I tio år har jag jobbat som gymnasielärare. I tio år har jag varje dag påmints om hur stor skillnad läsningen gör. De som fattar grejen med läsning får ett så otroligt värdefullt försprång på så många plan. För att inte tala om den eviga källa till de glädje de får.

Jag tänker skamlöst göra allt jag kan för att ge mina barn det försprånget och den glädjen.

Ett sätt är att vi i sommar har lästävling. Jag mot barnen. Om jag läser fler böcker än Ingrid fram till skolstarten får jag 30 euro av Fredrik. Om hon läser fler än jag är det hon som får 30 euro. Och sedan samma sak med Arvid.

När jag har skrivit klart det här blogginlägget ska jag läsa ut min femtonde bok i juni. Jag har alltså verkligen jobbat på, brukar snitta på kanske åtta i månaden. Men jag är chanslös – och aldrig aldrig aldrig har en förlust smakat lika bra. Ingrid läser i skrivande stund nämligen sin trettiofjärde bok. I juni.

Älskar det.

Varning! Lästävling fungerar förstås inte för alla barn. Arvid har läst en bok hittills i juni och jag har väldigt svårt att se att de återstående tre timmarna ska ändra på det. Men han har ju överraskat mig förr (gör egentligen aldrig annat) så slutspurten kan bli brutal.

– Kommer vi med på youtube? frågade Arvid hoppfullt den där dagen när vi blev intervjuade i vår nya trädgård.

Och nej, det gjorde vi inte. Men vi kom med på Kyrkpressens Korsholmsbilaga och det är ju alltid något.

Tänk att det är vi. Som får vara med och väcka den här prästgården till liv igen. Tänk att livet kan ta sådana hastiga svängar, sådana man aldrig kunde förutspå.

Tänk att det ändå kan kännas så bra.

Livet i prästgård innebär ibland att kanelbullarna rullas till ljudet av begravningsklockor. Jag räknade inte, men jag vet att kyrkklockorna ringde åtminstone femton minuter. Två plåtar. Det finns något vackert i det, att den döda liksom får ta all den platsen. Hur lite eller mycket plats vi än tog på jorden får vi den platsen när vi sedan gått vidare.

Det är förstås inte så att vi är lika efter döden heller. Vissa begravningar får hela städer och nationer att hålla andan, andra har bara prästen där. Hur din begravning ser ut säger förstås inte allt om hur ditt liv såg ut, men något säger det.

Medan jag brer ut smör över bulldegen konstaterar jag att jag inte vet var jag skulle begravas om jag skulle begravas nu. Det finns faktiskt ingen plats som är given. Har du det? En given plats?

Att inte ha det säger förstås inte allt om mitt liv, men något säger det.

Ibland – men sällan – är det lätt att vara Liverpool-fan. I år har det varit ovanligt lätt och i något skede lovade jag barnen att hela familjen får segerkläder om vi (ja, vi) vinner Champions league. Nu har de första segerplaggen anlänt och speciellt den minsta segeryraren är rasande mysig i sitt nya set.

Hon kanske inte ännu greppar det här med att vara bäst i Europa till fullo, men trots sina synutmaningar känner hon igen symbolen för Liverpoool var och när som helst. Definitivt en supporter.

Tänk att de är mina, tänker jag när jag ser de här bilderna så här efter läggdags. Tänk att de är mina, tänkte jag också i dag när två av dem nästan slog sönder varandra. Då med ett helt annat tonfall i tanken.

Jag ska bara in på lidl och köpa glass. Vill man ha mycket god glass för mycket lite pengar är lidl ju din go-to-guy. Plötsligt och helt otippat står en bekant på andra sidan någon disk. Ordet bekant passar illa i min mun, jag har ganska få sådana. Men just han är nog just en bekant.

Vi säger kanske fyra saker om sommar till varandra och sedan föreslår jag att de svänger in till oss på väg hem till sig.

