Tänka på det goda

De där första coronadagarna var varannan människa plötsligt någon slags tvärsäker expert. De flesta av oss visste precis hur den här situationen borde lösas.

Sedan hände något. De självutnämnda experterna, de tvärsäkra som pekade med hela handen gick i ide. Insåg väl att det var läge att erkänna att vi inför just det här står enade i att ingen riktigt vet.

Men den senaste veckan har de vaknat ur sin dvala igen. Var och varannan människa är igen någon slags tvärsäker expert som vet precis huruvida skolorna borde öppna igen för terminens sista veckor eller inte. Jag har pendlat mellan att vara helt matt och helt road av hur mycket folk i kommentarsfälten vet.

Inte heller jag vet hur vi borde göra. Och jag är den första att erkänna det. Nu vet vi ändå hur det blir. Skolorna öppnar gradvis igen från och med 14 maj och vi kan tycka vad vi vill om det. Vare sig vi pekar med hela eller halva händer eller låter bli att peka. Men vi kan också alla välja att försöka tänka på det goda med det beslut som fattats, för det är givet att båda vägarna hade haft sina för- och nackdelar.

Jag försöker ju se alla glas som innehåller något gott som halvfulla och när jag nu letar efter det halvfulla i det här beslutet hittar jag det här:

1. Också vi som tycker det här undantagslivet suger kanske kan njuta åtminstone lite av de sista två veckorna när vi äntligen vet när slutet kommer. Jag känner redan nu hur jag kan ta lite kortare jobbdagar lite oftare när jag vet att jag får komma ikapp i lugn och ro redan om ett par veckor. Jag kan unna mina barn och mig själv och min Fredrik att jag är lite mindre stressad och splittrad och sur.

2. Det finns barn som kommer att få träffa de trygga, nyktra vuxna som är just vuxna i deras liv igen. Som får varm mat. Som får hjälp och stöd. Jag vet att det blir tillfälligt och att sommaren kommer för snabbt emot för de barnen. Men vi måste inse att varje dag av stabilitet och normalitet är hemåt för våra svagaste. För oss som har det bra hemma har varje coronavecka gått lite bättre och lite lättare och vi kanske ifrågasätter poängen med att behöva återgå “nu när vi äntligen har lärt oss det här”. Men för dem som har det dåligt hemma har varje coronavecka gått lite sämre och lite värre. Och dem måste vi värna om.

3. Det finns också barn som har det tryggt hemma och hyfsat tryggt i skolan, men som befinner sig lite i den sociala periferin. Och de är en stor grupp. De där som inte direkt far illa, men som inte heller har den där självklara bästisen, det där vi som i “vad ska vi göra på midsommar?” eller “hur ska vi fira din födelsedag?”. För de barnen och de ungdomarna tänker jag att en öppen skola två veckor kan vara en betydligt öppnare dörr till något slags socialt sommarliv. Sänka tröskeln lite. Någon som kanske hade glömts bort under hela sommarlovet om skolorna inte hade öppnats kanske blir ihågkommen nu.

4. Hilde. Rent själviskt är jag så glad för att min lilla minsting ska få återvända till dagis. Hon som igår på morgonen, efter snart sju veckor hemma, hoppfullt frågade om det var dagisdag och som grät lite när jag meddelade att nej. Hon som dagligen funderar på vilka dagiskompisar hon ska bjuda på sitt födelsedagskalas. Hon som längtar efter tanttona.

5. Hoppet. Känner ni också hur det återvände lite grann? Ja, vi ska fortsätta vara försiktiga. Ja, vi ska undvika stora folksamlingar. Nej, det vanliga livet är inte tillbaka. Men att skolorna öppnar igen är ändå ett steg åt ett klart roligare håll.

Nu gäller det att inte andas ut för häftigt. Vi har fortfarande ett kritiskt läge och det finns all orsak att vara försiktig. Vi har fortfarande ett livsviktigt uppdrag: hålla avstånd, tvätta händer och värna om våra svaga. Det uppdraget har inte försvunnit någonstans.

Kärleksförklaringar

Älska Hilde. Här på kvällskvisten, denna tisdag sent i april coronans år 2020, bjöd hon frimodigt på något oortodoxa kärleksförklaringar.

– Mamma du är så fin, började hon.

Rimligt. Ortodoxt, för allt i världen.

– Pappa är som en gurka, fortsatte hon.

Hilde älskar gurka, så jag tycker fortfarande vi rör oss på rimlighetens område.

– Mamma är som en apelsin, sa hon sedan.

Om jag vore lite mer nojig skulle jag börja oroa mig för min kroppshydda. Fredrik är ju onekligen rätt gurkformad, men är jag då en apelsin? Klotformad? Rullar fram? Att Hilde dessutom aldrig smakat apelsin och följdaktligen inte kan vara något större fan känns också lite trist i sammanhanget.

