Andras barn i våra händer

Jag är som folk är mest. Jag läser om bilskoleläraren som anklagas för sexuella trakasserier och i dag läser jag om hur bilskolans ägare svarar på det.

Han svarar dåligt. Bär inget ansvar och verkar egentligen inte heller tycka att den utpekade läraren ska göra det.

Jag blir så upprörd. Som lärare är vi faktiskt ansvariga för andra människor. Andra människor lägger sina barn i våra händer och då ska de händerna veta vad de gör. De ska aldrig någonsin röra på ett sätt som känns obehagligt. Aldrig någonsin.

Och på något sätt är ju det här om möjligt ännu viktigare i den märkliga situation som en körlektion ändå är. I ett klassrum är det ju oftast ganska många par ögon och öron på plats och det finns en trygghet redan i det, men i den där bilen är det oftast bara en elev och en lärare. I ett slutet fordon som den som kör dessutom inte till fullo behärskar. Snacka om utsatt läge. Snacka om att mer än någonsin vara mån om att vara en trygg och stabil vuxen människa. Inte en skum typ som ställer frågor om sexliv och föreslår otrohet.

Blä.

Eftersom jag är som folk är mest läser jag kommentarerna också. Och där finns – förstås – en som stör mig. Den pensionerade bilskolläraren som tycker det är synd att vi i dag känner oss kränkta för så mycket. Som minsann också har blivit utsatt för direkta närmanden av kvinnliga elever – mest kvinnor i medelåldern – men som inte blev störd av det utan bara tyckte det var humoristiskt och patetiskt.

Suck.

Varje sådan kommentar påminner om att vi måste fortsätta prata. En viktig diskussion har kommit igång, men den är långt ifrån avslutad. Vi får inte sluta prata.

Och vi får inte sluta tänka på det, vi som dagligen får ansvara för andra människors barn. För andra människor. Vi har det värdefullaste som finns i våra händer.

Advertisements

Spår av hans närvaro

Han somnar helst i vår säng, vår Arv. Sedan bär vi över honom till hans egna när vi själva går och lägger oss. Vi har hittat ett sätt som fungerar och alla småbarnsföräldrar vet att man håller fast vid sådana sätt.

Ibland kan vi se spår av hans närvaro i vårt sovrum. Han kan ha öppnat någon byrålåda. En bilderbok kan ligga i sängen. Ett mjukisdjur kan finnas på golvet.

Lite sött.

Häromkvällen fick vi se lite för många spår. Nu var det inte lägre lite sött. Inte heller mycket sött. Utan bara jobbigt. Jag borde ha tagit bilder, men jag hade inte sinnesnärvaro nog för det. Så nu försöker jag med hundra ord ge er det som några bilder inte kan ge:

  • en bokpärm hade fått sig en omgång med nagellack. Dagen därpå förklarade han att han naturligtvis inte ville förstöra boken, han ville bara göra den finare. Fåret som borde vara vitt är nu mörkrosa och det här nya färginslaget håller sig inte inom konturerna. Boken är absolut inte finare.
  • Ingrids tandställning hängde i lampskärmen ovanför sängen. Den var liksom noggrant fastsatt där, omsorgsfullt inpetad. Den borde ju naturligtvis ha varit i Ingrids mun och just det kan man ju inte anklaga Arvid för. Däremot kan man absolut anklaga honom för att gummibanden som möjliggör användning av tandställningen nu är spårlöst försvunna. Han förstod inte varför. “Jag lade ju dem här på golvet” förklarade han. Som om golvet någonsin har varit en bra förvaringsplats för små, lätt genomskinliga föremål.
  • en badhandduk hade blivit sönderklippt, fått ett rejält hack. Så där så att den nu faller fint över axlarna när man vill ha den som superhjältecape.
  • vårt täcke var tungt, märkte jag när jag kröp ner under det. Och jo, nog fanns det objudna gäster inne i påslakanet. En dator, en hög troligtvis helt slumpmässigt utvalda klädesplagg, en tömd penal, innehållet från den tömda penalen (jag gissar på tjugofem pennor varav många var tuschpennor utan kork samt ungefär ett dussin suddgummin) och några böcker. Eller rättare sagt 32 böcker. Jag hade sinnesnärvaro nog att räkna.

