Oftare och oftare händer det. Att jag stannar upp mitt i allt. Får jag faktiskt göra det här? Är det här faktiskt mitt jobb?

Under tio år i den skola som fortfarande är min ställde jag mig just den frågan. Dagligen. Det börjar luta åt att jag får tre år till med samma fråga. Ingen är gladare än jag om det blir så.

Ikväll fick jag besöka ett föräldramöte för att tala om något av det roligaste och viktigaste jag vet; barn och läsning. Jag kände mig så rik. Jag kände mig rentav välsignad, fast jag vet att ordet är stort.

Men det är stort. För mig är det här jättestort.

Pirrig i väntan på att stolarna ska fyllas av föräldrar.