Jag har sprungit två kilometer. Det går fortfarande lätt, vi får någon slags hjälp av skugga. Jag springer om flera löpare i minuten, jag känner mig stark.

Framför mig springer en kvinna som har better bodies-kläder på sig. Och hennes kropp ser onekligen ut att vara en bättre, ibland ser man idealkroppar i verkligheten och det här är ett sådant ibland. Men hennes bättre kropp är trött. Tröttare än min, trots att den är väldigt mycket lättare och ser ut som en löparkropp. Med lätthet springer jag om henne, trots att min är väldigt mycket tyngre och inte ser ut som en löparkropp.

En minut senare springer en kvinna om mig. Eller egentligen springer rätt många kvinnor om mig, men just hon fastnar i mitt minne. Hon är nämligen en kvinna som kanske kunde kallas stor. Hon är ännu längre än jag och väger klart mer. Hon är starkare och snabbare än jag och med lätthet springer hon om mig.

Bland annat därför älskar jag tjejmilen.

Alldeles för många dagar i året är en kropp bara vad den ser ut att vara, men den här dagen när 20 000 kvinnor springer en mil tillsammans handlar det om hälsa, om välmående och om vad kroppen klarar av. Det finns en befrielse och en styrka i det, det finns ett sunt osynliggörande av hur kroppen ser ut.

När jag äntligen kommit i mål ställer jag mig vid mållinjen för att se mina systrar komma över. Jag står ju där varje år och jag står där och gråter varje år. Jag gråter när 77-åriga Ulla slutför sin trettiofjärde tjejmil. Jag gråter när en kvinna kommer gående, lutande mot sin käpp. Jag gråter när andra gråter, och det är fler än en som gör det när mållinjen är nära. Jag gråter när jag ser styrkan och glädjen i att finnas till och orka och kunna. Hur kroppen än ser ut.

Älska tjejmilen. Älska allt som hjälper kvinnor att fokusera mindre på hur de ser ut och mer på hur de mår.

(Och älska våra föräldrar som gav oss den här upplevelsen igen en gång.)

Efter målgång.