Mitt i allt det ljuvliga med en ny människa påminns jag också om allt det jag hade glömt och gärna glömmer igen. Jag bjuder på en liten lista:

1. Hur vansinnigt ont det gör när en hungrig bebis tar sina första sugtag. Såriga och blodiga bröstvårtor är förskönande omskrivningar av de krigsfält som nyammande bröst är.
2. Hur tråkigt det är att inte alltid få äta maten när den är varm och nylagad. Även om jag nu tredje gången vet hur väldigt övergående den här fasen är så är det ju ändå väldigt gott med varm mat.
3. Hur jobbigt det är att inte ha en aning om hur natten kommer att bli. Hur många vakenpass? Hur långa vakenpass? Hur nöjda vakenpass? Redan vid buu-klubben kommer stressen smygande och det är svårt att njuta av kvällen när natten runt hörnet känns som världens mest osäkra kort.
4. Hur tungt det är om det blir många vakenpass, långa vakenpass och missnöjda vakenpass. En enda sådan natt är liksom alldeles för många.
5. Hur kort tålamod man stundvis har med högljudda, platstagande och bökiga storasyskon som inte är ens lite värre än vanligt. Snarare tvärtom. Förlåt, älskade Ingrid och Arvid, för de strider jag tagit i dag som jag bara borde ha släppt och för de strider jag tagit på ett alldeles för dåligt sätt. Det är bara det att jag själv är högst halva den människa jag vanligtvis är och dessutom en halv människa som på något konstigt sätt ska klara av att livnära en hel annan människa. En liten människa – ja. Men ändå en hel människa.
6. Hur starka och omtumlande hormonerna är så här tre-fyra dagar efter förlossningen. Jag grät första gången redan strax efter sju på morgonen. I dag är jag en känslig själ i en känslig kropp. Och den här känslan har jag inte glömt. Tack och lov. För i så fall hade jag säkert varit orolig nu.

Men. Jag hade också glömt hur mycket man kan älska det oskrivna blad som en nyfödd är. Jag hade glömt hur allt det jobbiga och tunga ändå bara bleknar i jämförelse med hennes ljuvlighet, till och med den här arma hormonstinna dagen.

Och jag hade glömt hur vackert det är att få vara beroende av en annan människa när den andra sedan också levererar. När Fredrik efter läggdags (som han i princip fixat helt själv) plockar upp varenda legobit i vardagsrummet, tänder sjutton ljus (ja, jag har räknat) och säger Vad vacker du är till sin småsnyftande rätt oförmögna fru på soffan – då får jag ännu en slitstark bild av vad kärlek är. Han har gett mig så många sådana. Varje dag är han den allra största gåva jag fått. Utan honom skulle jag aldrig ha vågat de tre gåvor vi nu har. Tack, Gud, för att du gav mig honom.

Och jag hade glömt hur gott det gör att få ha så goda vänner att man vågar bjuda in dem till och med den här högriskdagen. Och de vågar komma och de har till och med med sig middag och för en stund där kring matbordet minns man nästan vem man egentligen är bakom alla de där känslorna som härjar i en.

En sådan dag.

Nu ska jag fira att den snart är slut. Jag ska gå och be mitt (kanske) känsligaste barn om förlåtelse och förklara vad hormoner kan göra med en nybliven mamma. Det barn som vi kallar bekymmerlöshetens pärla sover antagligen redan, rätt oärrad av sin mors framfart i dag. Och snart lär mitt tredje barn vakna till dagens sista vakenpass. Jag ska hålla henne hårt och tacka henne för den här dagen. Och verkligen mena det. Hon är så värd varje tår jag fällt i dag, varje känsla av uppgivenhet som sköljt genom mig .

Till och med den här dagen med henne är bättre än en god dag utan henne.

På första advent, på beräknad dag, blev världen en människa rikare då en dotter blev oss given. 

Just given känns hon. Så oerhört oförtjänt. Så fullkomligt en gåva. Så enbart nåd.

De är konstiga, de här allra första dagarna med en helt ny människa. Det jordiska är mer närvarande än typ någonsin då det mesta är så väldigt oglamoröst, men samtidigt är det himmelska om möjligt ännu mera där. 

Och jag tänker att det himmelska och det glamorösa nog aldrig spelat på samma lag.

Världen blev ny. Igen en gång. Allt känns helt annorlunda och allt känns självklart bekant.

Hon är här nu. Och vår tackamhet vet inga gränser. Tänk att just hon kom till just oss!

(Och snart ska ni få höra om hur det gick till när hon kom. På bilden är hon förresten ungefär nio timmar ung och fotad av en av mina allra bästa vänner som firade dotterns första kväll på bb tillsammans med mig. En fin kväll. Mycket himmel där.)

Han ville ha en bror. Han visste att han inte fick välja, men om han på något konstigt vänster hade fått välja ändå hade han valt en liten bror. 

I går fick han träffa sitt lillasyskon för första gången. Det lillasyskon som funnits med i hans aftonbön så länge. Han la sin lilla hand på det ännu mindre huvudet och sa andäktigt, allvarligt: 

– Välsignad är du. 

