Dagens huvudperson heter Majken Kira Marie och är sedan i dag min guddotter. I dag fick vi äran att följa henne och hennes föräldrar till dopet och jag kände mig lika ivrig och pirrig som när jag allra första gången blev gudmor.

Strax innan dopceremonin åt jag syrisk sallad tillsammans med Hildes gudföräldrar och som så många gånger förr fylldes jag av tacksamhet över att de finns i vårt liv och över att de vill finnas i Hildes på ett alldeles speciellt sätt.

Vi kan ju inte välja våra barns släktingar, men vi får välja deras guldföräldrar. Att få bli vald till fadder är därför ett så fint erkännande. En värdefull gåva och ett viktigt uppdrag. Samtidigt. Så jag fylldes av tacksamhet över att vi får finnas i hennes föräldrars liv och över att de vill att vi ska finnas i Majkens på ett alldeles speciell sätt.

Det finns många sköna människor, sjöng Christoper Romberg en gång. Men jag sjunger lite längre i dag. Jag sjunger att Det finns så många sköna människor i Lilla Majkens liv. Det var nog uppenbart för alla på dopet att den här lilla människan är verkligt älskad av verkligt många. Att det finns många famnar hon kan vila trygg i. Att det finns många hjärtan hon får ha en plats i. Att det finns många böner hon kommer att bäras av.

Majken, också i min famn. Också i mitt hjärta. Också i mina böner.

För att du inte

tog det gudomliga

dig till en krona,

för att du valde

smälek och fattigdom

vet vi vem Gud är.

Så lyder första versen i en av mina bästa psalmer, texten är skriven av Carl Olov Hartman. Lyssna på den här. Eller allra helst, om du är riktigt ambitiös – och det ska du vara – på finlandssvenska Mrs Bighill Singers version på spotify.

Jag tycker ju så mycket om Jesus! Han är så bra. Så obekväm, så jobbig, så utmanande. Och just den här dagen, den långa fredagen, tänker jag på hur avgörande det är att han inte gjorde sig lika stor som han hade rätt att göra sig. Som det står i ett av mina bästa bibelställen:

”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.” (Fil. 2:6-7)

I dagens värld talar vi mycket om att vi människor ska hitta vår plats. Om att vi inte ska göra oss mindre än vi är. Och vi tror ofta att det handlar om att göra oss själva stora. Större. Störst.

Och så kommer han, den allra största, och vänder upp och ner på allt genom att säga att den största bland oss är de andras tjänare.

Jag tänker att det är just precis så. Att vi nog ska hitta vår plats, den plats där vi kan tjäna andra. Att vi inte ska förminska oss själva genom att låta bli att tjäna dem vi är satta att tjäna. Att vi ska få bli större genom att göra andras liv stora.

Han talar inte om vassa armbågar, om att maxa våra jag eller om att mata våra egon. Han talar om en helt annan väg: tjänandets väg. En väg som aldrig har varit speciellt populär och som kanske gör sig mindre än någonsin i den tid som är nu. Han skulle knappast få många likes på insta. Kanske inte ha speciellt många följare. Någon mediecoach någonstans skulle nog ta ett allvarligt snack med honom och be honom fila lite på sin image. Att tala om att vi ska tjäna andra är ju SÅ inte 2018.

Men han är inte 2018. Han är betydligt större än så. Genom att han gjorde sig mindre. Ja, min Gud gjorde sig mindre än han måste. Bland annat just därför är han min.

För varje år som går tycker jag lite mer om påsken. Det finns så många saker som är så väldigt rätt med påsken och jag verkar se dem bättre ju äldre jag blir. Ser du dem också?

1. Kravlösheten.

Det finns så våldigt få måsten förknippade med påsken i jämförelse med nästan alla andra högtider.

2. Icke-kommersialismen.

Vi ger inte varandra påskgåvor. Vi köper inte påskpynt för absurda summor pengar. Vi behöver inte köpa oss en glad påsk. Frågan är om vi ens kan.

3. Stressfriheten.

Hänger säkert mycket ihop med att vi måste så lite och köper så lite. Städar så lite, bakar så lite pepparkakor och springer på så få påskfester i skolor, daghem, fotbollsföreningen och ordkonstgruppen. Det är så lätt att hitta påskfriden i jämförelse med många andra frider vi jagar. (Som om frid någonsin går att hitta av någon som jagar!)

