Lyckofasaden

På många sätt alldeles underbara Mia Skäringer har skrivit en på många sätt väldigt fin text. Men också en text som säkert än en gång kommer att betona vikten av att bloggar och andra sociala medier visar mera smärta, skörhet och smuts och mindre lyx, lycka och livskvalitet.

I viss mån håller jag med, och i viss mån inte alls. För det kan väl omöjligt vara bloggars uppgift att förmedla verklighet åt människor? I ett forum som vem som helst kan läsa är åtminstone jag ganska ointresserad av att vältra mig i de sorger och utmaningar som just nu är. Så länge mina elever och mina församlingstonåringar kan läsa min blogg närhelst de vill (även om jag antar att de är ganska ointresserad av mig) så kommer jag inte att kunna/vilja/våga skriva om det som är svårt just nu. Därför visste bloggen aldrig att jag under ett halvt års tid grät nästan varje dag över det barn som aldrig fick födas. Men mina vänner visste naturligtvis. Oj, så de visste. Och delade. Och grät med mig. Och var axlar att gråta mot. Men mina elever och mina församlingstonåringar ska aldrig behöva gråta med mig eller vara axlar att gråta mot. Därför blir det kanske lite ensidigt här ibland. Därmed inte sagt att det som finns här skulle vara oäkta. Ren sanning är det också. Även om vissa andra rena sanningar bor på andra ställen i mitt liv.

Nej, jag har sagt det förut och jag säger det igen; det är inte långa länkar i statusuppdateringar på Facebook, vackra fredagsmiddagar på Instagram eller blogginlägg om lycka som fäller oss. Det är om våra nära vänner i verkligheten visar en lika onyanserad bild som vi har problem. Det är dit vi måste komma.

Advertisements

Malin och Irene

Jag har i dagarna bloggat i sju år. SJU år. Och aldrig tidigare har jag haft en gästbloggare, men idag har jag det. Malin är på besök med anledning av sin nya bok. Med på besöket kommer också Irene, en av huvudpersonerna i boken.

Så långt jag. Nu: Malin.

Min andra barnbok, Irene och sedelsugen, kom från tryckeriet för ungefär två veckor sedan. Den här veckan gör jag en bloggturné som började igår hos Mia Franck. Och nu har jag den stora äran att få gästa Amandas fantastiska blogg. Så: HEJ Amanda och Amandas läsare!

Irene och sedelsugen är en uppföljare på barnboken Patrik och Pensionärsmakten som kom 2010. Amanda bad mig berätta lite om Irene, en av de dumma i första boken. I andra boken är hennes roll inte fullt så ensidig.

Det var betydligt jobbigare att skriva andra boken än första. Jag skrev om boken fyra gånger innan den blev bra. Och det var egentligen först när jag lät Irene ta större plats som berättelsen började fungera och blev intressant.

Irene är skolans värsta mobbare. Både hennes mamma och pappa tror att hon gillar ponnyhästar och rosa volanger. I själva verket är hennes största mål att bli en av bovarna i pappas skurkgäng. Dessutom har hon en dold talang: hon är en fena på att skapa snillrika uppfinningar. Hennes pappa tror att det här han som uppfinner gängets skurkmojänger, men på riktigt är det Irene som bygger om dem när ingen ser.

Irene är inget trevligt barn. Eftersom hennes förebild är en elak bov tänker hon att det är som en skurk en lyckad människa beter sig. Hon trycker ner, mobbar och förstör för andra. Irenes största önskan är att bli sedd för den hon är också hemma, men hur hon än försöker lyckas hon inte. Till sist besluter hon sig för att utnyttja sin fars felaktiga bild av henne och lyckas överlista honom så att han tar henne med på ett bankrån. Fast när hon väl är där är hon också smart nog att inse att det inte är helt okomplicerat att stjäla.

Patrik, huvudpersonen i första boken, och nästan-huvudpersonen i andra boken, är snäll, försiktig och på ett sätt lite trist (förlåt Patrik!). För mig var det betydligt intressantare att skriva om en karaktär som är mer dum än snäll. Trots att hon visar mer av sig i Irene och sedelsugen än tidigare är hon inte alls en trevlig typ. Hon är självisk, otrevlig och saknar empati. Jag gillar henne ändå. Jag tror att hennes väg mot att bli en bättre människa (på något sätt hoppas jag ju att hon ska bli det) kan bli mycket intressantare än Patriks, eftersom den är längre, krokigare och krångligare. Det blir spännande att få se vad som händer i nästa bok. För nä, trots att det är jag som skriver verkar min makt över det som händer vara begränsad. Konstigt nog.

Tack för att jag fick hälsa på här, Amanda! I morgon bloggar jag hos Bokbabbel-Jessica, på torsdag hälsar jag på hos Maria Turtschaninoff och på fredag gästar jag Bläddra! Bläddra!-Janina. Följ gärna med!

Tävla med sig själv

Ibland när någon säger att allt är relativt och att man ju egentligen tävlar bara med sig själv kan jag känna att personen säger så bara för att man liksom ska säga så. Att det nog egentligen är så att starkast är bäst och att vi andra alltid är lite sämre. För det känns så ibland.