O, stora stund! När två storasyskon får möta sitt lilla första gången. 

Någon minut efter välsignelsen stod han på fönsterbrädet och drog i gardinerna. Sedan hoppade han i sjukhussängen. Stunden kändes genast lite… mindre. 

Men ändå är den bland de största stunder jag fått vara med om i mitt liv.

Välkommen till oss, älskade!

Amning kan döda ett parförhållande, menar en uppgiven mamma i dagens Helsingin sanomat. Hon kände sig tvungen att välja mellan bebisen och mannen och valde den senare. Det låter rätt våldsamt. Egentligen valde hon ju mellan att ge bebisen bröstmjölk eller sig själv sin sexlust, och det valet är onekligen mindre extremt.

Men alldeles tillräckligt extremt för att kommentarerna ska hagla. Alla är experter på amning. 

Med två dagar (!) till beräknat förlossningsdatum är amning något jag tänker på. Inte mycket, men lite. Jag har tvättat mina gamla amningstoppar så att de är redo om min kropp är det. Jag har skaffat några amningsskydd. Fredrik har letat fram bröstpumpen. Vi går in för amning. 

Kanske. 

Jag har glädjen att ha ett väldigt oladdat förhållande till amning. Och i det oladdade ingår att jag tänker ge amningen en ärlig chans men att jag inte tänker ge den mer än så. Jag tänker inte offra speciellt mycket på amningens altare. Om det fungerar så fungerar det och om inte så får det vara. 

Jag har träffat många kvinnor som har ett så laddat förhållande till amningen. De kanske inte kunde amma. Eller fick amma. Eller ville amma. Och sedan har de fått förklara. Oftare än de ville och för fler än de ville. Jag tycker så synd om dem. Som om livet med en nyfödd inte är tillräckligt utmanande också utan att man ska bära på skam och skuld och oro över en amning som aldrig blev. 

Det finns tusen olika orsaker till att en kvinna inte ammar sitt barn. Vi andra behöver inte fundera på om orsakerna är goda nog i våra ögon. Vi behöver, som alltid, bara försöka underlätta livet för varandra. Ingens liv är någonsin för lätt. Det gäller människor i allmänhet och nyblivna föräldrar i synnerhet. Aldrig någonsin är det vår uppgift att döma där.

Vi har inte bara tvättat amningstoppar, skaffat amningsskyddd och letat fram bröstpump. Nej, vi har också köpt mjölkersättning och steriliserat nappflaskor. Det kan ju lika väl bli så att bebisen lever på det. 

Bra blir det hur som helst. 

Och jag känner mig så tacksam över att jag får känna så. Jag önskar att fler blivande och nyblivna mammor fick ha samm känsla. Jag önskar att vi ville ge varandra det.

– Jag älskar min mamma, men det betyder ju inte att jag vill vara med henne hela tiden, säger tonåringen.

Och alla andra tonåringar i rummet förstår uppenbarligen precis vad hon menar. Vi skriver 2010 och föräldrar som vill vara med sina barn oftare än barnen vill vara med dem är en melodi de alla kan utantill.

Jag förstår däremot inte alls. Jag är i denna stund mamma till en tvååring och jag känner mig ganska kvävd av föräldralivet. Jag längtar egentligen bara efter att få vara ifred. Efter att barnet ska bli större och mer självgående. Ha lite mer av sitt liv längre ifrån mig. Vilja vara med någon annan än mig någon gång. Att ha ett barn som ibland väljer bort en filmkväll med mig låter som en våt dröm i mina kvävda öron och jag kan inte riktigt ta tonåringen eller tonårsmamman på allvar.

Men. I dag är jag mamma till en åttaåring och jag förstår plötsligt tonåringens mamma. Min dotter har nu en stor del av sitt liv utanför mitt. Hon har kompisar som hon senast i dag valde framom mig och hon har hobbyer som hon föredrar framom lugna hemmakvällar med familjen. Och trots att jag är jätteglad och tacksam över att det är så, över att hon har många vänner och vingar som bär, kan jag tänka med något som påminner om sorg att det gick snabbare än jag trodde att komma till den här punkten. Inte  nödvändigtvis för snabbt. Men snabbare än jag trodde.

Jag hann bara inte riktigt med.

Jag minns ju att de sa det, de som hade stora barn när jag bara hade ett litet. De sa att det går snabbt. Jag erkänner att jag inte trodde dem. En enda dag var ju som en månad. Ett enda lekparksbesök som en vecka.

Men så plötsligt är vi här. Och jag njuter av föräldraskapet, nu mer än någonsin, trots det där som påminner om sorg. Att ha stora barn är SÅ min grej.

Jag hann bara inte riktigt med.

Bild: Kavilo photography.

Jag vet att jag har sagt det förr men det är lika sant i dag som alla andra dagar så jag säger det igen; livet med småbarn är ibland (och ibland ofta) frustrerande oförutsägbart.

I går somnade Arvid helt utan strul innan klockan var kvart över åtta. Han kom inte ut ur rummet en enda gång och han bad inte oss komma in heller.

