(Och älska våra föräldrar som gav oss den här upplevelsen igen en gång.)

Efter målgång.

Advertisements

Faktiskt mitt jobb?

Oftare och oftare händer det. Att jag stannar upp mitt i allt. Får jag faktiskt göra det här? Är det här faktiskt mitt jobb?

Under tio år i den skola som fortfarande är min ställde jag mig just den frågan. Dagligen. Det börjar luta åt att jag får tre år till med samma fråga. Ingen är gladare än jag om det blir så.

Ikväll fick jag besöka ett föräldramöte för att tala om något av det roligaste och viktigaste jag vet; barn och läsning. Jag kände mig så rik. Jag kände mig rentav välsignad, fast jag vet att ordet är stort.

Men det är stort. För mig är det här jättestort.

Pirrig i väntan på att stolarna ska fyllas av föräldrar.

De ljuvaste ord

– Mamma, du får nog gå nu.

Är kanske de ljuvaste ord världen någonsin hört. Och de hördes redan tidigt på morgonen.

Sedan blev det ännu bättre på eftermiddagen. De ljuvaste orden någonsin överskuggades av ännu ljuvare när en viktig vuxen sa:

– En jättebra dag. Som natt och dag.

Nu är mitt hjärta lätt. Det kommer att komma bakslag, men just nu är hjärtat lätt.

Årets första julklapp

När jag ser tillbaka på tio år i Helsingfors ser jag människor. Förstås. Sådan är jag. Och bland dem jag ser allra först finns hon. Jag föll för henne direkt och tio år senare är jag fortfarande fallen. Det går att få en helt ny bästa vän när man är vuxen. Hon är beviset.

Hon är den som var allra svårast att lämna när vi flyttade, för hon är den av de älskade som har klart minst kopplingar norrut. Men jag har ju en hel del kopplingar söderut tack vare jobbet och jag får träffa henne nästan lika ofta som förr.

Hurdan hon är? Till exempel sådan här:

När vi träffades för några veckor sedan ägnade vi orimligt mycket tid åt att hitta en viss nyans av ett visst nagellack åt mig. Vi lyckades inte. Just den nyansen var slutsåld överallt. Jag ville ha den så gärna att jag letat på nätet – slutsålt. Jag ville ha den så gärna att jag beställde en liknande på nätet.

När vi träffades i dag grävde hon fram exakt den nyansen av exakt det nagellacket åt mig. Hon hade fortsatt leta. Hon hade hittat.

Tisdagen den 27 augusti fick jag årets första julklapp. För tio år sedan fick jag en av livets bästa gåvor.

Bilden ger varken henne eller nagellacket rättvisa. Jag är dålig på bild och jag är ännu sämre på bild på tåg.

Saknar jag dem

Jag saknar dem. De fattas mig. Min älskade flock. Jag vet att den ena är världens sämsta sällskap på fotbollsmatcher, att den andra kan vara helt orimlig emellanåt och att den tredje aldrig somnar på kvällarna. Men de är mina och när de inte är hos mig saknar jag dem.

Saknaden har dock fått plåster gjort av guld på såren. Lyckliga jag som i natt får somna just här! Hos vänner som kom att bli familj och som nog aldrig mer kan bli något annat.

Också den här dagen får jag somna tacksam.

Delar av min flock.

Ägg i en korg

Att ha stora barn. Är det egentligen bara att ha alla sina ägg i en korg som någon annan bär? Någon som oftast bär lite rangligare och osäkrare än man själv skulle bära? Å andra sidan; det är ju faktiskt långt man själv som lärt bäraren bära. Man får väl försöka lita också när det skvalpar till.

Det är – vidhåller jag fortsättningsvis – roligare hela tiden det här med att ha barn. Men ibland också svårare.

Mina två stora. Mina äggbärare. Och så en tredje jag älskar vansinnigt mycket. Och jag vet att de är små i många andras ögon. Storlek är kanske mer relativt än något annat, konstaterade jag i dag när facebook bjöd på en bild av en fyraårig Ingrid. Oj, vad jag tyckte hon var stor då. Oj, vad jag tyckte hon var liten nu.

