Nere i träsket

Jag antar att vi är ganska många som framöver kommer att bo i kommentarsfältet till det här inlägget. För vem fastnar inte i något slags träsk vad gäller vardagsmaten?

Samtidigt finner jag det underhållande att Linn verkar tycka sig vara djupt nere i träsket. En människa som använder dragon, philadelphiaost, grön pesto, citronpeppar, rosépeppar och basiklika i sin vardagsmat har i min bok inga problem alls. Sådant använder jag inte ens  till fest. Kom tillbaka när du liksom jag tycker att makaroner och knackkorv utan sås och kryddor är en hyfsat bra lösning åtminstone ett par dagar i veckan!

Advertisements

Allt kostar

Allt kostar. Morgonens sovinsats av Ingrid kostar att hon fortfarande är väldigt vaken och väldigt pigg. Vi andra är således tyvärr också väldigt vakna. Och väldigt trötta.

Sakna hud

En orsak till att jag älskar att läsa är nog att jag inte klarar av starka berättelser i filmform. Om det blir för mycket (och det blir det lätt) måste jag få kontrollera bilderna själv och det får man som bekant inte när man ser film. Därför ser jag för det mesta harmlösa filmer som inte berör speciellt mycket. De viktiga och tuffa berättelserna läser jag mig till.

Igår skulle jag och min man se en harmlös film som inte skulle beröra speciellt mycket. Det gick dåligt. Filmen överraskade (jag skulle säga negativt och Fredrik skulle antagligen säga positivt) och jag skakade följaktligen som ett löv största delen av tiden. Resten av tiden lyckades jag krypa ut ur mitt eget skinn, se på spektaklet utifrån och bara förundras över det faktum att jag faktiskt verkar sakna hud.

Dessutom är jag rädd att en av karaktärerna i filmen lyckades förstöra ett av de ytterst få namn som både jag och Fredrik eventuellt efter en hel del kompromissande hade kunnat tänka oss att ge bebisen. På namnområdet har vi med andra ord inte gjort några framsteg alls.

Rytm

Min mammaledighet gör att Ingrid får leva i sin egen rytm, den rytm som alltid blir till när hon får välja helt själv. Igår la vi henne som vanligt vid halv åtta, men hon somnade först efter halv elva. Och nu sover hon fortfarande. Hur hon ska hinna till dagis ens till lunch idag övergår mitt förstånd. Hennes åldersgrupp har pysseltimme mellan 9-10 på tisdagar. Det blev ju inte mycket av den idag med tanke på att Ingrid sov ännu när pysseltiden tog slut.

Det blir väldigt intressant och väldigt läskigt att se hur vårt liv börjar se ut om bebisen visar sig ha en radikalt annorlunda dygnsrytm.

Bikini i vecka 38

Magiska måndag. Magiska. Hela gänget sov till någon gång efter nio, steg upp ur sängen någon gång vid halv elva och åt frukost efter det. Hann knappt tömma gröttallrikarna före vi sedan intog lunch (fast däremellan hann jag faktiskt producera en text som snart ska gå i tryck, så det var inte helt sant) och sedan åkte vi iväg. Till flamingo. Där vi aldrig tidigare varit trots att vi bott så nära så länge. Det är väl det som är att vara hemmablind.

Vi plaskade omkring i tre timmar och det var så mysigt. Det är ju inte alla som kan plaska på måndagar så folkmängden var på inget sätt irriterande. Allt var bara harmoni. Och jag, som aldrig i mitt liv varit så tung som jag är nu, kände mig plötsligt nästan fjäderlätt där jag flöt omkring i bassängerna. Jag kom att tänka på hur mycket och ofta jag simmade när jag väntade Ingrid och nu mindes jag varför.

Samtidigt finns det en stor orsak att låta bli. Som gravid är man (eller är det bara jag?) så mycket kropp. Och att då röra sig bland folk iklädd nästan ingenting alls känns på något sätt väldigt utelämnande. Att ha bikini i vecka 38 är som att vara ännu mera än naken i vanliga fall. Ungefär. Jag gjorde mitt bästa för att gömma mig under vattnet under största delen av vårt besök. Det gick halvbra de stunder vi tillbringade i den högst 30 centimeter djupa barnbassängen. 30 cm klart vatten döljer onekligen ganska lite av min nuvarande hydda. Så nästa simhallsbesök lär nog inträffa först när det bor en människa mindre inne i mig.