Men när det kommer till löpning tycker jag att detta med att tävla mot sig själv blir osedvanligt klart. Jag satt på stadion igår nära mållinjen av HCR och såg människor med 21 kilometer i benen passera mållinjen och jag såg bara vinnare. På riktigt.

Och även om min man sprang gårdagens lopp på 1.36.58 (ja, ni får och bör beundra – det gör jag också) så var hans seger igår inte på något sätt större än den seger jag själv uppnådde när jag ikväll plötsligt sprang 12 kilometer. Aldrig förr har jag sprungit över tio.

Jag tävlar bara med mig själv. På riktigt.

Att leva fyra personer på trettio kvadrat

– är att inte kunna öppna wc-dörren ens halvvägs för att en barnsäng tar emot. Det vänjer man sig vid förvånansvärt snabbt. Dörrar på vidgavel är en lyx man helt klart kan leva utan.

– är att klämma sig in i vardagsrummet i sidled, igen för att en barnsäng tar emot. Det här går bättre med tiden och numera sitter det i ryggmärgen för oss som gör det ett tjugotal gånger minst per dag. Så fort man ska in eller ut svänger man lekamen i sidled utan att ens reflektera.

– är att ha en säng som också fungerar som lekrum. Jag minns inte ens när det slutade kännas som ett problem att sova med ett tiotal bilderböcker, sex barbiedockor och ett varierande anal mjukisdjur i sängen.

– är att välja mellan att duscha och tvätta kläder eftersom det i princip är omöjligt att bära torkställningen ut ur badrummet. Det här eftersom dörren inte går att öppna helt och eftersom man sedan ska klämma sig in i lägenheten i sidled. Och jo, nog är det om inte ett problem så åtminstone en utmaning. Speciellt då vi sammanlagt springer ca åtta gånger i veckan.

– är att oftast gå in i något när du ska någonstans. Detta något kan vara en möbel, en leksak, en människa, en klädhög eller en annan negativ överraskning. Fredrik som är hemma betydligt mera än jag har våta drömmar om att få vifta på armarna inomhus.

– är att förvånansvärt ofta inte ha en aning om var en viss sak är. Man skulle ju tycka att en liten yta skulle försvåra möjligheten för saker och ting att bara försvinna. Men icke. Icke alls. Tyvärr. Snarare tvärtom, hur det nu kan komma sig.

– är att inte kunna diska och laga mat samtidigt eftersom sköljfatet nästan måste få stå på spisen om diskningen ska vara ett på något sätt hållbart projekt.

– är att hela tiden veta, se och höra exakt vad de andra tre gör. Att leva nära inpå varandra är ju egentligen väldigt fint. MEN. När Fredrik ser en fotbollsmatch samtidigt som Ingrid hör på en barnskiva och Arvid lyssnar på Mozart kan jag absolut inte göra något som för ljud (tala på skype eller titta på film eller Dance moms). Faktum är att jag egentligen inte kan göra något annat heller, att läsa är svårt när man har tre andra ljudmiljöer i sin omedelbara närhet. Att tänka är också svårt.

– är något som går. Sällan bra, men det går alltid på något sätt om valet är ännu sämre

Till historien

Den här fredagen lär inte gå till historien. Du kommer inte att läsa om mina handlingar denna dag i en framtida historiebok. Men den var fin, på många sätt. Vardagen är ofta fin. Nåd, nåd, nåd att det får vara just så just nu. Också. Så länge har det fått vara så fint.

Men vad ska jag minnas av fredagen den 3 maj 2013? Jag som får minnas vardagen i all sin enkelhet utan krav på att den ska platsa i historieböckerna.

– att Arvid visade sitt sämre och gnälligare jag på grund av den där nya tanden som känns så tydligt redan nu men ännu inte riktigt syns

– att Ingrid testade föräldratålamodet med en alldeles förbluffande energi som rimmade illa med att vi somnade ordentligt först tre på natten

– att ingen av oss orkade handla fredagsgott och att vi tömde en avdankad påse majschips i brist på bättre

– att jag för första gången någonsin tänkte att jag kanske skulle kunna springa ett halvmarathon någon gång i framtiden (om jag någon gång faktiskt gör det går ju den här dagen förvisso till min historia)

– att min man vägrade ge mig en biljett till nästa värld i candy crush trots att det fanns i hans makt. Det kan hända att det är oförlåtligt. Jag tror att han ångrar sitt förhastade beslut.

– att vi fick glädjebudet att rörrenoveringen framskrider enligt tidtabell och att det således faktiskt är bara ett par veckor kvar i vår mysiga men trånga exilbostad

Stor

Min lilla Parv verkar utvecklas i racerfart när han är ifrån mig. Jag lämnade en pojke som aldrig smakat på hemlagad mat och fick sedan träffa en som slukade hemmixade livsmedel. Jag lämnade en tandlös kille och blev igår biten i fingret. Jag lämnade en liten en som totalvägrat fruktpuréer och har nu sett honom äta ett par sådana till mellanmål på eftermiddagen. Dessutom klättrar han upp på knä. Och där trivs han. Klarar av det med en hand till och med. Han börjar bli stor.

20130502-221700.jpg