Enligt min läsdagbok har jag läst 67 böcker hittills i år. Idag läste jag den på bilden och det var med säkerhet en av årets allra bästa läsupplevelser. Nu kan jag ju inte påstå att jag kan vara helt opartisk när min goda vän skrivit en bok, men jag kan ändå påstå att boken levererade på enormt många olika plan och att den både roade och skrämde och att jag aldrig någonsin medan jag läste kunde vara helt närvarande i någon annan värld. Tack, Ingrid, för de där två timmarna idag när vi lekte mamma-pappa-barn och jag fick vara en mamma som var sjuk och måste ligga i sängen och läsa. Och tack, Kaj. Han får höra den grundliga analysen före någon annan så till er andra säger jag i nuläget bara: läs, läs, läs!

Snigeln (egentligen Snäckan) Snigge anmäls härmed försvunnen. Snigge sågs senast någon gång mellan klockan 18.00-18.30 (alltså under kvällens avsnitt av Buu-klubben) i en bostad i Stenhagen, närmare bestämt i det rosa dockbadkar som varit hans hem det senaste dygnet. Polisen misstänker inget brott, men en snäcka på fri fot i en lägenhet utgör alltid en stor säkerhetsrisk mot sig själv, så tips från allmänheten tas emot.

Snigge har ett mörkare brunt snäckskal och tentakler, är liten till storleken och ser alldagligt och typiskt snäckaktig ut. Det som skiljer honom från gemene snäcka är det faktum att han är väldigt rörlig och snabb.

– Han lever mycket, säger hans unga matte, Ingrid 4 år som nu oroar sig för hur Snigge ska klara natten.

Mattes mor oroar sig också. Varje gång hon tar ett steg i sitt hem är hon rädd att Snigge ska avsluta sina livsdagar krossad av en höggravid kvinnas fot.

– Snacka om traumatisk avslutning på ett ovanligt rikt snäckliv, säger modern till matten.

Det är på dagen två veckor tills jag förväntas föda ett barn. Skum tanke. Men rolig. Dagtid mår jag som en prins. Nattetid har jag på sistone dragits med sömnproblem, men det lär väl höra till. Och snart är jag väl så djupt kroniskt trött att jag inte kan unna mig lyxen att ligga och vända och vrida mig på nätterna.

Denna fredag fick vi ett nytt husdjur. Den rörligaste, piggaste, aktivaste snigel jag någonsin träffat. Allt är frid och fröjd förutom att ett rymningsförsök nog lurar bakom dörren. Handlingskraftiga husdjur har ju också sina dåliga sidor.

Ja, snigeln hänger med en röd badanka.

Jag har idag besökt rådgivningen, man hänger ju där ganska ofta på slutet.

– Är allt klart för bebisen? frågade hon efter blodtryck, urinprov, vägning, hjärtljud och allt det där.

– Nästan, sa jag (helt sanningsenligt). Och jag tänkte börja packa min bb-väska i helgen.

– Ja, det ska du nog göra. För det kan vara dags när som helst nu. Ett tu tre åker du in redan imorgon.

Jag såg ju förstås inte min egen min när hon sa det här, men jag tror att jag såg djupt chockerad ut. För så nära känns det nog inte. Imorgon? Omöjligt. Jag är helt inställd på att gå hela tiden och åtminstone lite över.

Men… Hur som helst följde jag rådgivningens råd och åkte direkt till butiken och köpte 1 kg godis som är kanske det viktigaste i min bb-väska.

Vad var viktigast i din? Eller vad insåg du i efterhand att var så viktigt att du borde ha haft med dig?

Bäst igår: att jag fick köpa Kajs bok

Sämst igår: att jag redan hade börjat läsa den där hundboken och att mitt märkliga samvete gör att jag måste läsa ut den före jag får börja läsa den nya bok som jag egentligen vill läsa. Det hjälper ju inte precis mina känslor gentemot den bok jag nu läser.