Bättre

Det blir bättre, skrev jag för en vecka sedan till alla er som fick en kämpigare start än vi som fick en så nåderik.

Det blir bättre, skriver jag i dag till oss själva som alltså hade en riktigt lätt första skolvecka och en klart kämpigare andra. Så kan det också vara ibland. Det finns så många olika vägar in i en ny vardag. Få av dem är spikraka och de kan kröka sig på så många olika sätt.

Allt annat hade egentligen varit konstigt. Det är så oerhört mycket nytt för oss alla och även om mitt förnuft accepterar det och inser att det nog kommer att vända igen så brister ju mitt hjärta lite när någon av mina små inte riktigt landat.

I just den här stunden är hjärtat ändå helt igen. Veckans sista dag var den bästa och vi får fira också små segrar nu.

Det blir bättre. Det blir nog till och med bra.

Inte bra

Senast hon var till läkare gick det inte bra. Både jag och Fredrik var med. Det gick ändå inte bra. Det enda ingrepp som skulle göras var mätning och vägning. Det gick ändå inte bra.

– Gå bort! Du får inte! Du får inte! vrålade hon och slog mot läkaren.

Det gick inte bra. Vi fick inte veta hur lång hon var eller hur mycket hon vägde. Vi fick veta att hon har temperament och integritet och verkligen ingen respekt för auktoriteter i vita rockar.

Det visste vi i och för sig redan.

Så när vi insåg att Fredrik skulle tvingas gå ensam med henne nu när det var dags för läkarbesök igen så kändes förutsättningarns orimliga. Det krävs ju uppenbarligen fler än två föräldrar för att det ska gå bra. Hur skulle det gå med en enda?

Men gott folk. Det finns nu en ny berättelse. En berättelse om en Hild som helt otippat och helt olikt sig satt stilla som ett ljus och samarbetade som ett barn i en bok av Jesper Juul. En berättelse hon gärna berättar själv.

– Jag var jätteduktig hos läkaren, konstaterade hon plötsligt i dag i bilen.

Hon vet vad hon vill. Och ibland vill hon samma sak som vi andra också vill. Det är onekligen väldigt mycket lättare de gånger hon gör det. Men väldigt mycket lättare kan ibland vara våldsamt överskattat.

Växa om mig

Jag vet att jag frågade en gång tidigare, men nu frågar jag igen. Vem är hon, hon min förstfödda?

Ikväll testade hon nämligen på en helt ny hobby för första gången. Utan att känna någon alls i gruppen. På finska. På finska!!!

Det finns tusen orsaker att vara sanslöst stolt över henne, men jag undrar om inte det modet är det allra finaste hon har. Ett sådant mod kan flytta bergskedjor, för med det modet kommer hon aldrig att tänka tanken att hon inte kan.

Hon har redan gjort så mycket som jag aldrig skulle ha vågat när jag var i hennes ålder. Jag undrar om hon inte har gjort saker jag aldrig skulle våga nu heller. Och det är som det ska. Det är som jag ville. Om jag önskar mig något som förälder är det nämligen att mina barn ska växa om mig. Inte i centimetrar eller kilogram, men i kärlek, styrka, vishet och mod.

De är på god väg.

Var det roligt i Helsingfors?

Hemma igen. Hos dem som jag ändå ska vara allra mest med.

Jag och Hilde tog en promenad runt den sportplan som Ingrid friidrottstävlade på. Hennes lilla hand i min mycket större. Ren lycka.

– Mamma, var det roligt i Helsingfors? frågade hon plötsligt.

Jag tror världen stannade. Tänk att hon kan fråga mig något som har med mig att göra. Tänk att hon har snappat upp att det är så vi människor gör med varandra. Tänk att hon redan har det i sig, trots att hennes hand är så liten.

Kanske det är så att hon har fått många frågor, tänker jag hoppfullt. Att vi som älskar henne har lyckats visa intresse för henne så att hon nu kan visa intresse för andra.

Vi ser ju så lätt våra egna fotspår när barnens bråkar och trotsar och flippar. Vågar vi se samma fotspår också när de visar kärlek och empati och välvilja?

I rimlighetens och rättvisans namn borde vi ju det.

Hon och jag. För ett drygt år sedan på hennes gudfars bröllop.