4. Kyrkan.

Kyrkan är bättre än någonsin när det är påsk. Inte så att kantorn är vassare, predikningarna mer retoriska eller kyrkkaffet godare, men så att påsken ensam rymmer hela livet och allt som det kan rymma. Helst skulle jag vara i kyrkan precis varje dag i stilla veckan. Kastas mellan de drastiska vändpunkterna i en berättelse för stark för att vara av människohand skriven. Som livet ser ut just nu får jag leva med att det blir för få kyrkobesök, men jag får vara tacksam för de som blir.

5. Ljuset.

Det finns inget ljusare än påsken. Ljuset återvänder helt konkret och dessutom firar vi att ljuset vann över mörkret, livet över döden, kärleken över hatet, det goda över det onda, hoppet över hopplösheten. Allt det jag hoppas allra mest på. Allt det jag vill allra mest.

Må påskfriden och påskglädjen bli din. Glad, glad påsk!

Det här är ju inte heller tråkigt.

Jag vet inte exakt när det vände, men jag vet nästan. Och nu märker jag att det finns dagar då jag glömmer att tacka för att huden inte längre är så trasig. Det går många dagar i sträck utan starkare salvor. Jag minns inte ens när hon fick kortisonsalva senast.

Det är så stort att jag skriver det en gång till: jag minns inte ens när hon fick kortisonsalva senast.

Den här dagen kom jag ihåg att tacka. Ett kort samtal med en dagispappa i en dagistambur påminde mig om vilken resa huden gjort.

Med huden får vi alltså andas ut nu. I stället får vi vara på helspänn med klättrandet. Att obehindrat ta sig upp på matbord när man är ett år och fyra månader har sina sidor. Mest dåliga sidor. Kanske rentav bara dåliga sidor.

Det här är kanske den allra bästa jag gjort hittills.

Och då talar jag inte om barnet. Henne gjorde jag ju inte. Henne fick jag. Som en helt oförtjänt gåva, som en av livets allra vackraste och mest nåderika gåvor.

Jag talar naturligtvis om tröjan. Ingrid är också nöjd, har redan beställt en ny. En ljusblå! Och jo, bilden ljuger lite vad gäller färg. Men den ljuger inte så mycket att en ljusblå känns rimligt. För den som redan finns är nog… ljusblå.

Å andra sidan är rimligt överskattat. Så det blir väl en ljusblå den här gången då.

Jag är som vi nordbor är mest; mer eller mindre drabbad av jantelag. Men när det kommer till mina systrar så glömmer jag det. I mina ögon är de helt fantastiska. Var och en på sitt unika sätt. Jag kan knappt förstå att de faktiskt hör ihop med mig. Jag är deras största fan, som en annan storasyster sa en gång.

Den ena har fotograferat under flera års tid. Hennes bilder är berättelser. Och hon får vara med och berätta allt fler människors berättelser. Här i dagarna har hon berättat om de kläder som UnderbaraClara Lidström och Anna-Karin Nyberg skapat. Titta!

Det är min syster som tagit bilderna! Min syster! Om man kan spricka av stolthet gör jag det nu. Du kan förresten se fler av min systers bilder genom att följa henne på instagram, på matildastillvaro. Hon är min raka motsats på instagram; aktiv och estetiskt tilltalande. Eller här. Du kan förresten också be henne vara med och berätta delar av din berättelse. Hon gör det så bra.

Det krävs inte mycket. Det räcker med att hon stiger upp på morgonen. Eller kommer från dagsvilan. De verkar glömma hur gullig hon är varje gång hon sover. Eller så kanske hon ler på rätt ställe. Eller skrattar på fel. När hon bär ett nytt klädesplagg är ramarna sprängda. Då vet de inga gränser.

– Hilde! Jag är ditt största fan! Kan jag få din autograf? ropar storasyskonen och springer efter henne. Hon springer undan och skrattar förtjust. Förstås. Bara älskar att de älskar.

Aldrig mer kommer Hilde att bli lika intensivt uppmärksammad som nu. Inte ens om hon blir Marcus eller Martinus kommer hon att få lika mycket uppmärksamhet. Livet lär onekligen bli en besvikelse, för ner på jorden hamnar vi alla i något skede.