Och de gör det. Älska att de gör det.

Så nu fick den här på många sätt ganska tråkiga och frustrerande onsdagen en riktigt fin avslutning. Få saker slår bra samtal, nybakta semlor och många skratt.

Sådana kvällar kan faktiskt göra bekanta till vänner.

Jag är aldrig lika ful som i ett provrum. Min kropp är inte gjord för att synas i en massa olika speglar samtidigt i en belysning som knappast kan beskrivas som smickrande. Jag är aldrig lika ful som när jag i dag på förmiddagen provade klänning och jeans i butik. Jag är aldrig lika dallrig, lika valkig, lika gropig eller lika mjuk på fel sätt.

Om jag skulle bo i ett provrum skulle jag avsky mig själv oerhört.

Jag är aldrig lika vacker som i Fredriks blick. Min kropp är gjord för att synas av den som älskar mig gränslöst. Jag är aldrig lika vacker som när jag i dag på morgonen gick mellan sovrum och badrum i underkläder och mötte hans imponerade, uppskattande blick. Efter alla dessa år får jag ha den effekten på honom. Jag är aldrig lika hel, lika fin, lika skön eller lika mjuk på rätt sätt.

Om jag skulle bo i hans lins skulle jag älska mig själv oerhört.

Det fina är att jag i någon mån får och kan välja var jag bor. Vill jag vistas i de rum som gör att jag föraktar och förminskar mig själv eller vill jag söka mig dit där min nåd mot mig själv blir större?

Det kan hända att provrummen ger en sannare bild, men Fredrik ger mig en betydligt viktigare. En del sanningar är överskattade.

Hilde tar inte tillsägelser speciellt väl. Det borde inte förvåna mig ens lite, det är faktiskt våra barns mest utmärkande gemensamma nämnare. På så många sätt är de så väldigt olika varandra, men om du säger något i akt och mening att korrigera deras beteende kommer du att märka att de i grund och botten är samma skrot och korn. Och det här skrotet och kornet bygger på att de verkligen inte tycker om tillsägelser.

Hilde har två lägen när hon blir bemött med feedback hon inte ville ha.

Läge 1 är ilska. Om man råkar uttrycka att hon kunde vara lite försiktig med en hamster, en tuschpenna eller sitt eget liv muttrar, fräser eller skriker hon saker som: Gå bort! eller den mest frekventa Du ska inte säga.

Läge 2 är skam. Hon liksom faller ihop som människa och ser ut att tycka att hon inte är värdig ett andetag till på jorden. Hon gråter utmattat och gränslöst och man känner själv att man borde få ett fängelsestraff för att man med lugn ton bad henne flytta mjölkglaset från bordskanten.

Vilket läge det blir vet man aldrig. Det är svårt att vara förälder.

Svårt men ofantligt roligt. När en förorättad glasögonprydde tvååring spänner ögonen i en och ber en att inte säga är det svårt att inte känna att livet är festligt.

Allt är bättre för att hon finns.

Fotad i varken ilska eller skam. Av moster Matilda.

Jag blir tydligare och helare när jag skriver. Det är min ständiga genväg till tacksamhet och förundran och den har jag inte råd att hoppa över.

Men ibland kommer dagar när skrivandet helt enkelt inte får plats, när det får lov att ge vika för sådant som faktiskt överträffar. I dag var en sådan jag. I går var en sådan dag.

Älskade vännerna som en gång i tiden var vårt mesta häng i Helsingfors kom hit i går och de tog vår nya hemby till sitt hjärta. Vi åt gott, skrattade gott och samtalade gott. Vi sov varken speciellt gott och länge, men ibland får sömnen lov att ge vika för sådant som faktiskt överträffar.

