Jag antar att vi är ganska många som framöver kommer att bo i kommentarsfältet till det här inlägget. För vem fastnar inte i något slags träsk vad gäller vardagsmaten?
Samtidigt finner jag det underhållande att Linn verkar tycka sig vara djupt nere i träsket. En människa som använder dragon, philadelphiaost, grön pesto, citronpeppar, rosépeppar och basiklika i sin vardagsmat har i min bok inga problem alls. Sådant använder jag inte ens till fest. Kom tillbaka när du liksom jag tycker att makaroner och knackkorv utan sås och kryddor är en hyfsat bra lösning åtminstone ett par dagar i veckan!
Nästan för lycklig 
Ja, den maten, den maten. Äta bör man annars dör man. Äta bör man ändå dör man. vi är i den lyckliga situationen att våra barn äter med god aptit – för det mesta. Vår meny är inte särskild varierad, jag märker att man har en basrepertoar som körs i upprepningar. Det handlar väl om att inte behöva tänka i stressen och tröttheten utan skjuta från höften och då blir resultatet pasta bolognese (som till syvende och sist handlar om makaroner och maletköttsås), broilerstrimlor med ris och stekt korv med potatismos. För att rocka till det lite kastar jag in lite indiska kryddor i broilersåsen vilket mottas med varierande uppskattning. Den goda aptiten syns också i skolan, för skolmaten är ju supergod. Jahappp, säger jag, undrar för mig själv vad en sådan utsaga säger om maten man får hemma. Hör det inte lite till att tycka illa om skolmaten. Man borde alltså utöka den där basrepertoaren så att höftskotten får lite mera bredd och faktiskt försöka komma ihåg vilken rätt som lyckades och smakade.
Det är precis som du säger – det är svårt att tänka när det är bråttom och folk omkring en är hungriga. Att då långsamt börja bläddra i receptböcker är ju ett hån mot ett mänskligt grundbehov. Man måste nog vara enormt förutseende för att få en mera varierande vardagsmeny till stånd.