Men det är ju inte vår uppgift att ta henne nee dit. Någon eller något annat kommer att göra det mer än väl. Familjens uppgift är att ge henne den självkänsla som krävs för att resa sig igen när hon väl ramlat. Och vilda autografjägare kan vara ett bra steg på den vägen.

Bild: Maria Hedengren

Det var en gång när jag var ute i god tid. Jag visste att kronan var trasig. Att Ingrid vuxit ur sin vita skrud. Att vi behövde stjärngossegrejer. Att tärneljusen var i oskick. Så jag beställde nya luciagrejer redan i oktober 2017.

Jag var SÅ en hemmaförälder.

I höstas var jag för kanske första gången någonsin en förälder som hade någon slags koll. Som inte panikköpte födelsedagspresenter tjugo minuter innan kalaset började. Som faktiskt kom ihåg att kalaset alls skulle vara. Som dessutom kom ihåg att lämna in jullovslappen till dagis i tid.

Den där kollen har jag uppenbarligen bara när jag inte jobbar. Och jag jobbar ju nästan alltid. Så nästan alltid glömmer jag det mesta. Och trots att det kan vara lätt pulshöjande (rejäl underdrift) att fixa i sista minuten så är det nog så som just jag måste leva. Att förutseende fixa på förhand skulle bli mitt fall. Jag förstår faktiskt inte hur vissa föräldrar gör. De där föräldrarna som kommer ihåg och minns.

I en dryg månad har jag jobbat igen och ordningen är återställd. Försvarsmekanismen kickade in direkt och nu är det som det brukar. Luciakläder i god tid är ett minne blott. Jag gör i stället saker (för) sent och jag glömmer typ hälften av alla de där hundra sakerna som snurrar i huvudet på mig.

Men det fungerar. Vi landar alltid på fötterna och i mitt fall tror jag att vi inte skulle landa på något alls om jag skulle försöka hålla koll på allt, minnas allt. Då skulle ingenting fungera och jag skulle vara sur hela tiden.

Jag vet att mitt sätt är många andras mardröm. Att det skulle bli många andras fall. Vi människor är ju så olika. Vi faller av så olika saker. Och hålls på benen av så olika. Att hitta sitt sätt och sedan hålla sig till det är som så ofta annars den enda universallösningen.

Och där har vi den där luciamorgonen som lär gå till historien som vår familjs mest välplanerade. Det är bara jag som haltar. Faktiskt.

Det räcker inte att jag älskar henne. Hon måste veta det. Och det räcker inte att hon vet det. Hon måste känna det.

Många dagar har jag ingen aning om huruvida jag lyckas, men i dag vet jag att det blev rätt. Jag hittade en kärleksförklaring som hon förstod. Som hon kände.

– Älskling, jag skulle mycket hellre själv dra ut två tänder än att du måste göra det.

Hennes ögon blev runda(re). Älskar du mig SÅ mycket?

Absolut. Trots att jag fruktar tandläkare mer än det mesta skulle jag när som helst ha tagit hennes plats. När den första av fyra bedövningssprutor gick in i hennes tandkött och hon grep tag om mina händer så att något ben någonstans nog knäcktes skulle jag alla gånger hellre ha tagit smärtan själv.

Jag älskar henne. Just precis SÅ mycket. Och ännu mer.

Bild: Kavilo photography

Det finns dagar då jag kunde sätta upp en hel musikal om hur smärtfritt det går att ha två arbetande föräldrar under ett och samma tak.

Och så finns det dagar som i dag. Och i går. Och i morgon.

Just nu går det väldigt smärtfritt så länge det går smärtfritt, men det finns liksom inte så mycket utrymme för överraskningar. Marginalerna är helt enkelt för snålt tilltagna för överraskningar.

Å andra sidan; har någon någonsin råd med överraskningar? Finns det ens sådana liv?

Å tredje sidan; en vardag som nästan alltid är smärtfri är ändå en vardag som nästan alltid är smärtfri. Och jag kan inte annat än landa i genuin tacksamhet över att det bara är undantagsdagarna som strular. Att vi faktiskt vet hur en bra och glad vardag smakar och att nästan alla dagar smakar just så.

Också i dag är det sant att vi på många sätt mår bäst när vi jobbar. Och också i dag är det sant att vi är väldigt beroende av de där vännerna som extraknäcker som räddande änglar när det kör ihop sig.

Bild: Maria Hedengren