Eller som Frida själv säger; Skulle du följa en ful Jesus?

Åh, denna känsliga själ som är min. Som gör det lilla stort. Som registrerar allt, som känner allt. En torsdag som idag har jag gått igenom hela registret. Jag har sett, mött och känt glädje, tacksamhet, sorg, stolthet, passion, ödmjukhet, engagemang, sorg, besvikelse, rädsla, oro, villrådighet, skam, frustration, ensamhet.

Och just nu när jag landar i min säng är jag nästmest av allt trött. Till och med en härdad kvinna kan möta sitt överkänslosvall. Allra mest av allt är jag ändå tacksam. Från djupet av mitt hjärta tacksam över att alla de som fick mig att känna allt detta finns i mitt liv.

– Mamma? Var är du? ropade Ingrid igår på kvällen. Och jag insåg att hon inte frågat det sedan i februari. På trettio kvadrat är det svårt att gömma sig. På sjuttio är det en helt annan sak.

Ja, vi bor hemma igen. Vi väcktes av rörarbete i grannlägenheten 7.11, vi som alltid sover till 8. Men det är värt det.

Tre av oss väcktes. Den fjärde, hon som meddelade vid nio-tiden igår att hon inte hunnit leka alls ännu och att det känns som att få ett nytt hem med nya leksaker, sover ännu. Bra så. Hon var vaken till över elva.

Jag har inte öppnat den bok jag håller på att läsa sedan i torsdags. Det är snart fem hela dagar utan skönlitteratur och jag läser ju faktiskt varje dag. Det här händer aldrig. Faktiskt. Men nu händer exakt allt annat och då finns det plötsligt inga luckor för det som alltid händer.

Med stormsteg händer det där allt andra. Nu är alla väggar målade i vårt hem. Nu är alla lådor med köksgrejer uppackade. Nu ska vi sova vår sista natt i Tölö. Tror vi. Hoppas vi.

När vi har den här exilen bakom mig ska jag smälta den genom att skriva exakt hur de har varit. För sanningen är väl att vi egentligen inte har förstått hur trångt vi har haft det. Vi har inte riktigt velat känna efter. För vad skulle ha hänt om vi redan i början av mars hade konstaterat att det är dödstrångt och nästan omöjligt?

Nej, precis.

Så nu blir det förhoppningsvis den här sista natten. Den här sista morgonen. Den här sista handdiskningen. Och sedan flyttar vi hem igen. Till det där hemmet som kändes rätt trångt kring jul. För visst var det så? Jo. Vi minns ju att det gjorde det, även om vi med våra nya perspektiv inte kan förstå att vi faktiskt kände så.

Å, perspektiv.

Nu.

Ni vet den där känslan när man inser att man inte skrivit ett blogginlägg på en vecka och knappt ägnat bloggen en tanke på samma tid. När man sedan plötsligt saknar den men känner att inget inlägg är värdigt nog för en nystart. Vad gör man då?
Kanske konstaterar att det pretentiösa må ha sina sfärer men att den här bloggen inte hör dit och kör igång på det mest ödmjuka av vis; genom att berätta vad som hänt, vad som varit.
Jag har haft det bra. Men jag har haft det dåligt också. Förvånansvärt dåligt. Sådär att jag inte kunde sova en natt. Sådär att jag inte kunde le från hjärteroten en dag. Aldrig vet man vilka sår som kan rivas upp. Också hel hud kan tydligen blöda om man bara skrapar på exakt rätt ställe. Mina tankar är fortfarande ofta hos människor jag egentligen inte känner. O, liv. Jag har också haft det bra. Till och med alldeles sjukt bra. Torsdagskväll med en älskad vän och två riktigt små var samtidigt både helande och roligt. Torsdagsnatt med en älskad syster var inne på lite samma spår. Fredagens glädjenyheter blev någon slags krona på det där goda. Sedan var jag i Österbotten en sväng. Till och med det.
Nu är jag hemma igen. Vi fick tillgång till vår lägenhet i fredags. Men sitter fortfarande i vår etta och en halva på 30 kvadrater. I vårt riktiga hem huserar svärföräldrarna. Samtliga tak där har målats idag. Och köket. Och ett halvt barnrum. Och på den vägen fortsätter det imorgon. Tajmingen är usel. Riktigt, riktigt usel. Allt – och jag menar ALLT – ska hända den här veckan. Också sådant som egentligen aldrig händer. Och på en höft på sidan om i marginalen ska vi återerövra vårt hem. När den är helt vitmålad. Dessutom har jag tänkt låta bli att fuska med mitt träningsprogram. Ha! Halvmarathon i september. Vem skulle ha trott det? Så att sådant. Får jag komma tillbaka nu?