– Arvid är som en banan, konstaterade Hilde.

Här blev jag nästan nojig. Jag är en apelsin.

– Ingrid är som en vacker ipad, avslutade hon.

Och på något sätt – kanske rentav på alla sätt – är jag hellre en apelsin än en ipad. Till och med fast ipaden är vacker.

Hilde borde få ett stipendium för sin poetiska ådra.

Dagsfärsk bild. Liten börjar bli stor.

Själen ska höras bäst

Jag sjunger godnattsången Nu lilla humla för min minsta lilla humla. Det är nästan helt mörkt, men nattlampan ger så pass mycket ljus att jag ser henne tydligt. Jag ser att hon ligger helt stilla, hon som alltid är på gång. Jag ser hur hon tittar mig rakt i ögonen hela tiden. Intensivt.

Min mun sjunger Och deras mammor och deras pappor, men min själ sjunger jag älskar den här människan mer än allt, det finns på riktigt ingenting jag inte skulle göra för henne. Så är det ju alla dagar. Varje dag hon har levat har det varit sant, men ibland är det så mycket annat. Så många kojor i vardagsrummet, så många knäckebröd att förse med smör, så många legobitar på fel golv, så många som ropar och vill saker… att själen inte hörs så här klart varje kväll.

Jag kan tänka att det är synd. Fruktansvärt synd. Att legobitar på fel golv kan överrösta själen. Jag kan tänka att ett mer än rimligt livsmål är att själen ska höras bäst och mest.

Sant då. Sant nu.

Okynnesträffas

Missförstå mig rätt nu. Jag tycker naturligtvis att folk ska följa rekommendationer och överenskommelser. Vi gör ju inte det här för att det är roligt utan för att det är viktigt.

MEN. Jag måste erkänna att jag samtidigt tycker att det är lite fint att ungdomar vill okynnesträffas i gäng. Det bevisar så tydligt att den där kontakten som är möjlig utan att vi faktiskt ses ändå inte räcker till. Inte ens för dem som är mest digitala av oss alls. Att vi människor behöver och vill ha också något annat än det digitala och nätbaserade. Att det händer något när vi möts på riktigt som inte riktigt händer när vi möts på andra sätt.

Igår fick vi besök av bästa vänner. Vi har förstås talat på telefon och facetime tidigare under undantaget, men nu behövde vi liksom lite mer. Så vi satt och småfrös ute på gården under sovsäckar i brist på filtar. Vi drack te, vi åt glass. Vi pratade. Vi skrattade. Vi höll avstånd. Samtidigt som vi var nästan nära.

Jag längtar efter fler riktiga möten. Med dem och med andra. För vi behöver det. För jag behöver det.

Från i somras. När man fick och kunde samlas. När vi överraskades av vänner. I sommar igen!

Som jag

Hilde såg en gång i en katalog en bild på en docka med glasögon.

– Den har glasögon! Som jag! utbrast hon lyckligt.

Och idag när hon och jag och Fredrik morgonmyste konstaterade hon:

– Jag vill att mamma eller pappa också får glasögon. Som jag.

Om jag någon gång blir en sådan som bär glasögonbågar utan styrka så vet du varför. Det är viktigt att få känna tillhörighet och delaktighet. Att någon är som jag.

Jag tänker, som så ofta, på hur viktigt det ändå är med representation. Att alla barn ska få läsa böcker och se filmer där någon ser ut och är som de.

Som du

Fem spretiga tankar

Den här texten kommer inte att gå till historien som välskriven eller viktig. (HUR taggad är du på att läsa vidare nu?) Det är bara fem spretiga tankar om hur det kändes just den här dagen.

1. Jag älskar min ursprungsfamilj. Idag har jag och mina tre systrar firat min mammas födelsedag med kalas på teams. Vi skrattade mycket. Jag älskar att höra ihop med dem.

2. Hilde är oerhört festlig. Hon må ha utvecklat ett riktigt taskigt sömnmönster nu i coronis (somnade först efter ett igår) men resten av tiden är hon en sådan pärla att det nästan – men bara nästan – är förlåtet. När hon blir riktigt arg, vilket hon blir flera gånger om dagen, tar hon till sitt hårdaste hot.

– Mamma, nu kan jag tyvärr inte komma på ditt kalas. Det är helt omöjligt.

3. Den här veckan har varit den bästa coronaveckan hittills för mig personligen. Fest och gamman!

4. Jag tror jag är kär i vår regering. Har misstänkt det länge, men efter dagens frågestund och chattstund med barn är jag i princip helt säker.

5. Å andra sidan bara vet jag att jag är galet kär i Fredrik. Tycker lite synd om alla som inte får leva coronaliv med just honom.

När Gud stänger en dörr

Den här selfien tog jag för exakt ett år sedan.