Sedan kom nästa gäng, redan innan det första hunnit åka. De där som vi saknat i vår vardag i tio år och som plötsligt kan komma på besök utan packning (men inte gör det eftersom den ena alltid har med sig mar). Tre familjer spelade fotbollsmatch tillsammans och jag tror att vår unga spelare kommer att bevara den stunden i sitt hjärta. Den där känslan av att alla vuxna lämnar viktigt åt sidan för ännu viktigare är stor.

Jag har fått nypa mig själv i armen flera gånger i dag. Är det här mitt liv? Kan tillvaron vara så här bekymmerslös? Kan det vara så här lätt att andas?

Och jag hör en liten viskning. Ja. Jag tror nästan det är Gud själv som viskar och jag golvas av den där tacksamheten som jag vissa dagar inte kan hitta utan tangentbord.

Lifvet. Lifvet.

Den här blilden ger dagarna som gått NOLL rättvisa. Men ofta får fotandet ge vika för sådant som faktiskt överträffar.

I dag har jag skrivit historia. Inte så där så att historieböckerna för all framtid måste skrivas om, men nog så att min egen historia skrevs om en aning just i dag.

Jag har monterat en studsmatta. I princip helt utan hjälp.

Du kanske inte tycker det är någon stor grej, men i så fall känner du inte mig. Det sägs ju ibland att någon har tummen mitt i handen – jag är den som inte har någon tumme alls. Men i dag har jag monterat en studsmatta.

I arla morgonstund trodde jag att montering av studsmatta var något kul man kunde göra med familjen, i skrivande stund vet jag att en omonterad studsmatta är något man kan ta sig för om man känner att äktenskapet är alldeles för starkt och saknar utmaningar och konflikter. Och om man dessutom har löjligt mycket tid att avvara för att sätta relationen på prov och plocka in lite utmaning och konflikt. Det har betts många böner på prästgårdsgården i dag. Om vi säger så.

Men där är den nu. Mitt mästerverk. Hilde bad just om att få gå ut för första gången sedan… någonsin. Hon ville studsa. Bara det gör det värt det.

Glad midsommar!

För två år sedan spelade Arvid sitt livs första fotbollsmatch. Den skrev jag en text om i min andra bok. Så här började den texten:

”Min son spelar sin allra första fotbollsmatch. Det är en övningsmatch – tack och lov – men det är likväl hans livs allra första fotbollsmatch. Den svarta speltröjan är alldeles för stor för honom, fast egentligen är det han som är alldeles för liten. Ett år yngre än de andra, dessutom född på hösten. Han är mer åskådare än spelare. Om ens det. Ofta vandrar hans blick åt helt andra håll. Jag hade ingen aning om att träd och fåglar och föräldrar som står vid linjen kunde vara så intressanta. Han tuggar på sin fotbollströja, håller liksom upp den med munnen för att hindra att den hänger långt ner över knäna. Han håller helt enkelt på med många olika saker. Fotboll är inte en av dem.

Jag är sanslöst stolt över honom.

Det finns barn på den där fotbollsplanen som faktiskt kan spela fotboll. Som dribblar och passar och skjuter och gör saker med mål och mening. De är sex år gamla, men jag skulle vara chanslös mot dem även om jag tog alla mina kilon och all min livserfarenhet till hjälp. Deras föräldrar är säkert också oerhört stolta över de barn som ser ut att inom några år kunna försörja hela släkten på sitt spelande.

Men ingen kan vara stoltare än jag.”

För ungefär ett år sedan försökte han sig på lagspel i HIFK. Det gick ”så där” kan man väl säga om man med ”så där” menar fruktansvärt dåligt. Det har jag också skrivit om. Här.

I dag har han spelat sin första match med sitt nya lag. Jag var sanslöst stolt över honom. Han älskar att spela fotboll och nu äntligen har så pass många bitar fallit på plats att han dessutom älskar att spela fotboll i lag. Att det kan hända så mycket på ett enda år är helt obegripligt. Hans nya lag känns så fint. Men finskan… Den lär vi fortsättningsvis få vänta på.