Jag vet inte vad jag ska säga. Det är ju för all del väldigt taktiskt att ställa till med bus när man borde sova och att bli påkommen först när man väl somnat. För inte var det ju så att vi väckte honom där vid halv elva, ställde honom till svars och lät honom tömma påslakanet själv. Den björn som sover ska inte väckas, det vet också alla småbarnsföräldrar. Så det var nog vi som fick röja undan efter hans framfart.

Måste älska kreativiteten och handlingskraften. Men den kunde ju så väldigt gärna få kanaliseras till något mer konstruktivt.

Han var uppriktigt förvånad och besviken när han inte fick somna i vårt rum kvällen därpå. Han förstod inte alls att det var en rimlig konsekvens av att ha gått bärsärk i andra människors sovrum. Och i den stunden insåg jag att vi nog ser på världen och livet och allt annat på väldigt olika sätt, min Arvid och jag.

Jag har mycket att lära honom.

Han har mycket att lära mig också.

Förra veckan

Hon har hittat ett fotoalbum från när hon var alldeles ny på jorden. Konstaterar att hon nog var väldigt gullig och att hon på vissa bilder med vissa miner nog var väldigt lik Hilde.

Det är sant.

Hon säger ingenting om mig på bilderna och det är på alla sätt sunt. Jag har förstås inte förändrats i lika hög grad som hon sedan hösten 2008, men nog har tiden satt sina spår i mig också. Samtidigt som jag nog är betydligt mera utvilad, harmonisk och tillfreds nu än jag var då.

Så lite jag visste om allt som skulle komma! Där fanns den där bebisen som inte ens kunde sitta utan stöd. Jag kunde på något plan föreställa mig hur det skulle vara att ha ett barn som kunde krypa. Kanske ställa sig upp. Men hur skulle det kännas att ha ett barn som kunde gå omkring i lägenheten? Säga några ord? Äta själv?

Det var omöjligt att tänka sig.

Nu kan hon gå omkring, säga betydligt mer än några ord och hon klarar av betydligt mer avancerade saker än att äta själv. Det har hänt så mycket och alla skeden på vägen har haft sin charm och sin kamp.

Den där oförmågan att tänka sig framtiden finns fortfarande kvar. Just nu kan jag inte föreställa mig hur det kommer att vara att ha ett barn som hänger på sociala medier, väljer gymnasium och tar körkort.

Det är omöjligt att tänka sig.

Men jag litar på att också alla de skeden vi har framför oss kommer att ha sin charm och sin kamp. Och jag vet att tiden kommer att gå snabbt.

För det här var ju typ förra veckan:

Tacksam. Glad. Stolt.

En av vinterns absolut mysigaste kvällar hoppade hon och jag i bilen när småsyskonen lagt sig. Vi tog med oss varsin stickning och bänkade oss på ett café.

Vi pratade och vi stickade och vi fikade. En kvinna kom fram och pratade länge med oss, helt tagen av att se oss sitta och sticka tillsammans mitt i allt annat.

Själv var jag också tagen. Så där som jag alltid är när jag får tumistid med henne. Tagen av hur smart och reflekterande och rolig och observant och analytisk hon är. Min ljuvliga förstfödda. Så festlig att hänga med! Tänk att jag får höra ihop med just henne.

Tacksam. Glad. Stolt.

I just den ordningen.

Då kan jag inte tänka på Gud

Han är den första och hittills enda hos oss som bryr sig om blommor. Han, min lilla son. Inte på det sättet att han skulle ha gröna fingrar. Eller komma ihåg att vattna sin krukväxt. Men den ska finnas kvar. Den är viktig.

Han bad mig sätta krukväxten högt upp på bokhyllan en gång när vi skulle ha en liten gäst på besök. En sådan där liten gäst med stora, okontrollerade gester. En sådan där gäst som lätt kunde förstöra en krukväxt på låg hylla.

– Den får inte gå sönder, förklarade han med stort allvar.

– Nej, okej. Jag märker att den är viktig för dig? halvt konstaterade och halvt frågade jag.

– Den får inte gå sönder, för då kan jag inte tänka på Gud, svarade Arvid.