Litterära insikter

Ni minns bokhyllan? Jag följde rådet att tvinga på besök böcker och det har hittills gått ganska bra. För några dagar sedan var mina ungdomar här och de tog med sig ungefär femtio böcker när de gick hem. Tack tack tack! Och idag tog de mysiga söndagsgästerna också med sig några böcker hem. Det går absolut inte över en natt, men sakta men säkert blir böckerna faktiskt färre. Om någon känner att de vill göra en god gärning och är villiga att hämta litterära alster av varierande genre och kvalitet är det bara att meddela och komma på besök.

Jag har dock kommit till en insikt; jag måste börja köpa böcker med större eftertanke. Förutom när det är bokrea. Då tänker jag för all framtid unna mig att vara lite vild och okontrollerad. Och någon pocketbok kan jag absolut unna mig ibland (eller till och med lite ofta). Men dessa tunga, platstagande, dyra inbundna romaner som jag läser en gång och som sedan bara fyller vår bokhylla måste komma till i långsammare takt än tidigare.

Jag har kommit till en annan insikt också; jag måste sluta säga att en del av de böcker jag vill ge bort inte är speciellt bra. Folk litar tydligen på mitt omdöme och de rackarna blir jag aldrig av med om jag fortsätter med mitt destruktiva beteende.

Boklistan

Jag vill på inget sätt hävda att jag klarar av allt som underbara Clara och underbara Malin klarar av, men boklistan borde väl också jag kunna fylla i.

Första vuxenboken jag läste och verkligen gillade: Inte utan min dotter av Betty Mahmoody. Den läste jag i slutet av lågstadiet (vet jag med säkerhet eftersom vi bodde i Vasa ännu då). Jag antar att ganska mycket av tragiken i berättelsen gick mig förbi eftersom jag var typ elva år och på många sätt både oförstörd och omedveten, men jag tyckte den var väldigt spännande och tyckte om den. Något år tidigare läste jag en riktig tungviktare inom pedagogik, men den boken kan jag inte påstå att jag verkligen gillade. Jag minns att jag läste ut den mest eftersom min lärare råkade säga att ganska få pedagogikstuderande skulle orka läsa igenom den. Jag såg en utmaning där som jag antog.

Bok som förändrat mitt liv mest: Tyvärr har alldeles för få böcker verkligen förändrat mitt liv. Jag har läst många böcker som jag uppriktigt önskar att hade förändrat mitt liv, men där min lathet, bekvämlighet och egoism sedan har kommit i vägen. Men Livet jag längtar efter av John Ortberg är en bok som jag har läst flera gånger än alla andra vuxenböcker. Leva med mål och mening av Rick Warren kommer jag också ihåg som brutalt givande när jag läste den för åtta år sedan.

Bok jag tycker är överskattad: Alkemisten av Paulo Coelho. Och Min kamp (åtminstone del 1 och 2) av Knausgård.

Författare vars böcker jag försöker gilla men inte lyckas med: Siri Hustvedt. Har i och för sig gett henne bara två chanser. Men efter de läsupplevelserna finns det ingenting som får mig att vilja ge en tredje.

Klassiker jag hävdar att jag läst men aldrig tagit mig igenom: Jag undviker att hävda sådant, mycket för att ärlighet i allmänhet brukar vara en bättre väg och också för att jag faktiskt föraktar elitism i synnerhet.

Författare vars böcker är underskattade: Francine Pascal. Jag kanske skulle vara en läsande människa idag också utan hennes böcker om tvillingarna, men det är med all säkerhet till stor del hennes förtjänst att jag är det. Att jag redan i lågstadiet la största delen av mina pengar på böcker och önskade böcker, böcker, böcker till varje jul och födelsedag är hennes förtjänst. Därför är hennes böcker, i mina ytterst subjektiva ögon, kraftigt underskattade.

Jobbigaste bok jag läst: Kanske Processen av Franz Kafka. Jag hade en gång en modersmålslärare som sa att intelligenta människor läser Kafka. När jag sedan gjorde det kände jag två saker; 1. Att jag kanske inte är intelligent. 2. Att hon kanske hade fel.

