Mitt (nya) liv som brunett har börjat rätt dåligt. OM den senaste veckans sinnesstämning beror på hårfärgen kan jag här och nu slå fast att blondiner har roligare och bleka sönder mina redan utsatta hårtestar imorgon.

Men jag misstänker att min dystra sinnesstämning beror på att jag varit rejält förkyld lika länge som jag varit mörkhårig. Och att jag haft för många järn i den här elden som kallas liv. Och att jag burit den del jag bara kunnat bära av en god väns stora sorg. Och att jag brottats med en svår fråga. Och att jag arbetat upp ett sockerberoende som får mig att dippa varje eftermiddag. Och att jag somnat för sent om kvällarna. Och att jag inte sprungit på en och en halv vecka. Och att jag vet att de kommande två månaderna kommer att bli galet intensiva även om galet roliga.

Den där känslan av att inte vara riktigt glad kan ju bero på det.

Eller så är det bara det att jag numera ser ut ungefär så här:

Han kan inte prata. Han kan inte gå. Men han kan låsa upp en ipad utan att blinka.

Glaset mycket älskar jag honom. Jag är svag för den mannen.

Tänk att den där lilla där visade sig vara du.

Sedan Arvid kom till jorden har Ingrid varit på dagis tre dagar i veckan. Nu på hösten funderade vi på att öka dagisdosen till fyra dagar och Ingrid tyckte det lät bra.

Till en början.

Nu tycker hon inte det mera. För ett par veckor sedan när jag sa något om dagis på fredag protesterade hon.

– Mamma, jag vill inte fara till dagis på fredag. Jag vill inte vara på dagis på fredagar.

– Okej. Varför inte det?

– Det är inte mitt liv.

Det är inte mitt liv.

Fatta vad bra sagt. Det sista argument jag förväntat mig visade sig vara det starkaste jag kunde tänka mig.

Hon är hemma på fredagar igen. Det är hennes liv.

Jag vet inte hur du känner för din syster. Men en dag för ungefär en vecka sedan började jag plötsligt gråta för att jag saknar henne så mycket i min vardag. För att vi nästan alla dagar i året måste längta efter varandra och så få dagar får vara tillsammans.

Jag kan på rak arm faktiskt komma på ganska många betydligt sämre orsaker till val av hemort än att en älskad syster finns där.

Vet ni vad man verkligen inte skulle tro när man ser min blogg just nu? Att jag ungefär en gång i månaden bestämmer mig för att aldrig någonsin igen publicera ett inlägg utan bild. Ha.

Det om något skulle vara en utmaning för november. Frågan är om jag mäktar med sådana utmaningar eller om det slutar med att antalet publicerade inlägg i november blir väldigt, väldigt, väldigt lågt.

Varje dag jag får blogga om hårfärg och sjuk hals är en sällsam gåva. Tro aldrig någonsin att jag inte inser det.

Men tro aldrig heller att det är allt.

Eller att allt någonsin skulle kunna få finnas här.

Det handlar inte om att hålla upp en fasad av att allt skulle vara perfekt. Det handlar om att välja vem som ska bära vad. Och det handlar om att väldigt mycket av det som är större och farligare än hårfärg och halsont inte är mitt eget stora och farliga och därmed inte mitt att göra vad jag vill av, dela hur jag vill.

Det stormar. Det verkar göra det numera. Svaga dagar frågar jag mig om det ska vara så här? Att stormarna bara tilltar med växande ålder? Att mina jämngamla vänner och jag med dem blir mindre odödliga och mera kantstötta för varje år som går?

Mera än någonsin vill jag sträva efter sådant som ingen och inget kan ta ifrån mig. Livet kommer och vad det för med sig har jag absolut ingen aning om. Vackert kommer det att vara ibland. Men aldrig alltid. Lätt? Ganska sällan. Och jag gissar att det kommer att glesna mellan de där lätta stunderna.

Så mera än någonsin längtar jag efter ett hopp och en förtröstan som består. Som är beroende av inga omständigheter. För omständigheter kommer och går. Bevisligen. De håller bara inte.

Så lyder rubriken för mitt tal på församlingens kvinnobrunch imorgon. Det blir extremt roligt och nervöst och spännande.

Inte minst med tanke på att halsen och rösten svikit hela veckan. Fråga mina elever.

Att jag imorgon ska tala om frågor som berör det viktigaste av allt i en hel halvtimme är onekligen en utmaning.

Sagt av Ingrid igår:
– Du har för brunt hår. Du ser inte riktigt ut som vår mamma. Jag är lite fundersam. Men imorgon går det nog bort, min fundersammen.

För ganska många månader sedan frågade Linn om vi gjort något annorlunda med Arvids sömn i jämförelse med Ingrids. Precis som vi har Linn och Frank vakat mycket med sin förstfödda och jag förstår frågan. Så oerhört gärna vill man ju då ha en annorlunda upplevelse med andra barnet.

Orsaken till att jag inte svarade för ganska många månader sedan är att svaret är provocerande och potentiellt brandfarligt. Vi valde nämligen att följa Anna Wahlgrens principer för sömn.

Jo, jag vet. Jag vet att hon har gjort sig skyldig till fruktansvärda saker och att hon svikit sina barn på sätt som får en att bli mörkrädd. Men jag vet också att de barn i min vänskapskrets som sovit allra allra bäst har lärt sig sova enligt hennes principer för spädbarnssömn. Och jag tänkte att man säkert kan följa de principerna utan att samtidigt tvingas följa hennes principer gällande alkohol, sex, orgier och män.

Så vi körde enligt de principerna. Och vi fick en bebis som sov långa pass från första början. Som åt två gånger per natt i början och sedan en gång per natt strax efter en månads ålder. En bebis som vid tre månaders ålder sov tolv timmars natt med ett nattmål och som slutade med det nattmålet vid fem-sex månader. Och som säkert skulle ha slutat redan tidigare om vi hade gett honom chansen.

Det har varit så löjligt enkelt. Priset så löjligt litet; att i alla lägen hålla fast vid rutinerna.

Så någonting vet nog också hon, den där arma människan som det gick fel för på så väldigt många sätt. Som antagligen aldrig någonsin blir förlåten av sina barn och som därmed får leva med den djupaste ånger, sorg och skam man kan tänka sig. Som nog får sitt straff också om vi ger henne det att hon vet en hel del om hur små barn sover gott.

Sagt av en elev igår:
– Jag hann redan tänka att oj nej vi har inte Amanda idag utan någon svarthårig vikarie.