Det gick snabbare än jag trodde

– Jag älskar min mamma, men det betyder ju inte att jag vill vara med henne hela tiden, säger tonåringen.

Och alla andra tonåringar i rummet förstår uppenbarligen precis vad hon menar. Vi skriver 2010 och föräldrar som vill vara med sina barn oftare än barnen vill vara med dem är en melodi de alla kan utantill.

Jag förstår däremot inte alls. Jag är i denna stund mamma till en tvååring och jag känner mig ganska kvävd av föräldralivet. Jag längtar egentligen bara efter att få vara ifred. Efter att barnet ska bli större och mer självgående. Ha lite mer av sitt liv längre ifrån mig. Vilja vara med någon annan än mig någon gång. Att ha ett barn som ibland väljer bort en filmkväll med mig låter som en våt dröm i mina kvävda öron och jag kan inte riktigt ta tonåringen eller tonårsmamman på allvar.

Men. I dag är jag mamma till en åttaåring och jag förstår plötsligt tonåringens mamma. Min dotter har nu en stor del av sitt liv utanför mitt. Hon har kompisar som hon senast i dag valde framom mig och hon har hobbyer som hon föredrar framom lugna hemmakvällar med familjen. Och trots att jag är jätteglad och tacksam över att det är så, över att hon har många vänner och vingar som bär, kan jag tänka med något som påminner om sorg att det gick snabbare än jag trodde att komma till den här punkten. Inte  nödvändigtvis för snabbt. Men snabbare än jag trodde.

Jag hann bara inte riktigt med.

Jag minns ju att de sa det, de som hade stora barn när jag bara hade ett litet. De sa att det går snabbt. Jag erkänner att jag inte trodde dem. En enda dag var ju som en månad. Ett enda lekparksbesök som en vecka.

Men så plötsligt är vi här. Och jag njuter av föräldraskapet, nu mer än någonsin, trots det där som påminner om sorg. Att ha stora barn är SÅ min grej.

Jag hann bara inte riktigt med.

kass-family-portraits-by-kavilo-photography-55Bild: Kavilo photography.

Advertisements

2 thoughts on “Det gick snabbare än jag trodde

  1. Jag läste ditt blogginlägg, och hade inte ens kommit halvvägs när den mycket välbekanta känslan vällde över mig, en krampande känsla i hela mitt inre. Sorg. Tårar. Över att jag inte upplever samma sak. Över självständigheten som kanske inte kommer. När jag läser att också du upplever sorg tänker jag att det nog är så att vi människor sörjer det mesta i våra liv på ett eller annat sätt. Utveckling, eller bristen på den samma. Förändringen, eller bristen av den. Slut och början.

    • Du. Det som påminner om sorg i det här fallet går inte att jämföra med den sorg som är din. Inget liv är lätt, inget föräldraliv heller. Men vi som har “vanliga” utmaningar på vår föräldrastig kommer förstås enklare undan. De vanliga utmaningarna är vi som samhälle så mycket bättre på att hjälpa vidare med. Det säger jag inte för att förminska vanliga problem och svårigheter utan för att på något sätt ge dig stöd i att känna det du känner. Sorgen är allas, ja. Men den är inte densamma. Och den väger inte lika tungt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s