Mitt bidrag till familjelyckan under den period då någon av oss är föräldraledig är att jag inte får köpa nya kläder. Om jag mot förmodan verkligen kommer att behöva något får jag köpa, men ingenting bara för att jag vill. Eller för att det är billigt just nu. Eller för att ett visst plagg är som gjort för mig. Eller för att jag i flera år har väntat på att just den klänningen i just den storleken ska dyka upp på tradera.

Någon kan säkert tycka att det är en sorglig tidpunkt för dylika projekt, att det hör till en kvinnas grundrättigheter att efter en lång graviditet med konstig kropp få köpa vanliga kläder och fräscha upp garderoben lite. Jag väljer att tänka helt tvärtom; att det här är den bästa tänkbara tidpunkten för sådana här projekt. Nu när jag längtar ihjäl mig efter mina vanliga kläder efter fem månader i ett begränsat antal graviditetsplagg kommer jag säkert att vara mera än nöjd med det som redan finns i skåpet.

Jag har ingen aning om huruvida jag kommer att stå pall. Men jag inbillar mig att det är lite mera pinsamt att misslyckas om någon annan än jag och Fredrik känner min strävan. Så nu är ni delar av mitt samvete. De första tre veckorna som föräldraledig och shoppingfri har förlöpt utan problem. Men det är å andra sidan inte speciellt frestande att skämma bort min nuvarande lekamen med nya plagg.

Idag, torsdagen den 27 september 2012,:

– såg jag en person som bara måste ha varit en praoelev från högstadiet. Som körde bil. Ålderdomen kommer och tar mig, helt klart

– har jag hela två saker inbokade på eftermiddagen och det blir enormt spännande att se om och hur jag kommer att orka med det

– har jag tillrett tomatsoppa för första gången i mitt liv och lyckades faktiskt ganska bra

– var vi tvungna att väcka Ingrid. Det var inte rolig för någon av oss

– sov jag tjugo minuter före lunch och kan inte minnas när tjugo minuter någonsin varit så väl utnyttjade

– började jag läsa en ny bok som känns lite jobbig eftersom det är så mycket prat om hundar

Denna dag har jag träffat en av mina bästisar och pratat på telefon med de två andra. Det kallar jag en bra dag. Tänk att jag får ha dem.

Dessutom har jag besökt kvinnokliniken och träffat den människa som för tillfället är den minsta i mitt liv (som är synlig och tillgänglig till skillnad från varelsen i min mage). Samt hans fina föräldrar. Han var överjordiskt fin. Sådär så att jag grät genast när jag såg honom. Och jag fick hålla honom. Han var ganska nöjd hos mig men började gny efter en stund. Då fick han vara i sin mammas famn istället och blev lugn direkt. Och jag kom ihåg det där; att redan en liten nyfödd Ingrid trivdes bäst hos mig. Det spelade ingen roll att det fanns rutinerade supermammor eller proffsiga barnmorskor i närheten – hon hade det helt klart bäst hos mig. Jag hoppas att min vän, som firar några dagar som mamma idag, får känna precis samma sak; att hon och hennes man är de överlägset bästa föräldrar som den lilla pojken någonsin kunde få eller önska sig. För så är det.

Jag läser att en man född 1990 har erkänt gårdagens kidnappning i Kotka. Och eftersom vi nu vet att faran är över och flickan mår bra är min första tanke; hur kan ett barn utföra en sådan handling? I min bok är nämligen alla människor födda på 90-talet och senare  alldeles för unga för kriminalitet och brott.

Och sedan inser jag några sekunder senare att en människa född 1990 faktiskt har varit fullvuxen i lagens ögon i fyra år redan. Det kommer inte att bli ungdomsanstalt eller mildrande omständigheter eftersom förövaren knappt är torr bakom öronen. För han är ju torr. Har varit det redan länge.

Det är jag som håller på att bli gammal.