Systerskap

De förföljer mig, bibelns Marta och Maria. De dök upp för två veckor sedan på församlingshelg, för en vecka sedan på gudstjänst och i dag på kvinnokonferens. Lite får jag förstås skylla mig själv. Den som söker sig till kyrkan tar ju risken att bli hittad av en biblisk person.

De lämnar mig inte, de där systrarna. Kanske för att systrar är något av det viktigaste och mest definierande jag själv har eller kanske helt enkelt för att jag ser den goda strävan i dem båda. För att jag ser bristerna i dem om möjligt ännu mer. För att jag ser dem båda i mig själv. 

Jag har mera Maria i mig, Martan i mig är inlärd. Båda kommer med sina arvsynder, men jag bär latheten bättre än bitterheten och därför är det kanske tur för alla att det är Maria som är min tendens. Just jag är roligare och lättare att ha att göra med när jag känner mig lite för slarvig än när jag känner mig lite för flitig. Men oj, så världen behöver dem/er som av födsel och ohejdad vana är mera Marta. 

Vi har så mycket att lära av varandra.

Jag har kvinnokonferensat i dag. Inte lika mycket som jag ville, men så mycket som jag kunde. Vi var en brokig skara kvinnor – en vildvuxen bukett ängsblommor – som samlades kring något större än vi själva. 

Vi har så mycket att lära av varandra.

En kvinna som tyvärr inte finns på den här bilden fick en vision och bar den hela vägen. Arbetade målmedvetet och outtröttligt. För att vi andra skulle få den här dagen. En dag av gemenskap, uppmuntran och systerskap. Tack, Elina! 

Advertisements

“Bara” förälder

Jag minns hur skönt det var att få börja jobba mitt i oron för Hilde. Oron blev lättare att bära när jag också fick bära lektionsplaner, elevtexter och wilmameddelanden. När jag bar “bara” henne blev bördan liksom för tung.

I dag är jag “bara” förälder. Och då blir sorgen stor när ett barn fräser:

– Du har förstört hela min dag!

och ett annat barn målar med kulspetspenna över hela sin överkropp.

Det enda jag skulle kunna sätta på min CV från den här dagen är att jag inte har höjt eller ens vässat rösten en enda gång under hela den kvällsrumba som i skrivande stund inte är över.

Och det är i sanning en prestation värdig vilken CV som helst.

img_3672

Det är som det är. Vi är som vi är.

Hon är sol

I dag har det gått tio månader sedan världen blev ny. Sedan världen blev bättre. Sedan Hilde kom till oss. 

I dag är hon kvick och snabb och energisk. Nästan aldrig stilla, nästan alltid på gång. Hon ställer sig upp med stöd och kan gå med stöd av soffa och bord. 

Hon äter otroliga mängder mat. Det går ungefär tio barnmatsburkar om dagen. Hon sover en timme på förmiddagen, två på eftermiddagen och elva och en halv timme på natten. Hon har två tänder och typ tre på gång. 

Hon är otroligt allergisk mot mjölk. En enda gång har vi testat och då spydde hon två gånger och svällde upp samt fick utslag både i ansiktet och på händerna. Det vet vi, men det mesta gällande allergier vet vi ännu inget om. Hon har fortfarande en problematisk hud, men det problemet drunknar fortfarande i allt det fantastiska hon är och har. 

Hon är på gott humör för det mesta. Länge, länge pysslar hon för sig själv. Kryper omkring och upptäcker sin värld. Hon leker mycket och helst med sina syskon. Hon tuggar på allt. Hon skrattar mycket. 

Det var så svårt i början. Det är så enkelt nu. Tänk om jag hade vetat då hur snabbt det skulle vända. Hur totalt.

Hon är sol och glädje och liv. 

Hon är Hilde och hon är vår. 


Hilde i väntrum på sjukhus för någon vecka sedan. 

Hon och jag

Varje dag längtar jag tillbaka till mitt jobb. Det där jobbet som är det bästa för mig. Det där jobbet som ger så mycket och tar så lagom. 

Och varje dag är jag samtidigt så otroligt tacksam över att jag får vara hemma med Hilde nu. Den där lilla som ger så mycket och tar så lagom. 

Vi fick ju inte en flygande start, jag och min Hild. Det var mycket ledsenhet då i början och när ledsenheten småningom försvann tog oron över i stället. Och sedan började jag jobba. 

Nu är ledsenheten ett minne blott. Oron är inte borta men betydligt mindre och betydligt mindre akut. Vi har det så gott tillsammans, hon och jag. Samtidigt som jag längtar till jobbet längtar jag ingenstans. 

Vi fick en flygande fortsättning. 

Under täcket

Jag och Fredrik ligger under täcket och myser för att… Förklaring överflödig. När tillfälle ges myser man. Punkt. Och ibland myser man när tillfälle inte direkt ges, när tillfälle stjäls från diskbänken, tamburbyrån eller tvätten.
Plötsligt ska han in mellan oss. Mitt i myset.
– Så att ni inte ska börja bråka med varandra, förklarar han medan han borrar in sitt huvud mellan våra. 
Vi pratar lite om bråk – så otroligt skönt att för en gångs skull få ta det på en mer allmän och teoretisk nivå – och jag frågar Arvid vad han upplever att jag och Fredrik bråkar om. 
– Nå, om du vill vara med mig och pappa också vill vara med mig så bråkar ni om vem som ska få vara med mig. 
Det är så mycket på gång i hans själ att jag ibland tänker att det nog måste vara svårt att vara han. Men där under täcket blir jag viss om att han nog har det ganska bra. Han känner sig så älskad. 
Han är så älskad. 


