Jag vet att jag har sagt det förr men det är lika sant i dag som alla andra dagar så jag säger det igen; livet med småbarn är ibland (och ibland ofta) frustrerande oförutsägbart.

I går somnade Arvid helt utan strul innan klockan var kvart över åtta. Han kom inte ut ur rummet en enda gång och han bad inte oss komma in heller.

I dag? Not so much. På mindre än en timme var jag inne i hans rum fyra gånger och Fredrik kanske sju. Och Arvid själv lämnade sin kammare minst lika många gånger. När han inte sprang ut eller hade oss att springa in så härjade han om frågor och behov på ett sätt som fick Alfons Åbergs försök vid läggdags att verka löjligt lätthanterliga. Någon slags höjd, eller lågpunkt, nådde vi när han ropade:

– Mamma? Mamma? Är jag skallig?

Och visst. Jag kan greppa att det känns viktigt att få svar på en sådan fråga om den drabbar akut en onsdagskväll. Och det pedagogiskt riktiga att göra är säkert att fråga om han vet vad skallig är och sedan med lugn röst bedyra att han nog inte är det. Men när man är riktigt trött finns det ytterst lite utrymme för pedagogisk riktighet och jag bara svarade:

– Jag tror inte det, älskling.

Och det kanske mest oförutsägbara av allt i samband med läggdags denna onsdag i slutet av november 2016:

efter det svaret somnade han.

Han som inte är skallig. Men väldigt mycket annat.