Och sedan såg han till att jag lyfte upp den hjärtformade krukväxten tillräckligt högt i hyllan.

Jag älskar det. Att den hjärtformade krukväxt som han själv valde i butiken blev en väg till Gud. Det trodde jag inte, det tänkte jag aldrig. Men det visste han, det såg han direkt. För han såg ett hjärta och han vet att det symboliserar kärlek.

Och han vet vem som är kärlek.

Jag går sönder när människor berättar att de lärt känna Gud som en sträng och hård domare. Som någon som med rynkad panna sitter och iakttar dina misslyckade försök som människa och bara väntar på att du ska falla. Jag blir så arg på alla som förklarat dåligt och visat fel. Och jag blir så arg på mig själv för alla de gånger då jag förklarar dåligt och visar fel.

Jag önskar så innerligt att fler människor skulle få se Gud som Arvid ser honom. Den som ser Gud när han ser en hjärtformad krukväxt ser nog på många sätt helt rätt. Och jag önskar att ingenting någonsin ska skymma hans sikt.

Befängt

Det finns många olika slags människor i mitt liv och alla dagar är jag tacksam för just det. I dagarna har jag blivit starkt påmind om saken då diskussionen om huruvida Gud kan kallas hen går het i mitt flöde.

Het åt alla möjliga olika håll. Faktiskt. Det finns nämligen många som tycker att det hela är helt befängt. Jag har läst kommentarer som menar att det är befängt att kalla Gud hen och jag har läst kommentarer som menar att det är befängt att inte kunna tänka sig att göra det.

Det finns som vanligt kloka, välmenande och kärleksfulla människor i båda åsiktslägren. Och det finns som vanligt människor som glömmer att de är – eller åtminstone borde vara – kloka, välmenande och kärleksfulla också i mötet med en annan åsikt än den egna. Det är väl just då vi behöver anstränga oss lite mer än vanligt.

Jag säger inte att det är egalt, vilket personligt pronomen vi använder när vi talar om Gud. Men jag säger att det är verkligt sorgligt att igen en gång se hur vi talar med och om varandra.

Jag tänker lite så här: om Jesus skulle komma tillbaka i dag skulle han troligtvis bry sig mindre om vilken åsikt vi har i Gud-som-hen-konflikten och mera om vad vi gjorde med den åsikten. Förde vi varandra och oss själva närmare honom med vårt sätt att bemöta andra människor? Eller byggde vi högre murar där vi i stället borde ha byggt starkare broar?

Och mitt i allt annat är jag nästan lite avundsjuk på alla tvärsäkra människor som vet att alla vettiga människor alltid tycker precis som de själva och att alla andra är befängda och ute i cyklar. Och sådana människor finns också i alla åsiktsläger.

I skrivande stund samlas stiftets framtid till den femtionde upplagan av Ungdomens kyrkodagar. Under några intensiva dagar diskuterar de kyrkliga frågor som känns angelägna för dem. Må de diskutera bättre, sakligare och framför allt mera kärleksfullt än vi vuxna. Vi har mycket att lära.

25 januari

2010 var jag gråtig och trött.

2011 var jag glad över att jag inte var femton år.

2012 hade jag glömt att jag hade en blogg.

2013 påmindes jag om den stora konkurrensen.

2014 ville jag inte säga så mycket.

2015 hade jag läst om otrohet.

2016 golvades jag av hans kärlek.

2017 var Arvid magiskt rolig.

2018 bläddrar jag tillbaka och slås av hur mycket jag minns bara av att kunna läsa de där texterna. Hur snabbt jag hittar tillbaka till äldre versioner av mig själv genom att få läsa om det jag tänkte, levde och var just då. Exakt den här dagen för ett och fem och åtta år sedan.

Att den här bloggen någon gång ibland ger någon annan något är stort. Men den ger nog mig själv allra mest. Tänk att allt det här finns kvar!

(Jag förstår ju att ingen annan orkar besöka alla gamla inlägg, men ta gärna ett varv till 25 januari 2017. Älska både Arvid och Fredrik där!)

