En av vinterns absolut mysigaste kvällar hoppade hon och jag i bilen när småsyskonen lagt sig. Vi tog med oss varsin stickning och bänkade oss på ett café.

Vi pratade och vi stickade och vi fikade. En kvinna kom fram och pratade länge med oss, helt tagen av att se oss sitta och sticka tillsammans mitt i allt annat.

Själv var jag också tagen. Så där som jag alltid är när jag får tumistid med henne. Tagen av hur smart och reflekterande och rolig och observant och analytisk hon är. Min ljuvliga förstfödda. Så festlig att hänga med! Tänk att jag får höra ihop med just henne.

Tacksam. Glad. Stolt.

I just den ordningen.