Du vet att det blir en riktigt bra söndag när:

• du blir väckt av ett gnälligt barn 6.09
• ett barn hittar ett annat barns chokladkalender från förra året (!) och äter upp nitton luckor redan före nio på morgonen
• samma barn sedan ligger och tänker över sina synder under täcket i ditt sovrum – tror du – men egentligen äter barnet upp ditt godis också
• du har tagit till alla hot och mutor du kan och några för dig helt okända redan före tio (och jo, du har naturligtvis försökt bekräfta känslan redan många, många gånger innan det alls gick till det)

En sådan söndag har vi haft. Jag hoppas att din söndag har varit… annorlunda.

Men det har förstås funnits guldkorn också och jag skriver väl det här inlägget bland annat för att påminna mig själv om dem, för att tacka för allt det goda som den här dagen var. Den där stunden då jag och Arvid hängde upp hans festskjortor – den var nästan helig. Den är minuten med morgonmys i sängen då alla var tillsammans med det ändå rådde harmoni. Den där eftermiddagsvilan med min älskade. Den där promenaden till gudstjänsten. Då min ljuvliga son satt i min famn i slutet av dagen och åt gröt.

Och en sak vet jag så väl: också den här dagen blev förlåtelsen vår räddning. I det där lilla, svåra ordet finns så oerhört mycket kraft. Det bär oss, det helar oss, det förenar oss. Det visar att kärleken är starkare. Starkast.

Bild: Maria Hedengren