Om du har övervägt att testa strumpbyxor under löpartights bara för att få veta hur det känns kan jag avslöja redan nu att det känns dåligt. Så nu slipper du testa själv.

Vi är inte mer eller mindre kultiverade än att vi md jämna mellanrum bokar in ett dygn på spa. Dessa ord skrivs således i ett mörklagt hotellrum som är åtminstone nästan större än vårt nuvarande hem. Ett barn har sovit sedan halv nio. Det andra vakade till midnatt igår och lär nog somna vilken sekund som helst.

Vid middagen satt ett par vid bordet bredvid oss. Bredvid betydde här ca 10 cm ifrån. Högst. Efter en stund kom det fram att de har en pojke på åtta månader (som de första gången skulle sova utan) och en flicka på nästan fyra. Ibland har man ju verkligen tur med bordsplaceringen. Behöver jag ens säga att Paret åt jättesnabbt? Om de drabbades av akut saknad efter de egna barnen eller akut missnöje med sällskapet av våra får vi fundera på. Om vi vill.

Jag är, föga överraskande, ingen vän av ishockey. Det är någon match ikväll. Eller var det redan? Finland var på något sätt inblandat. Eller är? Ungefär så mycket koll har jag.

Så egentligen borde jag väl inte uttala mig, men jag kan inte låta bli. Varför finns dessa höftrullande tjejer i korta kjolar på läktarna? Vilken funktion fyller de? Är det bara jag som tycker att det skulle kännas förnedrande att dansa med baken i ansiktet på folk som egentligen är mera intresserade av en hockeymatch? Som åtminstone förhoppningsvis är mera intresserade av matchen?

Måste vi ha in sex i någon form precis överallt? Och är det bara jag som varje år påminns och tycker det känns skumt?

Ingrid har i dagarna fått läsa boken Irene och sedelsugen tillsammans med mig och/eller Fredrik. Hon har tyckt väldigt mycket om den. Jag trodde att den skulle kännas lite för svår för henne, men jag trodde fel. Hon har helt säkert inte förstått alla ord eller uppfattat alla nyanser, men hon har tolkat enligt förmåga och fått ihop berättelsen. Och hon har suttit helt knäpptyst och superfokuserad varje sekund. Här kommer en intervju med Ingrid, se det som en recension av boken.

Vad tyckte du om boken?

Den var jättebra och heter Irene och sedelsugen. Och den var ganska skrämmande.

När var den skrämmande?

När Viktor Tyr och Bi-Keps var med. Det tyckte min pappa i alla fall, så det kan vara så med små barn också.

Tyckte du att den var skrämmande?

Inte så jättemycket.

Vad var det som var så bra med boken?

För att den heter Irene och sedelsugen och för att Bi-Keps och hans rånare for i fängelset och Irene till något snällare folk. Irene tyckte mycket om Roffe.

Varför det?

För att han visade henne alla konstigheter. Irene lovade att inte tala om det för någon, något som hon fick av Roffe. Det var inte större än en knapp. Men när hon tryckte den mot bältet kände hon hur stark den var. Det var så att Irene och sedelsugen var så bra att jag vill läsa den på nytt.

Vad tyckte du om Irene?

Hon var bra.

Vad tyckte du om Patrik?

Han var också jättebra. För att han var den snälla som gjorde så att banken inte blev rånad och det var bra av Patrik. För om det inte skulle finnas någon sådan som Patrik skulle de inte kunna lösa det.

För vem tycker du att boken passar?

För alla.

Också för riktigt små barn, som Arvid?

Nej, inte riktigt. Bara för stora barn.

Hur stora?

3-åringar.

Vad tyckte du om bilderna i boken?

De var jättebra! De var skrämmande och jag älskar skrämmande bilder.

Vad skulle du vilja säga till Malin som har skrivit boken?

Tack för att du skrev den här fina boken!

Linns inlägg om boken En liten skillnad fick mig att vilja beskriva kärnan av min tro.