I dag? Not so much. På mindre än en timme var jag inne i hans rum fyra gånger och Fredrik kanske sju. Och Arvid själv lämnade sin kammare minst lika många gånger. När han inte sprang ut eller hade oss att springa in så härjade han om frågor och behov på ett sätt som fick Alfons Åbergs försök vid läggdags att verka löjligt lätthanterliga. Någon slags höjd, eller lågpunkt, nådde vi när han ropade:

– Mamma? Mamma? Är jag skallig?

Och visst. Jag kan greppa att det känns viktigt att få svar på en sådan fråga om den drabbar akut en onsdagskväll. Och det pedagogiskt riktiga att göra är säkert att fråga om han vet vad skallig är och sedan med lugn röst bedyra att han nog inte är det. Men när man är riktigt trött finns det ytterst lite utrymme för pedagogisk riktighet och jag bara svarade:

– Jag tror inte det, älskling.

Och det kanske mest oförutsägbara av allt i samband med läggdags denna onsdag i slutet av november 2016:

efter det svaret somnade han.

Han som inte är skallig. Men väldigt mycket annat.

Jag har många vänner som får något drömskt i blicken när de talar om sina förlossningar. De använder – helt utan ironi – uttryck som urkraft, vara ett med naturen och lita på sin kropp.

Och så har jag mig själv. Som inte direkt får något mardrömskt i blicken när jag talar om mina förlossningar, men som inte har en aning om vad mina vänner menar när de slänger sig med uttrycken ovan.

Vi kan säga så här: om jag skulle få välja mellan att gå igenom en förlossning och att få barnet levererat per post skulle valet vara löjligt enkelt. Jag skulle inte känna mig det minsta snuvad på konfekten. Jag ser liksom inte överhuvudtaget konfekten i förlossningen.

Nu när dagarna kvar till beräknad förlossning kan räknas på en enda liten hand så tänker jag plötsligt ganska mycket på vad som komma skall. Trots att jag ju inte har en aning om vad som komma skall eller när det skall komma. Jag är inte rädd, min andra förlossning var trots allt en så oerhört mycket trevligare upplevelse än min första, men jag har varit tankfull.

Men så läste jag just igenom de lyckliga förlossningsberättelser som ni läsare bidrog med när det begav sig för fyra år sedan och de fyllde mig med något som åtminstone påminner om mod och förtröstan. Om du har en god förlossningsberättelse på lager får du gärna dela den med en höggravid kvinna som är… tankfull. Det kan aldrig finnas för många lyckliga berättelser.

Foto: Kavilo photography.

Sällan är jag stolt över att vara en del av kyrkan. Jag vet inte om det är rätt eller fel att det är så. Jag vet inte om det säger mer om kyrkan eller mig själv. Jag vet bara att det är så; sällan är jag stolt. Ganska ofta skäms jag.

Men nu just är jag faktiskt lite stolt. Jag älskar att kyrkan i Helsingfors – min kyrka – öppnar sina dörrar för dem som behöver öppna dörrar allra mest. Det är just sådant här kyrkan ska göra. Yes!

Jag må vara naiv, men jag trodde faktiskt att det var svårt att hitta något negativt med att låta hemlösa sova på kyrkans golv. Tills jag kom över ett på inget sätt upplyftande kommentarsfält där de flesta överbevisar mig genom att hitta en massa fel. 

Det är fel av kyrkans anställda att låna ut skattebetalarnas lokaler som de ju faktiskt inte har någon rätt till. Det är fel att kyrkan öppnar dörrar för hemlösa ulänningar eftersom man inte tidigare öppnat dörrar för hemlösa finländare. Det är fel att kyrkan har råd att hjälpa papperslösa när en församling i Konala inte längre bjuder pensionärerna på julgröt. Det är fel att kyrkan flirtar med grön- och vänsterpolitik. 

Det är fel fel fel.

Och jag håller med om att det är mycket som är fel. Det är fel att vi har en så grym värld att många inte kan bo i de hemländer som de helst skulle bo i. Det är fel att vi har ett så hårt samhälle att många finländare saknar tak över huvudet. 

Och det är brutalt fel att vi är så själviska och lata och sena att hjälpa. Och att vår första reaktion när någon faktiskt gör något är att försöka argumentera omkull deras välvilja. Hävda att de borde ha gjort något annat istället. Hävda att det finns egoistiska motiv bakom. Hävda att det finns andra som förtjänar hjälpen mycket mer.

Om vi skulle hävda mindre och göra mera skulle mycket i samhället och världen bli bättre. Om vi skulle fokusera mera på vad vi själva kan göra och mindre på vad andra borde göra skulle ärmar kavlas upp varje dag. 

Bara så ni vet; min stolthet fick sig inte ens en törn i krocken med kommentarsfältet. Det finns mycket jag inte vet om hur Gud har tänkt att vi människor ska leva, det medger jag. Men när det kommer till de fattiga, utslagna och hemlösa finns det faktiskt inget tvivel. Alls. Uppdraget är givet. Uppdraget är vårt.