För mig låter alla fotbollsmatcher lika. Det är en (över)taggad kommentator. Det är publikbrus. Det är domarvisslingar. Det är kampsång. Det är – ibland – buarop. Jag tycker för övrigt väldigt illa om just buarop.

Men när Liverpool spelar låter det annorlunda, åtminstone hemma hos oss. För då har vi en bänkidrottare som låter. En som skriker och härjar. Som protesterar. Som tycker att spelarna borde kunna bättre och som tycker att domaren borde kunna rättare. Som upplyser spelarna om vad de borde göra, trots att han ju vet att de inte hör honom och trots att han vet att de nog vet det betydligt bättre än han. Att det är bland annat därför som han ser dem spela och inte tvärtom.

Hela hans kropp och hela hans själ är med när det där rödklädda laget spelar.

Själv förstår jag inte grejen. Inte alls. Efter tretton år som gifta har jag inte lyckats lära mig se charmen med fotboll, jag ser om möjligt ännu mindre charm nu än då i begynnelsen då jag ännu försökte. Jag har nog gett upp någon gång längs vägen.

Men; ljudet av en fotbollsmatch är ett ljud av trygghet för mig. Ett ljud jag gärna skriver i, stickar i, läser i, äter glass i. Ett ljud jag gärna somnar i.

När han ser match vet jag att han har det bra. Att hans själ får ro. Och när hans själ får ro är det gott att vara.

För i den själen bor jag och min.

Bild: Maria Hedengren