Jag och mitt samvete

Tack för era berättelser om era samveten! Det dåliga samvetet verkar tyvärr ingå i föräldraskapet och det är kanske inte så konstigt. Har man valt att ha barn har man ju också valt att ha en uppgift som man ibland är för liten för. Det är mer än rimligt att samvetet skaver ibland.

Men med konstant dåligt samvete ska ingen människa behöva leva.

Vem eller vad är det som ger dig dåligt samvete? Det är en helt avgörande fråga. Om du har dåligt samvete för att barnen mår dåligt så är det värt att ta på allvar. Om du har dåligt samvete för att din parrelation mår dåligt är det också klokt att lyssna. Men om det dåliga samvetet kommer av någon annan människas kommentarer om dina livsval så är det antagligen helt okej att bara låta det rinna av.

Vi behöver bli bättre på att välja vilka röster vi lyssnar på. Det finns ju en massa människor som vill att vi ska ha dåligt samvete. Kanske för att de själva ska kunna vara nöjdare med sina egna livsval. Och skrämmande ofta för att vi ska tro att vi behöver köpa fler saker.

Det finns inte ett recept på familjeskap. Det finns miljontals. Om du, dina barn och den du delar livet med alla mår bra så har ni antagligen hittat ett recept som ni får till ganska bra. Grattis! Håll fast vid det! Och inse att det är helt onödigt att ha dåligt samvete då.

Bild: Maria Hedengren

Det dåliga samvetet

Jag läser en bok om kvinnor som har både barn och karriär och jag läser om det dåliga samvetet som kommer på köpet. Dåligt samvete för att barnen har långa dagisdagar. Dåligt samvete för att barnet fick åka på utflykt utan matsäck. Igen. Dåligt samvete för att du inte säljer kaffe och bulle till förmån för lägerskolan den här gången. Heller.

Otillräcklig på jobbet. Otillräcklig hemma. Det får liksom inte märkas på jobbet att du har barn och det får inte märkas hemma att du har jobb.

Är det så här? Måste det vara så här? Går det att vara mamma och ha ett jobb utan att också ha dåligt samvete? Kan vi göra en liten undersökning?

Du mamma som jobbar; har du dåligt samvete? För vad?

Du pappa som jobbar; har du dåligt samvete? För vad?

Du förälder som är hemma; har du dåligt samvete? För vad?

Bilden har ingenting med någonting att göra. Men jag tycker om den. Till det där köket längtar jag alltid.

Att stå för min egen dålighet

Jag äter för mycket kött. Jag köper för mycket kläder. Jag kör för mycket bil. Jag köper alldeles för mycket leksaker. Jag slänger bort för mycket mat. Jag slösar bort för mycket av min alldeles för dyrbara tid på alldeles för meningslösa saker.

Jag skulle så gärna vilja vara en människa som kan stå rakryggat för allt jag är och gör, men jag är tyvärr inte det.

Jag gör så mycket som är dåligt. Och det minsta jag kan göra är väl att stå för min egen dålighet. Att inte försöka hitta på ursäkter och förklaringar som egentligen inte finns. Att inte försöka berättiga beteenden som i ärlighetens namn inte går att berättiga. Att inte låtsas att det dåliga jag gör egentligen är ganska bra för att sedan kanske sova lite bättre om nätterna.

Dagens människa vill ju vara genomtänkt och medveten. En sådan där typ som kan argumentera väl för sina val, gärna med källhänvisningar och fotnoter. Och det är ju fint att vi ibland gör bra val som vi faktiskt kan stå för. Men ibland gör vi dåliga val, helt enkelt för att vi är lata och själviska och inte alltid orkar ta ens de strider som faktiskt är värda att ta.

Vi ska alltid sträva efter att vara bättre och göra bättre. Men jag tror inte att vi kommer dit genom att konstruera falska ursäkter för att berättiga vår dålighet. Jag tror snarare på att vi erkänner vår egen dålighet och vågar möta den hos oss själva.

Men då måste det vara okej att vara dålig.

Ljuvliga är de människor som får oss att vilja vara bättre. Och ljuvliga är de människor som påminner oss om att vi är helt okej också när vi är dåliga. Det dåliga vi gör är aldrig okej. Men vi själva – vi är det alltid.

Rentav mer än okej. Alltid.