Vi och den vi bråkar mest om. 

Starkare. Starkast.

Du vet att det blir en riktigt bra söndag när:

  • du blir väckt av ett gnälligt barn 6.09
  • ett barn hittar ett annat barns chokladkalender från förra året (!) och äter upp nitton luckor redan före nio på morgonen
  • samma barn sedan ligger och tänker över sina synder under täcket i ditt sovrum – tror du – men egentligen äter barnet upp ditt godis också
  • du har tagit till alla hot och mutor du kan och några för dig helt okända redan före tio (och jo, du har naturligtvis försökt bekräfta känslan redan många, många gånger innan det alls gick till det)

En sådan söndag har vi haft. Jag hoppas att din söndag har varit… annorlunda.

Men det har förstås funnits guldkorn också och jag skriver väl det här inlägget bland annat för att påminna mig själv om dem, för att tacka för allt det goda som den här dagen var. Den där stunden då jag och Arvid hängde upp hans festskjortor – den var nästan helig. Den är minuten med morgonmys i sängen då alla var tillsammans med det ändå rådde harmoni. Den där eftermiddagsvilan med min älskade. Den där promenaden till gudstjänsten. Då min ljuvliga son satt i min famn i slutet av dagen och åt gröt.

Och en sak vet jag så väl: också den här dagen blev förlåtelsen vår räddning. I det där lilla, svåra ordet finns så oerhört mycket kraft. Det bär oss, det helar oss, det förenar oss. Det visar att kärleken är starkare. Starkast.

 

Image by International Photographer Maria Hedengren www.mariahedengren.com

Bild: Maria Hedengren

I den själen

För mig låter alla fotbollsmatcher lika. Det är en (över)taggad kommentator. Det är publikbrus. Det är domarvisslingar. Det är kampsång. Det är – ibland – buarop. Jag tycker för övrigt väldigt illa om just buarop.

Men när Liverpool spelar låter det annorlunda, åtminstone hemma hos oss. För då har vi en bänkidrottare som låter. En som skriker och härjar. Som protesterar. Som tycker att spelarna borde kunna bättre och som tycker att domaren borde kunna rättare. Som upplyser spelarna om vad de borde göra, trots att han ju vet att de inte hör honom och trots att han vet att de nog vet det betydligt bättre än han. Att det är bland annat därför som han ser dem spela och inte tvärtom.

Hela hans kropp och hela hans själ är med när det där rödklädda laget spelar.

Själv förstår jag inte grejen. Inte alls. Efter tretton år som gifta har jag inte lyckats lära mig se charmen med fotboll, jag ser om möjligt ännu mindre charm nu än då i begynnelsen då jag ännu försökte. Jag har nog gett upp någon gång längs vägen.

Men; ljudet av en fotbollsmatch är ett ljud av trygghet för mig. Ett ljud jag gärna skriver i, stickar i, läser i, äter glass i. Ett ljud jag gärna somnar i.

När han ser match vet jag att han har det bra. Att hans själ får ro. Och när hans själ får ro är det gott att vara.

För i den själen bor jag och min.

Image by International Photographer Maria Hedengren www.mariahedengren.com

Bild: Maria Hedengren

Ingen

Ingen får mig att känna lika mycket som han. Ingen himmel är lika hög som hans och ingen dal lika djup. Vägen mellan det höga och det djupa borde alltså vara evinnerligt lång, men den går samtidigt så evinnerligt snabbt. 

Älskade lilla barn. Stora, rika gåva. Var har vi inte varit? Hur högt har vi inte flugit och hur hårt har vi inte landat? Bara i dag? 

Denna fredag ett liv. 

Så där som dagarna är när dagarna är med dig.  

Ett liv. 

Ett fantastiskt liv. 


Bild: Kavilo photography

Sällsynt klok och ärlig

I går fick Arvid ett paket på posten. Med en nyskriven bok med en handskriven hälsning från författaren själv. Där stod bland annat att han är en sällsynt klok och ärlig människa. 

Arvid var fyra centimeter längre när vi hade läst hälsningen för honom. 

Jag har träffat författaren en enda gång, men jag vet att hon känner min själ. Och om möjligt ännu mer känner hon min sons. Trots att hon aldrig har träffat honom. 

Minnas ord har många gånger hjälpt mig att se charm och skönhet där jag annars skulle se bara bråk och ovilja. Hon har därmed hjälpt mig att vara en bättre förälder, att älska mitt barn bättre. För det räcker ordet tack ingenstans. 


Varför Arvid fick boken? För att han har lärt författaren något som barnen i boken behövde kunna. Och när han insåg det växte han några centimeter till. 

Vi tyckte om boken. Mycket.