Läser helst: Så tråkigt att bara säga att det varierar så mycket, men det gör ju det och allt annat blir liksom inte sant. Chick lit, klassiker, tonårsböcker, andlig uppbyggelselitteratur, litteraturpedagogiska böcker, finlandssvenska författare, böcker om ledarskap… Ja, ni hör ju.

Önskar att jag läste mer: Ja!!! Men jag läser faktiskt precis det jag vill, bara i mindre omfattning än jag önskar. Och så önskar jag att åtminstone en del av det jag läser skulle rota sig djupare in i mig och mitt liv.

Bästa barnboksförfattaren: Åh, igen blir mitt svar så tråkigt. Men Astrid Lindgren är ju bäst. Ju.

Gillar jag inte längre som jag gillade förut: Danielle Steels böcker. I högstadiet älskade jag dem. I och för sig inser jag nu att jag faktiskt inte har läst en enda bok av henne på säkert tio år. Kanske jag borde läsa en och återkomma. Kanske jag visst gillar.

Roligaste bok: Jag har som barn och/tonåring skrattat mig igenom alla böcker om Sune och Bert som då existerade. För snart ett år sedan höll jag på att förgås av skratt när jag läste Fred Forsells Vanlig som ett munsår i februari och för någon dag sedan skrattade jag högt för mig själv när jag var ensam hemma och läste Malin från Skaftnäs av Malin Wollin.

Bok som berört mig mest: Nu går mina tankar direkt till samma böcker som förändrat mitt liv mest. Eller i mitt fall då; som jag önskar att jag hade förändrat mitt liv mest.

Recensera din senast lästa bok: Den heter Tretton skäl varför och är skriven av Jay Asher. En ungdomsroman som jag läste eftersom en av mina elever rekommenderade den så varmt och innerligt. Och jag förstår att hon tyckte väldigt mycket om den även om jag själv tyckte sådär halvmycket om den. Lite roligt och intressant uppbyggd berättelse, spännande och tragisk och sorglig bok. Stundvis lite vacker, men bara stundvis. Jag blir irriterad av karaktärer som inte känns riktigt hållbara, som fattar stora beslut på lite för lösa grunder. Men – det var ju en ungdomsroman och jag hade säkert läst den med andra och mindre kritiska ögon för ett halv liv sedan. Om det nu är en bra eller dålig sak kan man förstås fundera på.

Värdelös prinsessa

Du som är helt ointresserad av att få höra om hur underbar jag tycker att min dotter är kan sluta läsa nu. Genast.

Redan ganska tidigt på förmiddagen berättade hon att hennes rum idag är ett slott och att hon vill kallas prinsessan. Det gick vi med på. Förstås. En halvtimme senare sticker hon ut huvudet ur porten till slottet och meddelar att hon från och med nu vill kallas värdelös prinsessa.

Här sätts en förälder på prov. För värdelös kan vi ju inte kalla henne resten av dagen. Men hur gör jag då med den känsliga själ som min dotter är? Den själ som bryts sönder lite grann varje gång hon blir förlägen, den själ som dessutom ständigt har nära till skam, som liksom tar varje chans att skämmas.

Så jag frågar försiktigt om hennes majestät vet vad ordet värdelös betyder. Det vet hon inte, men hon tror att det är något bra. Och jag säger att hon nog menar värdefull som ju betyder fin och viktig. Och medan hon riktar blicken åt sidan och funderar på om hon går med på det eller inte så håller jag andan, rädd att min språkliga korrigering ska strypa den lek som vill komma till framför mina ögon.

Men jag vill ju inte att hon vill kallas värdelös.

Och det vill inte hon heller.

Puh.

Så resten av dagen har vi använt mest kungliga termer här i vårt hem. Värdefull prinsessa har utsett mig till hennes majestät drottningen och sin far till kung. Och hon niger djupt när hon tilltalar oss och gör ofta piruetter. Väldigt värdig. Rak rygg, god hållning och stillsamma miner. Och någon gång mellan lunch och eftermiddagskaffet viskade hon förtroligt att hon ger över halva sitt kungarike åt mig och Fredrik. Vi tackar.