Jag har just skrivit ett inlägg om hur det känns denna coronakväll måndag 20 april. Orden tittar tillbaka på mig. Är de faktiskt mina? tänker jag. Känner jag faktiskt så där?

Och så minns jag min regel om att bara skriva om sådant som jag kan hantera. För att skydda mig själv. Så idag fegar jag ur, sparar det egentliga inlägget som ett utkast och tänker att det är en ny dag imorgon. Sällan har dagsform skrivits med lika stort D som nu i undantagslivet och att idag var så här säger verkligen inte att morgondagen också är det.

Snarare tvärtom. O, ljuva nåd i att det snarare är tvärtom.

Så imorgon tar vi nya tag. Imorgon kanske du får läsa det du borde ha fått läsa redan idag. Kanske. Om det blir en riktigt bra dag. Eller så får du läsa något helt annat. Om det blir en ännu bättre dag.

Vi mårar åpå.