Om jag var lite låg och ledsen igår? Nej. Mycket. Om det blev bättre av att Ingrid var vaken till ett och Hilde till halv två igår? Nej. Mycket. Sämre.

Men det gick som jag på något sätt kunde ana redan då på småtimmarna när allt var som värst. Nya tag blev verkligen tagna och den här tisdagen har varit öm med min själ. Trots att den också haft sin beskärda del av sorg och smärta.

Någon gång när jag blir stor eller en helt annan person eller bara när det här undantagslivet är över – vad som nu råkar hända först – tänker jag bli en människa som är mindre känslig för dagsform. Men det här är onekligen en mycket avgörande del av min coronastory hittills; att det är nästan helt omöjligt att förutspå hur en dag blir. Det finns helt enkelt alldeles för många själar och humör och sömnskulder för tätt inpå varandra för att det ska finnas några garantier.

Och det är i allra högsta grad tvåsidigt, det här med att det är omöjligt att förutspå. Vi hade ju inte direkt oddsen på vår sida idag med tanke på nattens sömnsaldo och ändå blev dagen mest fin. Ibland är det bästa som finns att det är svårt att förutspå.