Hilde tar inte tillsägelser speciellt väl. Det borde inte förvåna mig ens lite, det är faktiskt våra barns mest utmärkande gemensamma nämnare. På så många sätt är de så väldigt olika varandra, men om du säger något i akt och mening att korrigera deras beteende kommer du att märka att de i grund och botten är samma skrot och korn. Och det här skrotet och kornet bygger på att de verkligen inte tycker om tillsägelser.

Hilde har två lägen när hon blir bemött med feedback hon inte ville ha.

Läge 1 är ilska. Om man råkar uttrycka att hon kunde vara lite försiktig med en hamster, en tuschpenna eller sitt eget liv muttrar, fräser eller skriker hon saker som: Gå bort! eller den mest frekventa Du ska inte säga.

Läge 2 är skam. Hon liksom faller ihop som människa och ser ut att tycka att hon inte är värdig ett andetag till på jorden. Hon gråter utmattat och gränslöst och man känner själv att man borde få ett fängelsestraff för att man med lugn ton bad henne flytta mjölkglaset från bordskanten.

Vilket läge det blir vet man aldrig. Det är svårt att vara förälder.

Svårt men ofantligt roligt. När en förorättad glasögonprydde tvååring spänner ögonen i en och ber en att inte säga är det svårt att inte känna att livet är festligt.

Allt är bättre för att hon finns.

Fotad i varken ilska eller skam. Av moster Matilda.