Min tro är det mest stabila jag har. Jag litar mera på den, jag lutar mera på den, än på något eller någon annan. Faktum är att du antagligen skulle kunna säga vad som helst, argumentera hur väl som helst, komma fram med vilka vetenskapliga bevis som helst mot Guds existens. Och jag skulle nicka. Le. Hålla med, rentav. Men gå därifrån med en tro lika orubblig som den jag kom med. Det biter inte på mig. För jag bara vet. Så där som man gör ibland. Man bara vet att det här är rätt utbildning. Att det här är det man vill göra med sitt liv. Att det är den här personen man vill leva med. Man bara vet. Jag bara vet att Gud finns. Det låter absurt, jag vet. Det är knappast sant, det borde inte kunna vara sant. Men trots att de flesta hävdat motsatsen har ingenting hittills kunnat rubba det som jag i mitt hjärta är alldeles övertygad om att är sant.

Min tro är att följa. Alla följer vi någon eller något. Hur fria vi än vill vara eller tror oss vara så följer vi. Under mina snart 30 år på den här jorden har jag inte hittat något vettigare alternativ än att följa Jesus. Han är ju så sjukt bra. Och det intressanta är ju att de flesta är rörande överens om det, att han var en klok man med bra idéer. Också de som hävdar att han var en falsk lögnare och att de som försöker följa honom idag är idioter brukar i allmänhet tycka att Jesus var rätt lyckad.

Min tro påminner mig om vad jag i grunden tycker att är viktigt och sant. Den är grunden för de värderingar jag har. Varje människas oerhörda värde. Att behandla andra som jag själv vill bli behandlad. Att inte samla skatter på jorden. Sanning. Att ytan är inget och det inre är allt. Att mina tillgångar och resurser inte är bara mina. Visst kan man hävda att det skulle vara ädlare om allt det där bara fanns i mig själv också utan min tro. Och säkert gör det också det i viss mån. Men de gånger jag inte riktigt orkar, de gånger jag i egoism och själviskhet och lathet inte riktigt vill så påminns jag om vad jag egentligen vill och tror på varje gång jag går till kyrkan, ber en bön eller ser ett kors runt en hals på bussen.

Min tro ger mig en tacksamhet och en ödmjukhet som jag värdesätter. Jag tar egentligen ganska få saker för givet. När saker och ting går väl så är det inte för att jag är så förträfflig och har jobbat så hårt – det är en gåva. Ibland ligger gåvan i det att jag orkat jobba hårt, men också det ser jag som en gåva. Att ha människor i min närvaro som inte alltid orkat, kunnat och förmått får mig att känna en enorm tacksamhet de gånger jag orkar, kan och förmår.

Min tro är övertygelsen om att allt har en mening. Det här är oftast något jag älskar, den här känslan av att varje dag, varje människomöte och varje samtal kan vara betydelsefullt. Jag tror, helt på allvar, att vi allihopa varje dag påverkar den värld vi lever i. Vi gör den bättre eller sämre. Valet är vårt eget. Kampen, striden är vår. Varje dag.

Min tro är att jag är älskad för den jag är. Gränslöst älskad. Värdefull i all min brist och skröplighet. I alla mina tillkortakommanden och besvikelser. Han som ser allt och vet allt älskar också allt. Universums skapare ser på mig och tycker att jag är kalas. Lika älskad är du. Lika kalas är du. Mitt i din brist och skröplighet. I dina tillkortakommanden och besvikelser. Det finns En som inte räknar dina pengar, dina studiepoäng, dina prestationer på ditt cv, dina valkar på magen, dina kompisar på Facebook, dina viktiga uppdrag, dina betydelsefulla kontakter, dina kilometer på Runkeeper…

Min tro betyder massor, mycket. Mest. Jag håller Gud i handen när jag är glad och när jag är ledsen och när jag är någon av alla de där nyanserna däremellan. Tror jag att den gör mig till en bättre människa än du? Absolut inte. Tror jag att den gör mig smartare? Nej igen. Tror jag att den gör mitt liv mera meningsfullt? Inte.

Men den är det i särklass bästa jag har. Den är grunden för allt det andra. Ibland känner jag mig som en hycklare när jag säger att tron är viktigast, för det finns många dagar som jag ägnar många andra betydligt mindre viktiga saker betydligt mera tid. Men om du skulle börja plocka bort saker ur mitt liv är jag rätt övertygad om att tron är det jag skulle klamra mig fast vid allra längst.