Jaha? tänker du nu. Intresseklubben antecknar, liksom. Som en pojke jag tyckte var snygg och spännande när jag var fjorton sa en gång när jag försökte berätta något. (Han tyckte inte att jag var snygg och spännande, om vi säger så. Intresseklubben antecknar. Igen.)

Den här selfien tog jag sekunderna innan jag gick in på en arbetsintervju och jag skickade den till min barndomsfamilj på whatsapp.

Jag hade kommit i jättegod tid och steg av spårvagnen precis utanför redan en halvtimme innan intervjun började. Jag satt på hållplatsen och läste Mats Strandbergs ”Slutet” och var samtidigt både sjukt lugn och sjukt nervös. Så där som man kan vara bara om man de senaste månaderna har gått på fler arbetsintervjuer än fester och fått fler nej än jag fick av honom som jag tyckte var snygg och spännande när jag var fjorton. Jag hade inget att förlora och inget hopp. Samtidigt.

Men jag fick det jobbet! Och jag har varit glad och tacksam varje dag sedan det jobbet blev mitt. I den musikal jag älskade passionerat som barn säger abbedissan i ett skede att när Gud stänger en dörr öppnar Han alltid ett fönster. Ibland kan det fönstret vara roligare, lärorikare och bättre än du någonsin trodde var möjligt.

Älskar att det är så. Älskar det jobb som är mitt.

Karriären blev kort

Plötsligt en av dessa många coronadagar dök den här bilden upp i mitt flöde:

Jag är elva år på bilden. Du känner igen mig eller så gör du inte. Om du kan stava till ordet musikal så känner du åtminstone igen musikalen.

När Wasa teater – den teater som alltid har varit min teater – fyllde 75 år fick jag stå på scen i den musikal som jag hade älskat passionerat i över halva mitt liv. Höjden av min karriär som skådespelare nådde jag tidigt. Så kan det vara när karriärer är riktigt korta.

Trots att karriären blev kort var den viktig för mig. Jag har ofta tänkt på hur stort det var att så tidigt få bli utvald bland så många andra. Att få ett uppdrag, en uppgift.

Jag önskar att alla barn minst lika tidigt får samma upplevelse. Alla varken kan eller vill få den upplevelsen på en scen, men alla kan och vill och behöver få den på något plan. Få bli utvald, få ett uppdrag, en uppgift.

Alla vi som har egna och/eller andras barn och unga omkring oss har ett livsviktigt uppdrag, en livsviktig uppgift i att ge dem den där upplevelsen. Må vi minnas det. Också när tiderna är märkliga.

Sämre

Om jag var lite låg och ledsen igår? Nej. Mycket. Om det blev bättre av att Ingrid var vaken till ett och Hilde till halv två igår? Nej. Mycket. Sämre.

Men det gick som jag på något sätt kunde ana redan då på småtimmarna när allt var som värst. Nya tag blev verkligen tagna och den här tisdagen har varit öm med min själ. Trots att den också haft sin beskärda del av sorg och smärta.

Någon gång när jag blir stor eller en helt annan person eller bara när det här undantagslivet är över – vad som nu råkar hända först – tänker jag bli en människa som är mindre känslig för dagsform. Men det här är onekligen en mycket avgörande del av min coronastory hittills; att det är nästan helt omöjligt att förutspå hur en dag blir. Det finns helt enkelt alldeles för många själar och humör och sömnskulder för tätt inpå varandra för att det ska finnas några garantier.

Och det är i allra högsta grad tvåsidigt, det här med att det är omöjligt att förutspå. Vi hade ju inte direkt oddsen på vår sida idag med tanke på nattens sömnsaldo och ändå blev dagen mest fin. Ibland är det bästa som finns att det är svårt att förutspå.

Jag hade till och med kläder och mascara idag. Bara det.

I dag fegar jag ur

Jag har just skrivit ett inlägg om hur det känns denna coronakväll måndag 20 april. Orden tittar tillbaka på mig. Är de faktiskt mina? tänker jag. Känner jag faktiskt så där?

Och så minns jag min regel om att bara skriva om sådant som jag kan hantera. För att skydda mig själv. Så idag fegar jag ur, sparar det egentliga inlägget som ett utkast och tänker att det är en ny dag imorgon. Sällan har dagsform skrivits med lika stort D som nu i undantagslivet och att idag var så här säger verkligen inte att morgondagen också är det.

Snarare tvärtom. O, ljuva nåd i att det snarare är tvärtom.

Så imorgon tar vi nya tag. Imorgon kanske du får läsa det du borde ha fått läsa redan idag. Kanske. Om det blir en riktigt bra dag. Eller så får du läsa något helt annat. Om det blir en ännu bättre dag.

Vi mårar åpå.

Målbild. För att den behövs.